Dagen efter utflykt till det industriland som var

Verket i Avesta.

Lasse Ekstrand idag: Ska man som gammalt rödskägg nöja sig med att resignerat skaka på huvudet åt tystnad och utebliven protest från den parlamentariska vänsterkanten? Åt vad man bedömer i praktiken vara medlöperi?

Det tigande samförståndet med krigsherrar och tillskyndande, skattemedelsslösande, politiker.

Den trötta reaktionen kunde omformuleras: vart tog vänstern vägen i denna samtid? En vänster värd sitt namn?

Den där Dadgostar ger jag inte mycket för. En vindflöjel, beredd att sälja sin egen morsa bara hon får vara med i den politiska, avideologiserade dans som Magdalena Andersson och Tobias Baudin anträtt. I jakten på makten och köttgrytorna.

Som alltid hoppas V på en ministerpost efter riksdagsvalet. Men slutar, som vanligt, som dörrmatta. Kamrat fyra procent sa vi förr.

Nato har V inga invändningar mot. Amerikanska baser på svensk mark. USA:s terror mot Iran. Det socialistiska Kuba har man helt lämnat i sticket. Som en följd av utökad blockad, regisserad av USA, har det kubanska folket värre än nånsin.

Vart blev den internationella solidariteten av? Som borde vara en kärnfråga för ett vänsterparti. Dog den med CH?

Till råga på allt har Trump hotat med invasion för att slutgiltigt krossa Castros revolution. Han och hans imperialistiska regim struntar i allt vad folkrätt och nationell suveränitet heter. Utan att någon protesterar. Inklusive V.

För att inte tala om Ukraina. V och Dadgostar har anslutit sig till de russofobiska krigshetsarna. Oksanen och kompani.

Igår, på Nationaldagen, begav vi oss till Avesta i Dalarna, där den nedlagda fabriken numera tjänar som museum och konstcentrum. En resa till det förflutnas industriland. Lokalerna intakta i det forna järnbruket. Mörka och sotiga.

På en vägg hängde ett stort foto på kollektivet av yrkesskickliga arbetare. Där kunde ingått min mormors far, martinsmältaren.

Väl hemkomna kaffe och hembakt tårta på balkongen.

Från denna utblick mot Gevalias fabrik och grannen Välfärd Gävle - "soc” - som det heter på orwellskt nyspråk.

Vi bligade mot en stång med slokande svensk flagga, övergiven av vinden. Det kändes symboliskt.

Lasse Ekstrand