När jag växte upp i Sandviken på 50-talet varnades det för "ryssen". Inte vet jag om hållningen förtjänade att betraktas som politiskt medveten. Kanske något som hängde i sedan tidigare. En för givet tagen tankefigur.
I en socialdemokratiskt impregnerad bruksmiljö. Länge trodde jag att alla i stan var socialdemokrater.
Förutom några få, ”konstiga”, som röstade på högern. Och så skollärarna som nog var folkpartister.
Att det nere i Verket spionerades på och rapporterades om dem som misstänktes vara kommunister fick jag reda på långt senare.
Min mor, dotter till en rörslipare, var aktiv inom partiet. Lojal mot ”demokraterna”, som hon sade, i vått och torrt.
Vi bodde granne med en kommunist. Åtminstone viskades det så i bostadslängan, att han var det. Jag minns en hygglig man som jag tror jobbade på en flyttfirma, far till kvarterets snyggaste tjej som vi alla grabbar svärmade för. Utan att ha en chans.
Häromdagen stötte jag ihop med en före detta kollega, tillika facklig kamrat. Båda aktiva inom universitetslärarförbundet, tillhörande SACO. Ingen lätt uppgift att försöka bedriva kollektiv verksamhet på en högskola med fackligt medvetslösa medlemmar. Och med en arbetsgivare som irriterades på allt som inte strikt följde en tandlös medbestämmandelag. Inte för inte kallad ”tutan”.
Formella, inget annat än pliktskyldiga förhandlingar. För att det så, enligt lagens bokstav, måste vara.
Därefter bestämde arbetsgivaren. Struntade blankt i alla reservationer till protokollet.
Nå, det var länge sedan jag träffade min fackliga vapendragare. Artigheter utväxlades. Konstaterades att vi båda åldrats. Han drabbad av diabetes. På tapeten Brynäs hockeylag. Ämnet som förenar alla geflebor över klassgränserna. Hejar man inte på Brynäs lika bra att packa väskorna och söka sig någon annanstans.
Men så kom vi in på kriget i Ukraina. Jag nämnde för honom att jag är innerligt trött på krigshetsen i Sverige. Och att jag som en protest funderar på att gå med i svensk-ryska vänskapsförbundet.
Då gick han i taket. Ansiktet stramades till. Ur honom flög en skarp varning, snarare en sträng tillrättavisning, för vad som händer om vi inte fortsätter att pumpa in pengar i Ukraina. ”Då tar Putin oss.”
Att försöka diskutera Rysslands motiv för agerandet i Ukraina, om de ur något perspektiv kunde vara försvarbara, var helt omöjligt. Som att slå huvudet i väggen. Vi skildes åt i en inte särskilt vänskaplig atmosfär. Han som var så omtyckt av sina studenter, skaffade sig ett rykte som en på sina kurser samtalsuppmuntrande pedagog, inget argument kunde tas för givet, en sant vetenskaplig kultur vårdades. Men det var innanför högskolans väggar, det.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.