Auf wiederschauen, Wien!

Der Führer talar till österrikarna på Heldenplatz 15 mars 1938.

Inne på matvarukedjan SPAR i stadsdelen Hietzing, där vi, liksom förra gången i Wien, bor på bekväma Park Hotel Schönbrunn, i ett rum med utsikt mot slottsparken, pratar en medelålders kvinna ogenerat i sin mobil, förblir obekymrat stående vid den minimalt tilltagna platsen avsedd för nedpackning av varor.

Ignorerande blankt oss medkonsumenter med fulla vagnar, och som med väskor och kassar redo köar för att komma fram.

Julafton och jag är redan stressad, med växande otålighet. Butiken är underdimensionerad, kunderna trängs mellan dignande hyllor, tur att jag kommer från en hockeystad och kan sätta in en tackling när så av nöden krävs. Affären skall stängas redan klockan 13.00. Många wienare ute i sista minuten.

Till slut tröttnar jag på den förbaskade kvinnan som struntpratar, efter vad jag tvingas överhöra, i mobilen, "verbal inkontinens” har Botho Strauss kallat det, och utslungar, närmast rytande: ENTSCHULDIGUNG! (Utan att, som brukligt är, hänga på ett "bitte".)

Ingen som helst reaktion. Som att försöka nå fram till en stendöv.

Jag fattar, jag befinner mig mitt i den i österrikiska, auktoritära kulturen där mitt utslungande betraktas som något helt normalt. Inte som i försiktiga, lågmälda Sverige. "Varför skriker du så? Du är väl inte arg?"

Vem har, förresten, bättre än Michael Haneke, i filmer som "Det vita bandet", fångat denna kultur? (Han gjorde även en av de otäckaste filmer jag vet, "Funny Games"). Parallellt med det burdusa är alla artiga och väluppfostrade. Kanske det österrikiska, småborgerliga myntets två sidor.

Förutom Haneke, måste Thomas Bernhard, hans "Steinhof", namnet på forna sjukhusplatsen där nazisternas eutanasiprojekt avlivade patienter, är en allegori över det österrikiska samhället, och Elfriede Jelinek, hennes uppgörelse med modern, deras sadomasochistiska relation i "Pianolärarinnan" tog Haneke till den vita duken, nämnas som kompromisslösa skärskådare av den typiskt österrikiska mentaliteten.

Om jag bara vetat! Häromdagen slank vi in på Café Raimund, murrigt och trivsamt, utmed Museumstraße. Inte visste jag att min favorit Thomas Bernhard i sin ungdom suttit här, då en samlingsplats för författare och konstnärer.

Där missade jag något upplevelsemässigt. "Det var här han satt"-känslan. En kittlande känsla av närvaro som på El Floridita Bar i Havanna, Hemingways vattenhål.

Bernhard hade aldrig någon fast bostad i Wien. Och han delar grav med makarna Stavianicek som stöttade honom, solitären som gick sina egna vägar. Hans aversion mot sitt fosterland var orubblig. Och han kunde få höra att han var en "fosterlandsförrädare".

Efter Raimund begav vi oss till monumentala Heldenplatz. Inte minsta informationstavla om att Hitler 15 mars 1938 efter Anschluss framträdde här inför jublande folkmassor. Många organiserade nazister utifrån landet bussades till platsen för att heila och skräna, har jag läst. Men inte alla var partimedlemmar. De antisemitiska, det har påståtts att Österrike är ett av de värsta länderna i Europa därvidlag, småborgarfascisterna slöt upp för att hylla förintelsearkitekten som konstnärligt klent anlagd inte antogs till konstakademin i Wien.

Kanske hade det ändrat historien. "Samtiden är onödig", enligt Jan Myrdal.

På gatorna och inne på SPAR deras rör jag mig bland de brunas ättlingar. Antar jag.

Min hållning gentemot Österrike och Wien förblir kluven. Liksom småborgerligheten har myntet två sidor. Jag tilltalas av det röda Wien, när det förflutnas socialdemokrati bedrev arbetarklassen gagnande stadsplanering, påminns om det när en spårvagn passerar med Friedrich-Engels-Platz på, och samtidigt är jag medveten om landets solkiga historia.

Snart lämnar vi för denna gång. Men lär återkomma. Auf wiederschauen, Wien!

Lasse Ekstrand