Der Dicke

Det verkar som om vi aldrig kan få nog av Tredje riket och de utseendemässigt föga ariska Übermenschen, förutom Hitlers kelgris Albert Speer, som förknippas med nazismen och dess missgärningar.

Filmen ”Nürnberg” med den australiensiske skådespelaren Russel Crowe, rejält uppäten, i huvudrollen drar publik. (Om än inte i Gefle, sammanlagt sju i en salong som rymmer sextiosex.)
Crowe, talande stapplande tyska i huvudrollen som Hermann Göring, ”der Dicke” som han kallades bakom sin rygg, tarvar rondör när det ska filmas. En kroppshydda Göring gärna omsvepte med allsköns kreationer, den ena mer iögonfallande än den andra. Där ligger du i lä, Christer Lindarw!

Hos Göring ett narcissistiskt drag, en ambition att framstå som kejserlig, upphöjd över allt och alla. Och det skulle manifesteras genom utstyrseln.

Frossare och livsnjutare. Tillika konstintresserad, stal konst från judarna som han kunde dekorera sitt jaktslott Carinhall utanför Berlin med.

Döpt efter Görings första hustru vars minne han ömt vårdade trots att han gifte om sig, svenskan Carin von Kantzow, född Fock. Efter regementschefen på I14 i min hemstad.

Hennes reliker genomgick en makaber resa innan det till slut kunde säkerställas att det var hon och ingen annan som grävts upp ur den mark där Carinhall stod.

Inför Röda Arméns antågande brändes nämligen jaktslottet ned och Carins stoft lämnades kvar efter att Göring flytt sin kos.

Göring var usel som chef för Luftwaffe, lovade Hitler att inget fientligt bombplan skulle nå Berlin, men redan 1940 bombade engelska plan den tyska huvudstaden. Pinsamt nog samtidigt som den sovjetiske utrikesministern Molotov befann sig i Berlin.

Trots misslyckandet med Luftwaffe bestod Görings slughet och skicklig när det gällde att skaffa sig makt och inflytande. Han var mer än en drogande vällusting. Det sistnämnda enligt den honom förminskande schablonbilden.

Kanske var det lätt att låta sig luras av hans apparation och fryntliga framtoning, att underskatta honom? Liksom åklagarna i Nürnberg, med huvudåtalspunkten ”brott mot mänskligheten” (minns Hannah Arendt som uttryckte kritik mot denna), underskattade hans intelligens.

Mager (i filmen förblir han tjock från första till sista sekvens) och avgiftad var Göring inte att leka med, slagfärdig och argumentativ. Chefsåklagaren rubbades av Görings framträdande i vittnesstolen. Kunde inte rå på honom. Trots att han varnades av den psykiater som intervjuade Göring i cellen, därmed bröt sin tystnadsplikt.

Andre man i den nationalsocialistiska hierarkin innan Göring, när Hitler helt förlorade kontrollen och gick bananas våren 1945 i bunkern i Berlin, föll i onåd eftersom han försökte att ta över styret genom en kupp iscensatt på distans. Arresterades.

Inbillade sig sedan i sin uppblåsthet att kan kunde förhandla med de västallierade, sluta sig samman med dem mot krigets segerherre, Stalins Sovjet.

Galgen undgick han i sista stund, självmördad bakom lås och bom, trots beväpnad vakt placerad dygnet runt utanför celldörren, och fortfarande vet man inte vem som med säkerhet hjälpte honom med cyankalium.

Filmen, som jag ser en eftermiddag på Filmstaden i Gefle till pensionärsrabatt, är en utpräglad Hollywoodprodukt. En melodram i ett ohöljt uppfostringssyfte. Stämningsskapande musik och brakande ljudeffekter.

Ibland blir det bara för mycket. En film för elever på högstadiet eller gymnasiet. Att förbereda studieresan till Auschwitz med.

Jag saknar att den tjockes komplexa personlighet bättre belyses. Hur intelligens och perversion kan gifta sig i samma person.

Den psykiatriska ”utvärdering” av Göring, den nazistiska personlighetstypen skulle identifieras (sedermera skrev Theodor Adorno om den auktoritära personligheten), som filmen lutar sig mot lämnar kvar undran.

Vad med de andra topparna?

Himmler, Goebbels, och den redan nämnde Speer som hal som en ål verbalt undgick att dömas till dödsstraff i Nürnberg (osynliggjord i filmen, passade väl inte in i bovgalleriet med sitt fagra ansikte), kännetecknades de av samma komplexitet?

Kanske var det ändå inte ”helt vanliga män”, titeln på en bok av Christopher R. Browning, som låg bakom Tredje riket?

Kanske krävs något mer än ”vanlighet” för att komma på tanken om en ”slutgiltig lösning” av judefrågan?

Lasse Ekstrand


FOTNOT. Björn Fontander har skrivit om Görings kopplingar till Sverige, se hans ”Göring och Sverige”. Carl Henning Wijkmarks ”Jägarna på Carinhall” fastnar i schablonbilden av den missbrukande vällustingen Göring.