Skriv upp det, Weimers

 

Till Bryssel skickas den svenska politikens B-lag, som någon sade, för att dansa runt köttgrytorna.

EU-parlamentarikern Charlie Weimers inhöstar runt en miljon om året. Tillkommer gör frikostiga ersättningar av olika slag. Nu begär han en kvarts miljon i barnbidrag som han anser sig snuvad på. 

Klart att jag reagerar spontant över vad som vid en första anblick kunde tyckas vara girighet. Om jag har förstått det rätt så vill ju SD vara ett etablissemangskritiskt parti.

I det ingår som en självklar del EU-kritik. Och hushållandet med offentliga medel. Inte leva gott på skattebetalarnas bekostnad.

Jag kan bara förstå det som att Weimers strider för sina rättigheter på ett juridiskt vattentätt, formellt plan. Och det har han förstås all rätt att göra. 

Liksom att gamla statsråd och riksdagspolitiker har avtalsenlig rätt till en generös inkomstgaranti när de lämnar sin post. Som något slags övergångsbidrag. 

Det är beslutat i laga ordning. Av dem själva. För att landa ”mjukt” efter sitt verkande i allmänhetens tjänst.

Problemet är ”bara" att det finns ingen garanti för att de söker eller får något annat jobb - jag bortser från att jag vägrar se det politiska uppdraget som ett "jobb". Utan de står som icke-arbetande kvar på skattebetalarnas nota. Försörjda utan att behöva göra minsta handtag. 

De kan också göra som Göran Persson, Freddy Reinfeldt med flera. Starta egen firma samtidigt som de fortsätter att inhösta "övergångsbidraget" från oss skattebetalare. (Vi är inte tillfrågade, nota bene.) 

Konstruktionen möjliggör dubbla inkomster. De behöver inte avstå någonting.

Bortsett från rättigheter skrivna svart på vitt, så finns det en moralisk aspekt att lägga på det hela. Inte är SD något etablissemangskritiskt, utanförstående parti, som de själva gärna vill framstå som. De är inne i värmen och utgör en integrerad, välbetald, del av det system de alltid varit kritiska mot. 

En kritik som till stor del har legitimerat SD:s image som det vanliga folkets missnöjesparti.

Vad är det man brukar säga? I mörkret är alla katter grå. Kanske bättre: dessa yrkespolitiker må kalla sig vänster eller höger, sossar, sverigedemokrater eller moderater. Alla är de i mina ögon lika goda kålsupare. 

Vem var enfaldig eller naiv nog att tro något annat om sverigedemokraterna? Och gav dem deras röst.

Inte tänker jag avbryta min sedan många år pågående röstbojkott. Legitimera detta system med politiker som njuter det goda livet, högt över oss vanliga medborgare, framförallt vi med urholkade pensioner?
Aldrig! Skriv upp det, Weimers.

Lasse Ekstrand