Ring, klocka, ring!

ua.depositphotos.com

Det hör till att man när nyårsklockor snart skall donga, bör ägna sig åt en personlig tillbakablick på det år som gått. Jag nöjer mig med att konstatera att det för min del varit ett bra år, med resor och skrivande. Precis som jag vill ha det.

Viktigast av allt, gammgubben är fortfarande vid tämligen god hälsa, till skillnad från flera kamrater på samma trappsteg i livet. Kroppen bär sina krämpor. Men skallen är klar. Om jag får säga det själv.

Nyårslöften har jag aldrig brytt mig om. Till intet ledande. Slutade röka gjorde jag för länge sedan. Utan att först lova mig själv, eller någon annan, att det skulle ske.

Ur ett politiskt perspektiv tycks mig året som gått varit ett riktigt mörkt sådant. Det ensidiga stödet för Ukraina i det meningslösa kriget mot det militärt överlägsna Ryssland fortsätter obrutet. Den obehagliga krigshetsen. 

Nya miljarder skyfflas in från svensk sida som hade regeringen tillgång till en alldeles egen skattkista.
Pengar som istället skulle behövas för inhemskt bruk. Allt är eftersatt i fosterlandet. Välfärd, vård, infrastruktur.

Protesterna är få och makten rycker på axlarna. Ulf Kristersson och kompani struntar i alla invändningar. Mannen vill framstå som viktig i det sönderfallande Europa. Vad siktar han på för internationell post som belöning för sin drängtjänst?

Jag döljer inte att jag är ett gammalt rödskägg, varför skulle jag det? Men var är ”min” vänster? Klassfrågorna och antiimperialismen verkar ha avvecklats samtidigt med att banderollerna från sextiotalet vecklades ihop och ställdes undan.

Dagens V ger jag inte fem öre för. Beklämmande att höra frontfigurerna Dadgostar och Sjöstedt. Ivriga att applådera den reaktionära högerregeringens stöd till Nato och Zelenskyj, den icke omvalde presidenten i det korrumperade landet österut.

Det jag tycker mig avläsa hos människor jag samtalar med är en stark uppgivenhet. Inte ens en knuten näve i fickan. Och vad med de unga, knappast en ny 68-generation.

Men om vi ger upp, vad har vi då? Är inte bästa hållningen att intala sig att motstånd alltid är möjligt och att samtiden är onödig, för att minnas den djupt saknade Jan Myrdal? 

Stefan Lindgrens 8 dagar må kanske betraktas som en rännil jämfört med det påbjudna samtyckets breda ström. 

Med vad återstår utan denna motståndsficka? 

Låt det nya året bli ett fredsår!

Lasse Ekstrand