 |
| Martin Heidegger och Hannah Arendt. |
Lasse Ekstrand idag: De flesta av oss känner väl till boken "Den banala ondskan" av Hannah Arendt? Ett försök att allvarligt förstå hur den nazistiska förintelsen av judar blev praktiskt möjlig.
Tesen Arendt drev, och som blev flitigt diskuterad icke minst från judiskt håll, var att handläggarna av denna var vanliga byråkrater, typ en sån som skrivbordsmördaren Adolf Eichmann. Rannsakad i Jerusalem, dömd till döden, hängd.
Ondskan som boende i grå obetydlighet. Och i detta kan säkert många av oss känna igen sig. Om än motvilligt.
Själv har jag även läst andra, viktiga verk av Arendt, krävande men givande. Om begreppet politik, totalitarianism, friheten som fenomen, offentligt kontra privat liv, gemenskap och ensamhet.
Mest influerats av hennes frimodiga, djärva sätt att tänka. Någon systembyggare eller akademiskt lagd filosof var hon inte. En intellektuell i ordets bästa mening, lojal endast mot sitt eget tänkande, utan att ta hänsyn åt något håll.
I Sverige kan jag bara komma på en som förtjänar epitetet intellektuell i samma tankeradikala, kompromisslösa anda: Jan Myrdal.
Jag har förundrats av Arendts relation, mer än platonsk, med filosofen Martin Heidegger. En judinna i förening med en, åtminstone inledningsvis, nazisympatisör och Hitlerdyrkare! Nå, jag inbillar mig att det var hans skarpa, originella intellekt hon attraherades av. Huvudet mer än könet.
Inte av mannen med piprösten, kan höras på YouTube, i äppelknyckarbyxor. Eller den ur pedagogisk synvinkel urusle föreläsaren som aldrig eftersträvade att vara klar eller kommunikativ i sina framträdanden. Snarare dunkel och enigmatisk.
Jag minns när Eva och jag med tåg reste till spanska Portbou för att uppsöka Walter Benjamins grav. Utanför fönstret de brant stupande bergen, Pyrenéerna, som Arendt, Benjamin och de andra flyktingarna med mycken möda tog sig över, i tron att de skulle undkomma de nazistiska bödlarna.
Gentemot Södertörns högskola hyser jag sedan tidigare stor skepsis. Bara ett erkänna. Beryktad för sin politiska korrekthet. Och envist förföljd av fördomen att där samlas till anställning de som inte får jobb på ett ”riktigt” universitet.
Jag räknar inte Anders Burman, Södertörnprofessor i idéhistoria, till de senare. Och har därför läst honom med behållning. Men tar med mig skepsis in i läsningen av hans, till sidantalet tunna, Hannah Arendt: Politiskt tänkande i mörka tider (Fri tanke, 2026).
Jag är allmänt skeptisk mot så kallade om-böcker. Hellre då läsa författaren ifråga utan omvägar och lathundar. Eller överlastade introduktioner. Betydande författare förtjänar att läsas i egen rätt.
Burman låter på sina ställen som citerar han från en handbok. Osmält allmängods om tidsanda och konstnärer. Det luktar stundtals Wikipedia-kompilator mer än trägen örtagårdsarbetare.
Men skriva kan han. Och han har läst på, gjort sin hemläxa, även om det blir väl översiktligt och svepande ibland.
Det slår mig. Kanske Burman tänker kursbok, för sina studenter? Det är därför han övertydligt förklarar saker som torde, och borde, vara välkända.
Nå, kanske han känner sina pappenheimare. Jag ber att få önska lycka till, i nyanalfabetiseringens, lyssneläsningens och AI:s tidevarv.
Och han bör vara beredd på frågan: varför måste vi läsa om Hannah Arendt? Kanske enda svaret: Nej, det måste man inte! Man bör läsa henne utan omvägar.
Lasse Ekstrand
Själv har jag även läst andra, viktiga verk av Arendt, krävande men givande. Om begreppet politik, totalitarianism, friheten som fenomen, offentligt kontra privat liv, gemenskap och ensamhet.
Mest influerats av hennes frimodiga, djärva sätt att tänka. Någon systembyggare eller akademiskt lagd filosof var hon inte. En intellektuell i ordets bästa mening, lojal endast mot sitt eget tänkande, utan att ta hänsyn åt något håll.
I Sverige kan jag bara komma på en som förtjänar epitetet intellektuell i samma tankeradikala, kompromisslösa anda: Jan Myrdal.
Jag har förundrats av Arendts relation, mer än platonsk, med filosofen Martin Heidegger. En judinna i förening med en, åtminstone inledningsvis, nazisympatisör och Hitlerdyrkare! Nå, jag inbillar mig att det var hans skarpa, originella intellekt hon attraherades av. Huvudet mer än könet.
Inte av mannen med piprösten, kan höras på YouTube, i äppelknyckarbyxor. Eller den ur pedagogisk synvinkel urusle föreläsaren som aldrig eftersträvade att vara klar eller kommunikativ i sina framträdanden. Snarare dunkel och enigmatisk.
Jag minns när Eva och jag med tåg reste till spanska Portbou för att uppsöka Walter Benjamins grav. Utanför fönstret de brant stupande bergen, Pyrenéerna, som Arendt, Benjamin och de andra flyktingarna med mycken möda tog sig över, i tron att de skulle undkomma de nazistiska bödlarna.
Gentemot Södertörns högskola hyser jag sedan tidigare stor skepsis. Bara ett erkänna. Beryktad för sin politiska korrekthet. Och envist förföljd av fördomen att där samlas till anställning de som inte får jobb på ett ”riktigt” universitet.
Jag räknar inte Anders Burman, Södertörnprofessor i idéhistoria, till de senare. Och har därför läst honom med behållning. Men tar med mig skepsis in i läsningen av hans, till sidantalet tunna, Hannah Arendt: Politiskt tänkande i mörka tider (Fri tanke, 2026).
Jag är allmänt skeptisk mot så kallade om-böcker. Hellre då läsa författaren ifråga utan omvägar och lathundar. Eller överlastade introduktioner. Betydande författare förtjänar att läsas i egen rätt.
Burman låter på sina ställen som citerar han från en handbok. Osmält allmängods om tidsanda och konstnärer. Det luktar stundtals Wikipedia-kompilator mer än trägen örtagårdsarbetare.
Men skriva kan han. Och han har läst på, gjort sin hemläxa, även om det blir väl översiktligt och svepande ibland.
Det slår mig. Kanske Burman tänker kursbok, för sina studenter? Det är därför han övertydligt förklarar saker som torde, och borde, vara välkända.
Nå, kanske han känner sina pappenheimare. Jag ber att få önska lycka till, i nyanalfabetiseringens, lyssneläsningens och AI:s tidevarv.
Och han bör vara beredd på frågan: varför måste vi läsa om Hannah Arendt? Kanske enda svaret: Nej, det måste man inte! Man bör läsa henne utan omvägar.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.