Social nedrustning i samstämmighet

Den totala enigheten, sa Ture Nerman, råder bara på
kyrkogården och på dårhuset. Samt Sveriges riksdag, får man tillägga.

I total enighet påtvingas nu 700 000 småföretagare utan anställda
7 karensdagar i sjukförsäkringen.

Vem har bett om det?

Som fri yrkesutövare skattar jag som företagare. Idag på
lunchen väntade ett grönt kuvert från Försäkringskassan med
det lilla rara meddelandet att min sjukförsäkring är
avskaffad.

Dvs antalet karensdagar tvångshöjs till sju dagar för alla
egenföretagare och vi erbjuds samtidigt "generöst" att höja
till 30, 60 osv. dagar.

Vi - egenföretagare utan anställda - är över 700 000. En sån
liten grupp förtjänar inte en rad i media förstås.

För oss innebär reformen att alla egendiagnostiserade
sjukdomar - allergiproblem, influensa etc. - avskaffas
med ett pennstreck.

För egna företagare finns hädanefter inga andra sjukdomar
än dem som diagnostiseras av leg. läkare, diagnoser som som sedan
överprövas och i många fall helt enkelt makuleras av
det nya systemets överstemedikus - försäkringstjänstemannen.

Jag känner mig personligen skyldig till denna reform.

Sedan alla hål i samhällets försvar mot sjukskrivning täppts
till utnyttjade jag i december den historiska rest av
sjukförsäkring som egenföretagare haft och sjukskrev mig i
fem dagar för influensa.

Det skulle jag inte ha gjort. Kvarnarna gick varma. I över tre
månader fick jag vänta på de ynka hundralapparna.
Uppenbarligen satte jag räknenissarna på spåret och några
månader senare är även den möjligheten till en krångelfri
sjukskrivning för normala vardagssjukdomar tilltäppt.

Ni som undrar varför försäkringsdebatten kommit av sig, kan
sluta undra. Riksdagen beslutade enhälligt om försämringen
för landets företagare, vilken naturligtvis serveras som en
stor förbättring.

Nomenklaturan - det spelar ingen roll om det står m, fp, kd, c,
s, mp eller v på etiketten - har ett fast grepp om de
offentliga finanserna, den egna köttgrytan, och är fast
beslutna att lära oss andra att arbeta.

På väg ut är FÖRTROENDET, den bristvara som först bringade
finansvärlden på fall och snart också välfärdssamhället. Det
är något som inga ROT- eller RUT-avdrag i världen kan
återställa.

Stefan Lindgren

Lögnaren Malaparte

Du som har tänkt läsa Curzio Malapartes roman "Kaputt" gör klokt i att
även läsa Anders Ehnmarks recension i Expressen:
http://www.expressen.se/kultur/1.1983591/curzio-malaparte-kaputt
Ehnmark träffar huvudet på spiken. "Oförståeliggörande sensationalism."
Men: Man måste läsa Malaparte för att förstå vår tid.


Om Curzio Malaparte (1898-1957) alias Kurt Suckert kan mycket sägas.
För att ta den korta versionen: Han var en skicklig fascistisk
intellektuell och en stor opportunist.

Han tjänstgjorde åt den italienska fascismen till det bittra slutet och
byggde sig en villa på Capri som sagts vara världens vackraste för de
pengar han förtjänade.

Kaputt skrev han när Italiens nederlag sedan länge var ett faktum och
han börjat arbeta som propagandist åt de allierade i Syditalien. Han
dammade av och förbättrade en del texter som sades skildra bl a
östfronten i Sovjet 1941 och Finland 1942.

Men tvärtemot vad introduktören Mikael van Reis säger i den nya
"Kaputt"-upplagan (Bonniers 2010, övers Viveca Melander)
är detta en roman, ingenting annat.

När van Reis skriver att det snarast är en memoar ("Inte sant, inte
falskt, men upplevt") bortser han storsint från att mycket är rent LJUG.

Historien om de tusen sovjetiska hästar som gav sig ut på Ladoga i
december 1941, för att sedan begravas i april 1942 efter att ha frusit fast i isen
och bara ha stuckit upp med huvudena under hela vintern, är en
skröna som kanske går hem i Italien, där sjöar sällan fryser.

Men för en nordbo som varje år ser isen lägga sig - en process som
ibland tar veckor, om inte månader, utan att någonsin ett enda djur blir
infruset i isen, är det rent skitprat.

Man har också konstaterat att hans reportage från Moskva 1930
(Majakovskijs självmord) är påhitt, eftersom han bara besökte Moskva en
gång och det var 1929.

Berättelsen om mötet med kroatledaren Ante Pavelic bär också en lögnaktig
prägel. Malaparte påstår att Pavelic förvarade tjugo kilo människoögon i
en videkorg (!) som Ustasja skickat honom som bevis för hur många
fiender de dräpt.

Historien skulle vara sann om alla fiender hade emaljögon, annars inte.

Malapartes bok är full av sådana påhittade vidrigheter. Som om inte
andra världskrigets verkliga vidrigheter skulle räcka! Tidskriften Time
kallade boken för "bästsäljande vidrigheter" och döpte Malaparte
till"... ett slags Jean Paul Spillane".

Jag hittar faktiskt ingenting som styrker autenciteten av t ex hans
reportage från östfronten. Det kan lika gärna ha tillkommit på någon
restaurang i Polen eller Österrike. Det han berättar om tyskarnas
grymheter (t ex att alla fångar som kunde läsa ska ha skjutits) har
han inte upplevt utan bara hört eller själv hittat på.

Kanske greuelpropagandan tjänade ett praktiskt syfte för dem som efter
kriget vill rentvå sig och skaffa sig Persilschein (de "tvättintyg" USA
utfärdade efter förhör med höga fascister/nazister). Under alla
förhållanden mystifierar den nazismen/fascismen.

Den kritik som Malaparte levererar mot den tyska nazismen är inte
principiell. Hitler anklagas för att vara "feminin" och "vek" och om
tyskarna begår grymheter gör de det "av rädsla". Det var en typ av kritik som
säkert odlades i Italien för att släta över det italienska misslyckandet.

När Malaparte besöker ghettot i Warszawa finner han de judiska barnen
inte bara "smutsiga" utan "degenererade" och motbjudande. Det är svårt
att höra någon ironi en fras som: "Deras enda nöje är att gå och se på
när deras mammor arkebuseras. Ett passande nöje för judiska barn".)

Man kan naturligtvis undra varför Bonnier satsar på en så kostsam
återugivning av Malaparte år 2010. Som Ehnmark påpekar finns det något
i tonen som känns modernt. Andra världskriget håller mer och mer på att
förvandlas till ett obegripligt helvete av ömsesidiga grymheter och i
den lönsamma vågen av krigslitteratur gäller det att konkurrera med
vidrigheter.

Ryskan har ett ord för den publik man flirtar med: zevaki. Det kommer av
zevat', gapa. De som står och gapar vid varje bilolycka, eldsvåda eller
massaker. Och aldrig kan få nog.

Men visst är det nödvändigt att också läsa fascisterna. Federico Fellinis
filmer blir inte sämre av att vi vet att han filmade krigsfilmer åt
Mussolini. Ignazio Silones Fontanamara eller Bröd och vin blir inte sämre
för att vi nu vet att han var polisspion - även om det definitivt
påverkar läsningen.

Ehnmark gör en jämförelsen med Ryszard Kapucinski som på ett plan är
träffande. Båda skrev en form av utrikesreportage som kan vara rätt
förrädiska - med hinkvis av lokal kolorit, samtal, resonemang och
påståenden som var omöjliga att kontrollera eller bedöma sanningshalten
av, och där framgången byggde på att författaren rätt tolkat
läsekretsens fördomar och gav dem vad de ville ha.

Aforismerna står som spön i backen, och inte så sällan handlar de om
nationalkaraktärerna, en förklaringsgrund som stod i samklang med
nazismen/fascismen man som fortfarande är mycket gångbar.

Jag kan tänka mig att en jämförande analys av Kapucinski i Etiopien och
Malaparte i Abessinien skulle komma till liknande slutsatser.

De båda hade också den likheten att de reste med den egna statssäkerhetens
uppdrag. Kapucinski visade sig efter sin död ha varit i den polska
underrättelsetjänstens tjänst och Malapartes uppdrag låg i öppen dag men
mystifierades genom de många historierna om hur han tvingades smuggla
ut manuskriptet till Kaputt etc.

Jag tror en uppmärksam läsare ska känna igen många av Malapartes stilgrepp.

Studiet av historia är studiet av orsaker. Men om någon förklarar andra världskriget
med att Hitler ville ha krig, att tyskar var korkade, kvinnliga, fega etc. bör alla
varningsklockor ringa.

Även om alla påståendena vore sanna förklarar de ingenting.


Stefan Lindgren

Dom över Expressen

Att Pressens opinionsnämnd friar Expressens artiklar om
Jan Guillou är väntat. PON är inget opartiskt utan ett
korporativt organ, som återspeglar rådande maktförhållanden
i svensk press.
PON förnekar i enlighet med Expressens föga sofistikerade
retorik att tidningen utpekat Guillou som spion. Man
idiotförklarar därmed svenska folket som varit läskunnigt
sedan 1700 kallt.


Typiskt är också att Expressen, uppmuntrad av den
förutbestämda framgången, kräver sitt skålpund kött. Yrsa
Stenius ska bort.

                                   * * *

Enligt Opinionsnämndens mening har de på löpsedlarna
och förstasidorna använda uttrycken inte någon helt klar
innebörd. Sedda för sig kan de inte sägas ha inneburit att
Jan Guillou för läsaren har utpekats som skyldig till
brottet spioneri. Frågan är då om löpsedlarna och
förstasidorna tillsammans med innehållet i det omfattande
artikelmaterialet har inneburit ett sådant utpekande.
Även om Jan Guillou i publiceringarna inte utpekades
som spion kan innehållet i löpsedlarna och artiklarna
sammantaget möjligen ha lett läsarens tankar till
spioneriverksamhet. Av avgörande betydelse för den
pressetiska bedömningen av publiceringarna är emellertid
enligt Opinionsnämndens mening att artiklarnas innehåll
såvitt framkommit var i huvudsak korrekt samt det
förhållandet att Jan Guillou fick omfattande utrymme för att
komma till tals. Mot denna bakgrund finner nämnden att han
inte kan anses ha tillfogats en oacceptabel publicitetsskada.
Det finns alltså inte skäl för pressetiskt klander av
tidningen."

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson tycker att dagens
beslut borde få konsekvenser för PO Yrsa Stenius.
 
– Min gissning är att Pressens Samarbetsnämnd nu tar
ansvar för att det pressetiska systemet förvaltas på bästa
sätt och att en ny, åtminstone tillförordnad, PO med kraft
kan delta i diskussionen om framtiden. Yrsa Stenius har
kritiserats av sin företrädare, av rikstidningar och av
lokaltidningar. 15 av de 20 största tidningarna har mindre
förtroende för henne än för företrädaren. När nu också
Opinionsnämnden, med ett beslut fattat i plenum, underkänner
hennes uppmärksammade bedömning i Guillou-ärendet måste det
rimligen få konsekvenser.

                                           * * *

PON och Expressen har dock glömt en sak. Jan Guillous
hemliga vapen. Han kan skriva och folk läser vad han skriver.
Om något år kan bokhandlar och bensinstationer fyllas av
Guillous egen dom i ärendet. Den kan inte överklagas.

Vi som följt honom sedan IB-affären håller tummarna. Det
finns hemliga, våldsamma och odemokratiska strukturer i
Sverige som varit ute efter honom hela tiden. De får inte
segra.
En av de första saker IB-åklagaren Robert gjorde sedan han
gripit Guillou, Bratt och Isacson var att kalla in angivaren
Arne Lemberg. Men hans snicke-snack höll inte. Varken första
eller andra gången hos åklagare. Inte heller tredje gången,
postumt i Expressen.

Stefan Lindgren

Man måste drömma!

En ung revolutionär nyss hemkommen från Indien skickar

mig en smula gåtfullt en fotostatkopia som jag med viss

möda lyckas fastställa kommer ur "Vad bör göras?" Inte

romanen utan Lenins verk från 1902.
"Och om det verkligen skulle lyckas oss att uppnå att alla

eller ett betydande flertal av de lokala kommittéerna, de

lokala grupperna och cirklarna aktivt toge sig an den

gemensamma saken, så skulle vi under den allra närmaste

framtiden kunna utge en veckotidning, som regelbundet

sprides i tiotusentals exemplar över hela Ryssland.

Denna tidning skulle bli en liten del av den väldiga blåsbälg,

som kommer varje gnista av klasskampen eller av folkets

förbittring att flamma upp till en allmän brand. Omkring denna,

i och för sig ännu mycket oskyldiga och inte alls stora,

men regelbundna och i ordets fulla betydelse allmänna

sak skulle man systematiskt kunna samla och skola en

stående här av prövade kämpar. På byggnadsställningarna

för denna allmänna organisatoriska byggnad skulle det snart

bland våra revolutionärer resa sig socialdemokratiska

Sjeljabovar, bland våra arbetare ryska Bebelar, som

skulle ställa sig i spetsen för den mobiliserade armén

och resa hela folket till räfst med Rysslands skam och förbannelse.
Det är det man måste drömma om!

»Man måste drömma»! Jag skrev dessa ord och blev förskräckt.

Jag föreställde mig att jag sitter på »samlingskongressen»

och mitt emot mig sitter Rabotjeje Djelos redaktörer

och medarbetare. Och nu reser sig kamrat Martynov och

vänder sig hotande mot mig: »Tillåt mig fråga, om den autonoma

redaktionen ännu har rätt att drömma utan att först ha frågat

partikommittéerna?» Och efter honom reser sig kamrat Kritjevskij

och fortsätter ännu mera hotande (i det han filosofiskt fördjupar

kamrat Martynov, som för länge sedan fördjupade kamrat Plechanov):

»Jag går längre. Jag frågar om en marxist över huvud har rätt att drömma,

om han inte glömmer att mänskligheten enligt Marx alltid ställer

sig uppgifter som den kan förverkliga, och att taktiken är en

tillväxtprocess för uppgifterna, vilka växer tillsammans med partiet?»
Vid blotta tanken på dessa hotande frågor går det kalla

kårar längs ryggen på mig och min enda tanke är, var jag skall

kunna gömma mig. Jag skall försöka gömma mig bakom Pisarev:

'Det finns många slags oöverensstämmelser — skrev Pisarev med

anledning av frågan om oöverensstämmelsen mellan dröm och verklighet.

 — Min dröm kan gå förbi händelsernas naturliga förlopp eller

den kan slå in på fullständigt andra vägar, vägar som händelsernas
naturliga förlopp aldrig kan gå, I det första fallet är drömmen inte farlig;

den kan t. o. m. stödja och stärka den arbetande människans energi...

I sådana drömmar är det ingenting som skadar eller förlamar arbetskraften.

Det är t. o. m. alldeles tvärtom. Om en människa alls inte har

någon förmåga att drömma på detta sätt, om hon inte nu och då

kunde ila i förväg och i sin fantasi se en enhetlig och fulländad

bild av det verk, som endast börjar utformas under hennes händer,

så kan jag absolut inte föreställa mig vilken drivkraft som skulle

tvinga människan att gripa sig an rned omfattande och tröttande arbeten

på konstens, vetenskapens och det praktiska livets områden

och föra dem till slut...

Oöverensstämmelsen mellan dröm och verklighet gör ingen skada,

bara den drömmande allvarligt tror på sin dröm, om han uppmärksamt

iakttar livet, jämför sina iakttagelser med sina luftslott och överhuvud

arbetar samvetsgrant på att förverkliga sin fantasi. Om det bara finnes

en eller annan beröringspunkt mellan drömmen och livet, så är allt i sin ordning."

(D. J. Pisarev: »Det omogna tänkandets misstag».)

Av den sortens drömmar har vi tyvärr alltför litet i vår rörelse, och

skulden härför ligger främst hos representanterna för den legala kritiken

och den illegala »svanspolitiken», vilka bröstar sig med sin nykterhet,

med sin »närhet» till det »konkreta».

(V I Lenin: Vad bör göras?)

Bilden är tagen i Chabarovsk av okänd rysk fotograf.

2 x Gogol

I Svenska Dagbladet 22/5 skriver Marianne Jeffmar:
"Tack, bokförlaget Tranan och tack, översättaren
Stefan Lindgren för en vacker liten bok med två av Gogols
berättelser plus informativt förord!

Den hittills till svenska oöversatta Det förlorade brevet
ingick i samlingen Kvällar på en gård nära floden Dikanka
medan Kappan, som handlar om en fattig statstjänstemans
längtan efter en ny slängkappa, för länge sedan nått
klassikerstatus.

Det märkliga är att den fortfarande känns rykande aktuell.
Statens regelverk håller på att bryta samman, den ena
"betydande personen" styr över den andra, alla är på
sammanträde eller sover och ingen hyser längre respekt för
ett "heligt namn".

En liten undran bara: varför har översättaren behållit det
ryska ordet "kapott"? En nattrock är väl vad det är fråga om?"

                                         * * *

Min kommentar: Enligt Nordisk familjebok är kapott en "grov soldatkappa,
långkappa med kapuschong, fruntimmers-regnkappa".

Tänk hur ordens betydelse flyger och far.

"Gogol" betyder knipa (se bilden). Visst finns det någon likhet
med författaren...som först vid 12 års ålder fick efternamnet
Gogol.

Ungefär som mellan ett lodjur och det tillnamn
Ivar Johansson tog sig. Lodjuret Ivar ritade han på en lagårdsdörr
i barndomen. Teckningen sitter fortfarande kvar, men jag säger inte
var.

Stefan Lindgren

I kamp mot "elaka styvmodern"

Ryska soldater marscherar med plakat "Hitler - befriaren".
Någonstans i Östeuropa under de sista krigsmånaderna. De
leddes av general Vlasov, en "osedvanligt bildad" karl, enligt
Svetlana Aleksievitj.


25 maj svarade Stefan Lindgren i GP på Svetlana
Aleskievitjs artikel av den 20 maj. Tidigare inlägg 9 och
17 maj.
***
Jag minns att jag och Svetlana Aleksievitj en sommardag 1998
promenerade i det gamla Sigtuna. Girigt insöp hon atmosfären i ett
1500-talshus.

- Sådana hus har vi inte i Vitryssland, sa hon. Allt förstördes av kriget.
Hitler trupper förintade över fem tusen tätorter i Vitryssland. 628
byar brändes ned.

Idag, 12 år senare, anlägger Svetlana Aleksievitj ett helt nytt perspektiv
på kriget. Allt, nästan allt, tycks nu Stalins och det egna
fosterlandets - "den elaka styvmoderns" - fel. Aleksievitj
ser ett försonande skimmer över Rysslands potentielle
Quisling, "den osedvanligt bildade" general Vlasov. Och
minsann, påminner Aleksievitj, på tyskarnas tid hade man
"kött på bordet" i vitryska hem.

Rysslands högsta domstol vägrade i ett utslag 2001 att fria
Vlasov från domen för förräderi, men små inflytelserika
grupper driver en linje som ytterst leder till slutsatsen
att det hade varit bäst om tyskarna segrade.

Många av Aleksievitjs uppseendeväckande påståenden är
hämtade ur lika slarviga som sensationshungriga nytolkningar
som utkommit i Ryssland på senare år. T ex påståendet att
bara fyra män av hundra av hennes fars generation skulle ha
överlevt kriget. Tar vi sovjetiska män födda 1919-23 så var
de 8,6 miljoner före kriget och 5,05 miljoner efter kriget.

Att drygt två av fem män försvann i kriget är illa nog, så
varför komma med fantastiska påståenden för att styrka
bilden av en armé som enligt Aleksievitj bara kunde drivas
till fronten av miljontals bödlar?

Dessvärre faller sådana omvärderingar in i ett större mönster.
I Ukraina och Baltikum hedras idag nationalister som
samarbetade med Hitler och deltog i antisemitiska pogromer.

Och man behöver inte botanisera länge på Internet eller i
den aktuella bokfloden att den gängse uppfattningen idag är
att sovjetkommunismen i grund och botten var det större onda
i andra världskrigets maktkamp. Medan folkutrotningen riktad
mot de slaviska folken är praktiskt taget bortglömd, påminns
vi ideligen om det tyska folkets lidanden - och hela
Östeuropas lidande under vad Aleksievitj kallar "röd fascism".

En orsak till att ett växande antal i öst köper den nya,
upp-och-nervända historia om andra världskriget är att
segrarna idag mest liknar förlorare. Livet i det besegrade
Tyskland idag ter sig oändligt mycket mer välordnat och
tryggt än i det "segrande" forna Sovjetunionen.
Genomsnittstysken tjänar 3-4 gånger mer än vitryssen.

Vad få vet är att Tyskland, trots de allierades omfattande
och grymma bombningar, var ett rikare land vid krigsslutet
än när kriget började. Den tyska stålindustrin förlorade
inte mer än ett par masugnar och bara ett valsverk stoppades
helt. Industrins anläggningsvärde i det västtyska området
var efter kriget betydligt större än det hade varit 1935.

Västsidan har dessutom under hela det kalla kriget
och därefter envist talat om för sovjetfolken att deras
seger var obetydlig. De f d sovjetiska slavarbetarna i
Tyskland fick vänta i mer än 50 år på skadestånd. När det
kom levde bara några få tusen av de 14 miljoner slavar som
byggde upp Tysklands industri.

Svetlana Aleksievitj är naturligtvis i sin fulla rätt att
påvisa defekter i den tidigare historieskrivningen i öst.
Men hon verkar förvånansvärt obekymrad om balansen.

Är det verkligen Aleksievitjs svartmålning av
Sovjetunionens stora fosterländska krig vi vill skicka
vidare till det uppväxande släktet? Eller finner vi mer
sanning i de berättelser om sovjetsoldaternas
själuppoffrande idealism som Svetlana Aleksievitj ägnade
sina första böcker åt?

Stefan Lindgren

Svetlana Aleksievitj om "tragedin" Vlasov

Följande inlägg hade jag infört i Göteborgsposten 17 maj som
svar till Svetlana Aleksievitj.
20 maj har hon i sin tur inne ett svar som dock bara finns
att läsa i papperstidningen.
I Göteborgs-Posten 9 maj - den sovjetiska segerdagen -
skriver den vitryska författarinnan Svetlana Aleksievitj om
det officiella ryska segerfirandets svarta fläckar:
"Vi tiger om tragedin med Vlasovs armé, som fortfarande ligger och ruttnar
i de ryska kärren och ännu inte har blivit begravd. Det är
hämnden för att den vågade vända sina vapen mot Stalins
diktatur. Vi tiger om att Stalin hjälpte Hitler att komma
till makten, sedan han förbjudit de tyska kommunisterna att
gå i koalition med socialdemokraterna - eftersom fascisterna
var våra vänner och socialdemokraterna våra fiender innan
kriget. Och vi tiger om den judiska tragedin."

Eftersom jag själv översatt delar av Svetlana Aleksievitjs två
böcker om andra världskriget ("Förförda av döden", finns på
www.bokborsen.se) och blev starkt berörd av hennes
skildringar av kvinnornas och barnens roll i
partisanrörelsens starkaste fäste, Vitryssland, är det med
en viss känsla av besvikelse jag läser hennes krönika på
segerdagen.

Jag konstaterar att tendensen att revidera synen på andra
världskriget, som gjort djupa insteg i det "nya" Ryssland,
nått Svetlana Alkesievitj. Idag är det förmodligen lättare
för en ung ryss att hitta böcker som framställer general
Vlasov som ett offer för Stalins blodtörstighet än som en
överlöpare till Hitler och en förrädare. Bl a har Moskvas f
d borgmästare Gavriil Popov skrivit en inkännande bok om
Vlasovs "tragiska" öde. Vlasovs anhängare arbetar
målmedvetet för en rehabilitering.

Aleksievitjs beskrivning av att Vlasov "vågade vända vapnen
mot Stalin" är djupt felaktig. Han omringades och
tillfångatogs av tyskarna, men sökte rädda sig genom att
göra sig nyttig för Hitlerregimen.
Vlasov valde att gå med Hitler i kampen mot sovjetfolken.
Soldaterna i den ryska "befrielsearmé" på 23 000 man han
satte upp i Tyskland var till stor del lägerfångar som
famlade efter sista chansen att förlänga sina liv en smula.

Den enda strid Vlasovarmén deltog i var i striden vid Oder i
november 1944, sedan flydde den söderut. I krigsslutet gav
sig Vlasov till amerikanarna som 12 maj 1945 lämnade ut
honom till sovjettrupper i Österrike. 1 augusti 1946 hängdes
Vlasov och 12 av hans män i Moskva.

Myten om att Vlasov "egentligen" var lika mycket antinazist
som antistalinist byggs som regel på de försiktiga
deklarationer han och hans armé avgav under det sista
krigsåret, bl a det s k Pragmanifestet i november 1944 som
tillrättalagts för att underlätta en övergång till de
västallierade..

Men det kan inte råda någon tvekan om att Vlasov ställt
sig till Hitlertysklands förfogande och därmed gjorde sig
till verktyg för dess program, inklusive judeutrotningen. I
tidskriften "Parizjnij vestnik" nr 51 refereras ett tal
general Vlasov tal höll i Riga där han slog fast att "I det
nya Ryssland finns ingen plats för judar" och han lovade att
efter "befrielsen" skulle Ryssland "rensas från judar".

Som Aleksievitj skriver fanns det minst fem miljoner
judar i Sovjetunionen vid krigsutbrottet.

Jag kan inte se annat än att alla försök att rehabilitera
Vlasov står i direkt motsats till vad Svetlana Aleksievitj
skriver om att bredda och fördjupa historieskrivningen om
motståndsrörelsen mot Hitlertysklands folkutrotning i öst.

Men jag håller helt och hållet med Svetlana Aleksievitj
om att bilden av andra världskriget inte får bestämmas av
några politikers diktat. Endast en vaksam och kunnig
allmänhet kan förhindra rehabilitering av nazistiska
krigsförbrytare och ett utsuddande av andra världskriget
hjältar.

Stefan Lindgren

Bilden: general Vlasov i talarstolen. Svetlana Aleksievitj
vill nu att vi ska tro att han var ute i de bästa syften,
att befria ryssarna från den onde Stalin.
Bilden är hämtad ur en rysk dokumentärfilm:
http://rutube.ru/tracks/1334814.html

Knäpptyst om sjukförsäkringarna

Har den röd-gröna opposition sålt ut löntagarnas intressen i
sjukförsäkringsfrågan genom att komma överens med regeringen
om att avföra den från valrörelsen och tillsätta en utredning
(se kommittédirektiv 2010:48)?
Den frågan måste man ställa sig eftersom det blivit
knäpptyst om sjukförsäkringarna.

När sjukfrånvaron 1997-2002 ökade snabbt fick vi veta från
mångtaliga ledarsidor att svenskarna var lata och fuskade
alltmera.

Idag kan de förklaringarna helt avskrivas som borgerlig
propaganda.

Ta dig tid att titta på debatten mellan bl a Björn Johnson,
Jan Ryd och Hanne Kjöller på
http://bambuser.com/channel/mah_skiften/broadcast/556162

Björn Johnsons ståndpunkter kan läsas i en färsk bok och t.ex på
http://www.tcotidningen.se/bjorn-johnson-hard-debatt-om-sjukfusk-ledde-fram-till-fel-beslut

Bland annat visar han att 80 procent av ökningen berodde på
långa sjukskrivningar och bara en liten del på utbrändhet
(3 %) och stress (12-14%).

Kostnaderna för sjukförsäkringen i procent av BNP var lägre
under "sjukförsäkringstoppen" än den var i början av
90-taklet. Sjukförsäkringen har i stort sett alltid gått med
plus. Inget hot mot statens ekonomi alltså.

Mest upplysande i debatten är inläggen från utredaren Jan
Rydh. Han visar entydigt att ökningen 1997-2002 framför allt
berodde på ökade långa sjukskrivningar bland kvinnor 50+ i
kommun och landsting. Stabila kvinnor som plötsligt ansåg
sig sjuka. Fram till 90-talet hade män och kvinnor varit lika
mycket sjukskrivna, men sen drar kvinnorna ifrån. Kvinnor
har idag dubbelt så stor sjukfrånvaro som män.

Genom en jämförelse med den privata sektorn härledde så Ryd
att det måste vara förändringar på arbetsplatserna som
utlöst den ökade sjukskrivningen. Det är således där
åtgärderna - och forskningen - borde sättas in.

Det budskapet går stick i stäv med Hanne Kjöllers som kort
kan sammanfattas: tagelskjorta på.

I debatten framhöll hon Micke Andersson, armlös och benlös,
som har två heltidsjobb som ett föredöme.

Ett praktexempel på hur gammal moralism kommer till heders
igen. Alla som har åtminstone en arm eller ett ben kvar och
är sjukskrivna ska skämmas.

Stefan Lindgren

Om två tänder på Nordsjöns botten

Det var en kylig natt den 17 januari 1961 i Katanga, den rika
kopparprovinsen i f d Belgiska Kongo. En öppen plats på den mörka
savannen lystes upp av sökarljusen från polisbilar. En fånge leddes i
armen ut i gläntan av en belgisk polisofficer. Fången var Patrice
Lumumba, en folkvald premiärminister i Republiken Kongo som just hade
störtats i en militärkupp.

Lumumba var trött, hade torterats i timmar,
ja dagar. En exekutionspatrull beväpnad med belgiska FAL- och
Vignerongevär stod redo, medan 20 poldater, polismän, belgiska
officerare och Katangaministrar tysta bevittnade när en belgisk kapten,
Julien Gat, gav order att skjuta och Lumumba och två av hans f d
ministrar sjönk till marken.

Sociologen Ludo De Witte fick i slutet av 90-talet möjlighet att studera
telegramtrafiken mellan FN och den belgiska regeringen. I två böcker
("Crisis in the Congo", 1996, och "L'Assassinat de Lumumba", editions
Karthala, Paris, 1999) kunde han konstatera att den krist-demokratiska
regeringen Eyskens (1960-61) åtminstone uppmuntrat mordet på Lumumba och
att FN-trupperna i Kongo var "medskyldiga genom försummelse".

I ett dokument som den belgiske ministern för Afrika, Harold Aspremont
Lynden skrev i oktober 1960 hette det uttryckligen: "Huvudmålet som
måste uppnås i Kongos, Katangas och Belgiens intresse är helt klart den
slutliga elimineringen av Lumumba".

De 8 000 telegrammen mellan FN och Belgien visar att utbrytarstaten
Katanga i Kongos mest kopparrika delar ingalunda var ett spontant påfund,
utan uppfanns av Belgien. Det var i Bryssel som utelämnandet av den
fängslade Lumumba från ett kongolesiskt arméfängelse till det laglösa
Katanga arrangerades. Överflyttningen skedde med en belgisk DC 4. När
fången kom fram till Elisabethville (Lubumbashi) stod det sex svenska
FN-soldater på flygplatsen med order att inte ingripa för att rädda
Lumumba.

Lugubra detaljer om tortyr och syrabad gör De Wittes böcker till
skakande läsning. Det visar sig nämligen att en belgisk polischef, Gerad
Soete, senare grävde upp Lumumba kropp och förintade den i ett syrabad
för att undanröja bevis. Soete medgav i belgisk TV i fjol att han
behållit två av Lumumbas tänder, men senare kastat dem i Nordsjön.

Belgiens syfte med hela operationen som gick under täcknamnet
"Barracuda" var uppenbart. Kongo är så rikt på mineraler att en geolog
beskrivit landet som en "geologisk skandal": kobolt, kadmium, guld,
silver, zink, mangan, tenn, germanium, uran, radium, bauxit, järn, kol
och 90 procent av världens små industridiamanter.

Följden av mordet på Lumumba var att Mobutus kleptokrati höll
landet vidöppet för belgiska, franska och amerikanska företag i 30 år.
Landet tjänade också som ett bålverk mot självständighetsrörelser i
övriga Afrika.

Vilken skuld bar Dag Hammarskjöld? Antagligen en rätt stor,
även om hans familjs eventuella aktieposter i koppargruvorna
var en försumbar faktor. I vart fall finns ingen anledning att förhärliga
honom. Inte ens om han hade varit socialdemokrat, vilket han aldrig
var.

Stefan Lindgren

Mona Sahlins blockering

Anders Davidson skriver i "Efter arbetet" angående Skånesossarnas beslut
att kräva trupperna hem från Afghanistan:
"Skånes socialdemokrater återupprättar den internationalism som Olof
Palme och tidigare Dag Hammarskjöld stod för. Det är alliansfriheten
och FN-linjen, inte någon vag Vänsterpartilinje."
Jag tar mig för pannan.

Men det är kanske en åldersfråga. Vi som
upplevde Kongokrisen skulle aldrig uttryckt oss så om Hunger... förlåt
det var pappan, Hammarskjöld.

På www.socialisten.se hittar jag följande sammanfattning:

"För de som tror att det vore bättre om en 'mer neutral' allians, FN,
basade för trupperna i Afghanistan måste man dra upp den jobbiga
episoden vid Kongos självständighet 1961. Då forna kolonialmakten
Belgien av rädsla för att förlora sitt inflytande ockuperade mineralrika
Katangaprovinsen gjorde premiärminister Lumumba det ödesdigra misstaget
att be FN om hjälp. USA såg tillfället att intervenera och röstade i
säkerhetsrådet för att skicka FN-soldater. Den svenske FN-ordföranden
Dag Hammarskjöld spelade en nyckelroll i den imperialistiska
interventionen. Han tillhörde en av de familjer som hade intressen i
Afrika, t ex LAMCO-gruvan i Liberia. När blivande diktatorn Mobutu tog
makten i en militärkupp förbjöd Hammarskjöld FN-soldater från Ghana att
skydda Lumumba. Efter att Lumumba hade infångats stod svenska
FN-soldater och tittade på vid Katangas flygplats när han blev
misshandlad. Kort efteråt torterades och mördades Lumumba1. Denna
historia är värd att tänka på när det uppdagas att en svensk
överbefälhavare tigit ner franska soldaters tortyr av kongoleser under
insatsen i Kongo 2003."

Det är ingen tvekan om att Dag Hammarskjöld gick imperialisternas
ärenden.

Det gjorde väl i viss mån Olof Palme också men han hade kurage nog att
orientera sig mot en självständig linje under Vietnamkriget.

Det är för övrigt helt ojämförbara storheter. Hammarskjöld hade inte ens
socialdemokratiskt bekvämlighetsflagg utan var öppet konservativ.
Sen tycker jag inte kritiken mot vänsterpartiet är rättvis - i synnerhet
inte i en artikel som förhärligar Hammarskjöld.

Vänsterpartiet har gång på gång klargjort att de svenska trupperna ska
hem - det är inte att ta miste på. Partiet förtjänar beröm och inte
misstänkliggöranden för att ha hållit emot det enorma trycket i
Afghanistanfrågan.

Mycket är det Lars Ohlys personliga förtjänst. Han kan vara suddig i
många frågor, men att trupperna ska ut verkar han solklart övertygad
om.

En helt annan fråga är vad som händer i en koalitionsregering med
socialdemokraterna. Utredning - ja det är ju så man vanligen byter fot i
Sverige.

Jag är också klar över att en röst på v riskerar att bli en röst på s,
men det är ju så parlamentarismen ser ut. I Storbritannien just nu är
det valets förlorare som i ensamt majestät avgör vem som är valets vinnare.
Det kallas parlamentarisk demokrati.

Men jag håller men om att det är ynkligt att inte de svenska
socialdemokraterna kan säga mer i denna fråga, när sossar i Tyskland,
Danmark, Holland, Belgien, Irland osv tagit hård strid för att ta hem
trupperna.

Om de åtminstone kunde säga lika mycket som Obama, dvs. att
tillbakadragandet ska börja senast juli 2011.

Men det till och med förnekar Mona Sahlin i en Flamman-intervju att
Obama har sagt.

Som Pierre Schori har påpekat använder man Bush-argument som Obama för
länge sedan övergivit.

Stefan Lindgren

Heder åt Carl Bildt

Den före detta FNL-aren och Pol Pot-aktivisten Annika
Ström-Melin har fullt sjå att bevisa för borgerskapet att
hon blivit en duglig soldat i det globala korståget för
democracy och women rights (utom i Saudiarabien).

Nu kräver hon "tuffa sanktioner" mot Iran som vägrar gå på
tå för USA och yrkar på sin rätt enligt ickespridningsfördraget
att "utan diskriminering" utveckla "forskning, produktion
och användning av kärnenergi för fredliga syften".
Det står inget i NPT om att uranet först ska skickas till
Ryssland, sedan till Frankrike, vilket antagligen berövar
Iran mycket av den ekonomiska nyttan. Nej, det är ett
"generöst" erbjudande av kärnvapenklubben, enligt
Ström-Melin.

Inte med ett ord berör hon det faktum att president Obama
6 april uttalade ett hot om en kärnvapenattack mot Iran och
Nordkorea [http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid
= 18620].

Hon ser inte heller mönstret som går igen från Irakkriget,
hur USA först hojtar om massförstörelsevapen, inleder en
sanktionsprocess och i ett lägligt tillfälle utlöser krig
som kan säljas in som en logisk fortsättning av
sanktionerna.

Detsamma gäller Afghanistan. Invasionen av Afghanistan 2001
föregicks av en lång rad FN-sanktioner som i praktiken
stoppade allt bistånd till landet och normala transporter.

Det är sant att det finns sidor av Irans politik man kan
ogilla. Personligen ogillar jag främst hur Iran skamlöst medverkat
till USA:s ockupation av Irak, trots att det undergräver
landets eget försvar den dag USA går till angrepp. (Lika skamlöst
som en gång Saddam med USA:s goda minne gick till angrepp mot Iran.)

Det är ett land som styrs av en blandning av demokratiska
och teokratiska regler. Jämfört med fundamentalistiska
islamistiska Saudiarabien är Iran mycket mer demokratiskt och
mindre förtryckande för kvinnor, även om det inte uppfyller
alla de västerländska kriterierna. I båda fallen finns
avskyvärda och medeltida former av kvinnoförtryck. Vad som
är normal sexhandel i Hamburg och Amsterdam är siqeh
(tillfälliga äktenskap) i Teheran.

Men vi kan inte förklara krig mot ett land för att vi inte
tycker om dess inrikespolitik. Det är inte vad FN-stadgan
[http://www.un.org/en/documents/charter/] eller
Nürnberg-stadgan,
[http://home.earthlink.net/~platter/nuremberg/charter.html] säger.

Det hedrar Carl Bildt att han satt kvar och lyssnade på
Ahmadinejads tal. Vid det här laget vet alla vart de löjliga
USA- och Nato-protesterna syftar.

Till krig. Mera krig.

Stefan Lindgren

Euron är felet

Hårda tider stundar i Grekland. Och varför? För att landet
under den euforiska Greenspanepoken belånat sitt hus upp
över skorstenen.
Nu ska de tyska bankerna ha tillbaka sina pengar. Och vad
händer? EU stiger in och beviljar tillsammans med IMF 110
miljarder euro i nya krediter.

Det är inte en räddningsaktion för Grekland utan för de
tyska bankerna. Genom att IMF och EU ställer upp som
garanter inte bara får de tillbaka sina pengar, de kan låna
ut nya pengar till Grekland till rekordränta (5-6 procent).
Naturligtvis garanterade mot en ny default.

Inga åtstramningar i världen kan hjälpa Grekland.
Åtstramningarna kommer bara att förvärra nedåtskruven. I och
med att landet är bundet till Euron kan landet inte göra det
som vore det normala i en sådan här situation: devalvera,
och ge alla Greklandturister en välkommen rabatt så att
hotell och färjor på nytt blir fullbelagda.

Den "interna devalvering" som landet hänvisas till är en
form av långsam balsamering administrerad av
de finansiella översteprästerna i Bryssel och Washington.

Det är europropjektet det är fel på, inte på Grekland.
Grekland har under sin historia från 1823 haft default, dvs
inte kunnat betala sina skulder, under mer än 100 år. Vem
tror att de strukturella förhållanden som ligger bakom
de sydeuropeiska valutaproblemen är en tillfällighet?

Finland som begått dumheten att ansluta sig till euron får
nu dyrt betala. Finland ska lägga upp lika mycket pengar
som landets barnbidrag uppgår till!

De kommer knappast tillbaka om 3 år som det är sagt utan lär
någonstans de närmaste tjugo åren avskrivas.
Hur någon svensk ekonom eller politiker efter detta kan
hävda att Sverige bör ansluta sig till euron är ofattbart.

Jag minns min barndoms återkommande samtal i tobaksaffären.
- Har ni greve Hamilton på burk?
- Jodå.
- Ja, men släpp ut honom då för Guds skull.

När jag hör Carl Hamilton (fp) säga att nu, nu äntligen
måste vi komma med i eurosamarbetet grips jag av
skuldkänslor.

Stefan Lindgren

Vad jag tänkt säga

Foto: Raul Leikas. Tomas Bolme, Stefan Ringbom och Anders Forslund sjunger
Bonnieroperan och allt var som igår.


I går hedrade nära 200 människor Gunnar Ohrlanders minne med en
minnesstund på Södra Teatern. Delar av Fria Pro framträdde. Håkan Jaensson
talade om hur det gick till när Dr Gormander fick sparken från
Aftonbladet två gånger (den tredje gången, Åsa Linderborgs uppsägning
av Gunnars frilanskontrakt har inte samma humoristiska poänger).

Stefan Böhm talade om NJA-gruppens tillkomst och Mats Öhlin om
Gunnars skolundersökningar samt råttfällan Giljotti (49 kr på Clas
Ohlson, finns också i enklare variant, musfälla för 29 kr), "vänsterns
självklara val", enligt doktorn.

Släkt och vänner i långa rader talade och sjöng. Kloka Stina (känd från
"När barnen tog makten" där lilla Stina la en kabel mitt i någon dramatisk
vändning) byggde ut simkortet hon fått av pappa i julas till en hel novell
a la Strindbergs "Ett halvt ark papper".

Jag hade tänkt säga något med anledning av Gormanderpriset som jag
varit med om att instifta men kände mig tvingad att släppa fram ungdomen,
Robert Aschberg.

Vad jag velat säga var i stort sett följande:

Gunnar var en stor begåvning. Hans stil var oefterhärmlig och jag tvivlar
på att man kommer att hitta någon som arbetar i "hans anda". I bästa
fall hittar priskommittén någon som är lika egensinnig.

Men när man talar om Gunnars begåvning ska man också komma ihåg att
varje begåvning kräver en miljö för att realiseras.

Precis som man brukar säga att konsten sitter i betraktarens öga
sitter skrattet i läsarens hals.

Mycket av de strukturer som Gunnar verkade i är nedlagda. Tidsignal,
Fria Pro, Gnistan... ja, Folket i Bild finns kvar på pin kiv. Det
finns inte ens en riktig socialdemokratisk tidning i Stockholm som någon
Gunnar skulle kunna få sparken från. Jag tvivlar på att såna som Gunnar
längre tas in på journalistutbildningarna. Kulturen i kommunerna
används, som Stefan Böhm nyligen påvisade i en TV-intervju, som redskap
för avancerad skatteplanering, dvs. de byråkrater som tagit kontroll
över den offentliga sektorns ena gren försöker såga av den gren som den
övriga offentliga sektorn sitter på. Nyliberala diktatorer rumsterar på teatrarna
och avskedar på löpande band. Skådisarna går leende till slaktbänken, ty
den som inte ler har ingen chans i nästa produktion. Fritt fall i ekonomi och
kultur.

I den meningen kan vi alla verka i Gunnars anda. Ta strid mot den nya
tidens religion som ifrågasätter allt som är gemensamt, allt som inte är
vinstdrivande och konkurrensutsatt och varje tanke, tidning eller
organisation som ifrågasätter den rådande ordningen.

Världens mest effektiva, superoptimerade system håller på att ruinera oss,
ekonomiskt och kulturellt.


Ohrlanderpriset är en gest, eller ett utropstecken. Så här kan vi inte
ha det!

Stefan Lindgren

Brev till Newsmill

Här jobbar man arslet av sig gratis för att tillhandahålla en skitskarp artikel
åt er sajt och vad händer - ni stoppar undan den nånstans där inte en jävel hittar den
under flera årslager av politikerdamm.

Varför ska jag ö h t behöva läsa Carin Jämtins julfunderingar 21 april?
Det är nåt som är fundamentalt fel i era prioriteringar. Hela ert upplägg gör sken av
strukturering, men det finns ingen annan strukturering än att ni godtyckligt
lyfter upp skitfrågor och låter resten glida ner i floden Lethe..
Tyvärr måste jag konstatera att mönstret är så entydigt att jag ber
er stryka mitt konto.

Stefan Lindgren

Ett enkelt sätt att vinna valet

Vem säger f-ordet först?
Just nu ser valrörelsen ut att bli en jämn kamp om mittenväljarna, en
rutinmässig triangulering mellan "nya socialdemokrater" och "nya moderater"
(Var god s-väälj!).
Men det finns en fråga som helt kan kasta om mönstret. Ett potentiellt
guldägg, som hittills inget av de stora partierna vågat röra. Fredsfrågan.

I Tyskland tävlar CSU och SPD om vem som vill ta hem trupperna från Afghanistan
snabbast. I Danmark har s-oppositionen tvingat den borgerliga regeringen att
byta fot och börja trappa ned krigsdeltagandet. Den danska regeringen har
beslutat att börja ta hem de danska trupperna från Afghanistan under nästa år.
I Holland, Kanada m fl länder är mönstret detsamma.

Ingen vill bli sittande med "Svarte Petter" och vara den sista som
försvarar ett skitkrig, som bara kostat pengar och människoliv (i den ordning
man vanligen bedömer förlusterna).

Sverige har hittills kommit undan med fem döda (en svensk dog i den
norska truppen). Billigt. Försvaret står redo med ett lager på 50 kistor som
inhandlades av ett snickeri i Småland 2008.

Sten Tolgfors kan vi räkna bort. Han har redan manövrerat in sig i en
position som blir väldigt svår att ta sig ur. Han säger att det är illojalt
att diskutera när återtåget från Afghanistan ska börja. Fast Obama redan har
spikat juli 2011 som sista datum att börja reträtten.

Han begär i vårdbudgeten riksdagens stöd för köp av "nya, beprövade (läs:
begagnade) och färdigutrustade helikoptrar", helst amerikanska helikoptrar av
typen Black Hawk som kan utrustas som attackhelikoptrar. Fast Tolgfors
naturligtvis talar om medicinsk evakuering.
Det framgår av hans artikel i Dagens Nyheter 9 april att han planerar för
att svensk trupp ska stanna i Afghanistan till minst 2017:
"Från april 2011 och två år framåt kommer den medeltunga helikoptern
Superpuma att kunna sändas dit [till Afghanistan. SL]. Men under åren 2013
till 2017 finns ett mycket allvarligt glapp i svensk helikopterförmåga."
Socialdemokratin har ett guldläge. Genom att kräva att de svenska
trupperna återkallas skulle man i ett slag mobilisera fredspotentialen i
Sverige. Freden är en hjärtefråga som skär över parti- och klasslinjer.
Opinionsmätningar visar att det finns betydande opinioner i de borgerliga
partierna som vill se ett tillbakadragande.

Mona Sahlin tar inte det steget för att 1. hon gjort dumma uttalanden
tidigare som hon av prestigeskäl inte vill ta tillbaka 2. hon är beroende av
Jan Eliasson, "Mr FN" som helt oförtjänt har rykte som "Palmeman". Faktum är
att Eliasson inte var Palmes förstahandsval när han skulle medla mellan Iran
och Irak - han var Torbjörn Fälldins förstahandsval, och Palme tvingades böja
sig.

Beslutet av de skånskasocialdemokraterna väcker förhoppningar. Om den
linjen, som finns representerad i partiets VU, hinner slå igenom före valet är
valsegern så gott som säkrad. Annars vändar en upprivande debatt efter
valnederlaget.

Socialdemokraterna i Skåne är det största partidistriktet och deras
kongress körde med bred marginal över distriktsstyrelsen och dess föredragande
Kent Härstedt. Motståndet hade uppskattningsvis trefaldigats sedan i fjol
(dock togs ingen rösträkning då). Lund hade medlemsbeslut på att stödja
motionen om trupptillbakadragande. Avgörande var också Malmö arbetarekommun.
Motionen hade med några få röster förlorat på arbetarekommunens repskap, men
troligen stöddes motionen en majoritet av Malmöombuden på kongressen.
En av de viktiga debattörerna var Henrik Fritzon från Kristianstad vars
hustru sitter i Mona Sahlins VU där även Bosse Ringholm stöder
hemtagandet.
I Tyskland verkar socialdemokraterna ha tagit ställning rejält och
glädjande nog vittnar många uttalanden där om att man förstår det speciellt
problematiska med att tyska soldater nu dödar civila långt utanför landets
gränser.

Mecklenburg-Vorpommerns ministerpresident Erwin Sellering sa i
dagarna:

"Som jag ser det skulle vi så fort som någonsin möjligt ut ur
Afghanistan". Han tillade bl a : "Jag skulle inte vilja att vi vänjer oss vid,
att vi tyskar måste vänja oss vid att höra nyheter om i krig stupade soldater.
Jag vill inte ha detta krig, och jag är säker på att ett flertal av tyskarna
inte heller vill ha det."

Ledaren för socialdemokraterna i Schleswig- Holstein, Ralf Stegner sa
till Spiegel-online:

"Vi måste ut så fort som möjligt. Ju tidigare, dess bättre. Den militära
logiken går inte ihop."

Enligt tysk TV (ARD) är 70 procent av tyskarna för att ta hem trupperna,
bara 26 procent anser att de ska stanna.
Ser man på den aktuella statistiken, består ISAF nästan helt av
Nato-trupp. Frapperande är att det är fem forna kolonialmakter som står för 80
procent av trupperna: USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och
Italien.

Dessa fem stater står dessutom för 86 procent av truppökningen
2007-2010.

Om man ser på de tolv stater som gått med på den största ökningstakten,
över 200 procent 2007-2010 så finns Sverige med där i ett rätt märkligt
sällskap. Dels USA och tre viktiga allierade, Frankrike, Australien och
Turkiet. Sedan sju länder ur det forna östblocket, som antingen är nya
Nato-medlemmar eller vill bli det.

Sverige beter sig som en liten stat som nyss kommit ut ur Sovjetblocket
och nu är angeläget att visa sina militära muskler i USA:s tjänst. Motsvarar
det den av riksdagen fastställda utrikes- och försvarspolitken? Motsvarar det
folkviljan?

Knappast.

Till och med fyra Nato-länder beter sig anständigare än Sverige och
trappar ner sitt krigsdeltagande: Nederländerna, Norge, Portugal och
Grekland.

Luxemburg, Irland, Island, Österrike har en symbolisk närvaro och Schweiz
har funnit för gott att avveckla helt.

Låt Carl Bildt och hans springpojke Sten Tolgfors bli sittande med
"Svarte Petter"! Det finns ingen anledning att rädda dess äventyrare - eller
deras linje - kvar vid makten. Rösta inte på någon politiker som inte säger
det förlösande f-ordet.

Stefan Lindgren