I kamp mot "elaka styvmodern"

Ryska soldater marscherar med plakat "Hitler - befriaren".
Någonstans i Östeuropa under de sista krigsmånaderna. De
leddes av general Vlasov, en "osedvanligt bildad" karl, enligt
Svetlana Aleksievitj.


25 maj svarade Stefan Lindgren i GP på Svetlana
Aleskievitjs artikel av den 20 maj. Tidigare inlägg 9 och
17 maj.
***
Jag minns att jag och Svetlana Aleksievitj en sommardag 1998
promenerade i det gamla Sigtuna. Girigt insöp hon atmosfären i ett
1500-talshus.

- Sådana hus har vi inte i Vitryssland, sa hon. Allt förstördes av kriget.
Hitler trupper förintade över fem tusen tätorter i Vitryssland. 628
byar brändes ned.

Idag, 12 år senare, anlägger Svetlana Aleksievitj ett helt nytt perspektiv
på kriget. Allt, nästan allt, tycks nu Stalins och det egna
fosterlandets - "den elaka styvmoderns" - fel. Aleksievitj
ser ett försonande skimmer över Rysslands potentielle
Quisling, "den osedvanligt bildade" general Vlasov. Och
minsann, påminner Aleksievitj, på tyskarnas tid hade man
"kött på bordet" i vitryska hem.

Rysslands högsta domstol vägrade i ett utslag 2001 att fria
Vlasov från domen för förräderi, men små inflytelserika
grupper driver en linje som ytterst leder till slutsatsen
att det hade varit bäst om tyskarna segrade.

Många av Aleksievitjs uppseendeväckande påståenden är
hämtade ur lika slarviga som sensationshungriga nytolkningar
som utkommit i Ryssland på senare år. T ex påståendet att
bara fyra män av hundra av hennes fars generation skulle ha
överlevt kriget. Tar vi sovjetiska män födda 1919-23 så var
de 8,6 miljoner före kriget och 5,05 miljoner efter kriget.

Att drygt två av fem män försvann i kriget är illa nog, så
varför komma med fantastiska påståenden för att styrka
bilden av en armé som enligt Aleksievitj bara kunde drivas
till fronten av miljontals bödlar?

Dessvärre faller sådana omvärderingar in i ett större mönster.
I Ukraina och Baltikum hedras idag nationalister som
samarbetade med Hitler och deltog i antisemitiska pogromer.

Och man behöver inte botanisera länge på Internet eller i
den aktuella bokfloden att den gängse uppfattningen idag är
att sovjetkommunismen i grund och botten var det större onda
i andra världskrigets maktkamp. Medan folkutrotningen riktad
mot de slaviska folken är praktiskt taget bortglömd, påminns
vi ideligen om det tyska folkets lidanden - och hela
Östeuropas lidande under vad Aleksievitj kallar "röd fascism".

En orsak till att ett växande antal i öst köper den nya,
upp-och-nervända historia om andra världskriget är att
segrarna idag mest liknar förlorare. Livet i det besegrade
Tyskland idag ter sig oändligt mycket mer välordnat och
tryggt än i det "segrande" forna Sovjetunionen.
Genomsnittstysken tjänar 3-4 gånger mer än vitryssen.

Vad få vet är att Tyskland, trots de allierades omfattande
och grymma bombningar, var ett rikare land vid krigsslutet
än när kriget började. Den tyska stålindustrin förlorade
inte mer än ett par masugnar och bara ett valsverk stoppades
helt. Industrins anläggningsvärde i det västtyska området
var efter kriget betydligt större än det hade varit 1935.

Västsidan har dessutom under hela det kalla kriget
och därefter envist talat om för sovjetfolken att deras
seger var obetydlig. De f d sovjetiska slavarbetarna i
Tyskland fick vänta i mer än 50 år på skadestånd. När det
kom levde bara några få tusen av de 14 miljoner slavar som
byggde upp Tysklands industri.

Svetlana Aleksievitj är naturligtvis i sin fulla rätt att
påvisa defekter i den tidigare historieskrivningen i öst.
Men hon verkar förvånansvärt obekymrad om balansen.

Är det verkligen Aleksievitjs svartmålning av
Sovjetunionens stora fosterländska krig vi vill skicka
vidare till det uppväxande släktet? Eller finner vi mer
sanning i de berättelser om sovjetsoldaternas
själuppoffrande idealism som Svetlana Aleksievitj ägnade
sina första böcker åt?

Stefan Lindgren