Hvad vilja LO?

August Palm tolkad i brons av Ture Johansson (1978),
LO-huset,  Norra Bantorget Stockholm.

Jag tar del av en hårresande skräckskildring i tidningen Arbetet 260526 om arbetsmiljön inne på Ica:s e-handelslager i Brunna. Omger sig med ryktet att vara ett ”framtidslager”, automatiserat och robotiserat. Med hjälp av AI upprättas och uppföljs ”prestationsmål”. Jag betackar mig omedelbart för denna iskalla mardrömsframtid. En direkt omänsklig arbetsplats.

Lasse Ekstrand fortsätter idag på samma ämne som i gårdagens krönika.

De anställda på lagret är livs levande människor och inga robotar, men behandlas av företagsledningen och dess lakejer som om de vore det. Till och med ännu sämre.

Ständigt övervakade från första minuten till sista under ett arbetspass, rena Storebror ser dig. Ända in på toaletten. Minsta handling som inte faller det auktoritärt styrda företaget på läppen och du straffas.
Alla på golvet är i ekonomiskt behov av OBA-ersättning. Men som straff för minsta lilla förseelse, och som retar upp chefen, får man inga timmar som medger en sådan. Flera tusenlappar i månaden kan det röra sig om.

Undvik helst toabesök och skynda på allt du kan, jobba!

Var är facket? Har det gått och gömt sig? Finns det något? Det talas om skyddsombud som gjort anmälningar, men inget av ombuden förekommer i reportaget.

Noteras skall också att ingen av de intervjuade vågar framträda med sitt namn, rädda för repressalier. Det bekräftas ännu en gång, att demokratin gör halt vid fabriksgrindarna. Knip käft om du vill vara kvar!

Förhållandena i Brunna är dessvärre inte unika, skall man komma ihåg. De speglar något generellt.
På 70-talet, efter den stora gruvstrejken som skakade om arbetarrörelsen, lagstiftade en socialdemokratisk regering om MBL och LAS. Dessa arbetsrättsliga lagar vilade på vissa premisser: fast anställning, saklig grund måste föreligga för uppsägning och dessutom föregås av MBL-förhandlingar. (MBL har sedermera givits öknamnet tutan genom sin tandlöshet.)

Därefter har den senkapitalistiska verkligheten radikalt förändrats, premisserna föreligger inte längre, utan att fackföreningsrörelsen aktivt reagerat och försökt hitta motstrategier. Snarare framstår facket som den antifackliga utvecklingens hjälplösa offer.

De fasta anställningarna är på väg bort. Istället ett löshästsystem. Du förväntas stå till förfogande, alltid vara stand-by. Ring inte oss, vi ringer dig. Gig-ekonomin pratas det förskönande om. Som om den arbetssökande skaffade sig olika, stimulerande uppdrag.

”Gig” har hittills stått för spelningar inom musikvärlden. Något lustfyllt och kreativt.

”Slavekonomi” vore en mer rättvisande beteckning på den ”nya” ekonomin. Som påminner om 1800-talet före föreningsrätten; mössan i handen, kryp om du vill ha jobb. Och behålla samma otrygga anställning. Du är rättslös.

LO borde höra med de unga i anställningsotrygghetens samtida verklighet om vad facket skall och måste göra. Amerikaniseringen av arbetsliv och arbetsmarknad fortsätter ju ohejdat; my way or highway. Sover de därinne i LO-borgen?

De kan väl knappast bejaka utvecklingen, de förlorar ju medlemmar på den.
Varför betala en dyr kontingent för att vara med i ett fack som inte är en motståndsrörelse eller försvarsorganisation? Vad ska den otrygge ha facket till?

Hvad vilja LO? För att travestera mäster Palm. Detta onådens år 2026.

Lasse Ekstrand

FOTNOT Författaren, uppvuxen bland metallarbetare i Sandviken, granskade i sin avhandling ”Från Konsul Göransson till MBL” (1979) den fackliga rörelsens lokala utveckling; från bildandeperioden och framåt.