Jan Gulliou - vår tids störste journalist!

I Publicistklubbens direktsända debatt på TV4 måndag om Thomas Quick
visade Jan Guillou än en gång var skåpet ska stå.

Quick, dömd för åtta mord på falska erkännanden i gravt
nerdrogat tillstånd hade teoretiskt kunnat dömas för 20 erkännaden till
innan lögnen sprack.


Nu har hovrätterna beviljat resning i tre fall och sannolikt
kommer han att rentvås helt, varpå processen övergår till att handla om
skadestånd. Det ytterst ovanliga har hänt att till och med en åklagare - av
sitt gnagande dåliga samvete - begärt resning i mål som han "vunnit".

Med exemplarisk skärpa drev Guillou argumentationen mot samtliga tre
personer i Sverige som fortfarande pratar om Quicks skuld - hans
"försvarsadvokat" Claes Borgström, f d JK Göran Lambertz och
journalisten Gubb-Jan Stigson. Det enda som det tre kunde komma med var
irrelevanta detaljer och intyganden om den egna intellektuella hederligheten.

Ett enda litet "bevis" anfördes. Att blod hittats på israelen Yenons bröst,
som Quick skall ha smekt efter att ha mördat honom. Problemet var bara
att Quick sa sig ha smekt hans "håriga bröst", när Yenon var hårlös.

Den nakna sanningen om Quicks kvarvarande anklagare är att de inte har
någonting att komma med och att deras enda ärende är att försvara sin förlorade
heder.

Hannes Råstams medarbetare Mattias Göransson gjorde den träffande
 jämförelsen med cyklisten Lance Armstrong som efter att ha fråntagits
alla sina sju Tour de France-titlar för doping fortsätter att försäkra sin
oskuld, allt för att hålla liv i en liten beundrarskara som egentligen
struntar i om han blåljuger.


Borgström drev tesen att hovrätten beviljat resning bara för det stora
nöjet att se allt tas om från början - att det skulle vara fråga om
någon underkännande av bevsiningen förnekade han. 

Från publiken började Göran Lambertz plötsligt yra om att han visst läst
hela utredningsmaterialet, fast han nyss i radion har förnekat detta och
flera gånger förklarat att han aldrig läst mer än domsluten på några A4,
innan han gjorde den "granskning" av Quick-rättegångarna som sa att alla
fällande domar var OK.

Det var en eländig debatt - värst var debattledaren Stina Dabrowski som
plötsligt började tala tungomål om vad Sture Bergwall kostat samhället
med sina vidriga - nej, inte mord - utan berättelser! 

Ingen i denna debatt utom Jan Guillou och Mattias Göransson
verkade fästa någon som helst betydelse vid att en
oskyldig människa till stora delar fått sitt liv förstört pga ett
seriellt justitiemord. I advokat Thomas Olsson tycks Quick/Bergwall
i alla fall för första gången ha fått en riktig advokat.

Jan Guillou ska ha stort tack för att så envist ha drivit sina
misstankar från första början. Han är en stor journalist - för min del
kan romanerna kvitta, men inom journalistiken är han störst.

Stefan Lindgren