Flummigt läkarupprop

Jag kan förstå mycket av oron bland de sjukvårdsanställda, för att inte tala om bland de sjuka, inför hur vården fungerar. En granne opererade knäna. Läkaren skadade nerverna så att han tappade kontakten med fötterna. Ramlade några år senare och slog ihjäl sig i bostaden. Han skrev en rasande bok (Arne Söderbom: Att hamna i den byråkratiska grottekvarnen) om sina erfarenheter och han var ändå inte av den gnälliga typen.

Arne smittades av TBC i lumpen och fick gå trakotomerad i 20 år med 1 kr om dagen i sjukersättning, innan han blev arbetsför och konstruerade telefonin på Arlanda och uppfann ett relä som gjorde automatiska utlandssamtal möjliga.

Vården måste vara kostnadseffektiv, det förstår vem som helst, men hela systemet med interndebiteringar och utbetalda ersättningar per diagnos verkar snurrigt, men ingår väl som ett led i planerna på stegvis privatiserat viktiga delar av vården. För en privat ägd men offentligt finansierad vård kräver just prislappar på varje handgrepp.

Men ska jag för den sakens skull skriva på det s k läkarupproret? Jag är tveksam till det.

Sveriges läkarkår har alltid haft långt till patienten. Där läkare i andra länder sitter i första fronten, t ex ute i ambulanser, tycks svenska läkare ha en mer strategisk roll.. Att de ägnar minimal tid åt patienterna är nog ingen nytt. Det sitter nog delvis i läkarkulturen.

Men jag vill inte generellt kritisera den. Att det varit så långt till farbror doktorn har nog varit ett viktigt incitament till friskvård och till att skaffa sig större eget kunnande. Som småbarnsförälder fick jag t ex lära mig att inte tro på de AT-läkare som proppade i ett barn med misstänkt mykoplasma Kåvepenin.

Jag vill inte ha mera tid med doktorn, jag vill ha så lite som möjligt. Läkare som vill "prata" gör mig omedelbart misstänksam. Jag vill veta att de finns där när det verkligen gäller. Jag tänker t ex på ögonkirurgen som kunde snabbt ge mig en ny hornhinna och rädda ett öga exempelvis. Att det finns patienter som behöver "prata" och "få mer tid" förstår jag, men jag har svårt att se det som någon generell modell.

Jag ser inte att läkaruppropet löser några konkreta problem. Ett konkret program måste ta ställning, t ex till vinstintressena ur vården. Det behövs även åtgärder för att fördela resurserna över landet. Det är oetiskt att delar av landet ställs utan läkare för att landstingen inte klarar s k stafettläkares miljonersättningar. Men det går inte bara att skjuta in sig på läkarna. Ska man angripa oskäliga ersättningar måste man börja i toppen, med politikergräddan. Fisken ruttnar från huvudet, som ordspråket säger.

Ulf Bjerén kommer med mothugg till detta inlägg.

Stefan Lindgren