gerundium

29 juni 2013

Språklådan I

Ett påstående jag läser sätter sig fast. Ett faktum med hullingar:

"De flesta persisktalande idag skulle inte ha några särskilda svårigheter att förstå sina föregångare för mer än två tusen år sedan".


Ordskatten i modern persiska sammanfaller till 62 procent med medelpersiskan som talades mellan 300-talet f Kr och 900-talet e Kr.

Medelpersiskan skrevs med arameiska ideogram, därför var det i stort sett en gåta hur den talades tills svensken H S Nyberg kom på hur det låg till och gjorde den första ordboken i pehlevi, medelpersiska.

Idag vet vi alltså att det talade språket var i stort sett detsamma. Vad kan det betyda att ett land, ett folk talat i stort sett samma språk i två tusen år? De flesta stora språk på jorden har kanske hälften så lång körsträcka bakom sig.

Jag tror att det påverkar politik, kultur och ekonomi på ett genomgripande sätt. Iran är inget land man kan topprida hur som helst. Det koloniserades aldrig. Visserligen tog britter och ryssar kontroll en tid i kraft av sitt ekonomisk-tekniska försprång, men den tiden är förbi. Frågor på det?

Min andra reflektion idag gäller vitryskan. En ung frilansjournalist Påhl Ruin skriver i tidskriften "Språk" att Vitryssland "efter självständigheten 1991 valde att försvaga det egna språkets ställning".

Det är fel ur alla synpunkter.

Efter att den röda armén ockuperat stora delar av territoriet i Vitryssland den 31 juli 1920 bildades Vitryska socialistiska sovjetrepubliken, som efter skapandet av Sovjetunionen år 1922 döptes till Vitryska socialistiska sovjetrepubliken (BSSR). Som ett resultat av Rigaavtal som ingåtts utan medverkan av Vitryska  SSR, avträddes västra Vitryssland till Polen. Vitryska gerillagrupper fortsatte föra krig i västra Vitryssland  fram till 1925.

I mars 1924 och december 1926 överfördes en del av Ryska federationen, nämligen en del av regionerna Vitebsk (från Vitebsk), Smolensk (från Orsja) och Gomel  (med Gomel) till Vitryska SSR. Officiella språk i republiken var förutom vitryska och ryska även polska och jiddisch. Genom Molotov-Ribbentroppakten införlivades i november 1939 även västra Vitryssland i Vitryska SSR, som då kom att omfatta i stort sett den nuvarande republiken.

Idag anger 81 procent vitryss som nationalitet i passet och 11 procent ryss (nästa minoritet i storleksordning är ukrainare). Men ryskans ställning är naturligtvis mycket starkare än de siffrorna antyder.

Om man ser på Internetanvändare i dagens Vitryssland så finns det ungefär en miljon websidor på vitryska. 3,3 miljoner Internetanvändare (i en befolkning på 9,6 miljoner 2012) använder i första hand vitryskan. (Ruin påstår att bara 10 procent talar vitryska idag.)

I folkräkningarna 1999 och 2009 gick visserligen antalet som anger vitryska som modersmål ner från 74 till 53 procent, men  det behöver inte handla om reella förändringar. Dels kan det handla om att en viss "nationell" yra på 90-talet lagt sig, dels är det faktiskt så att många inte bara talar om två statsspråk, utan om "två modersmål".

Det är svårt att spåra något förtryck här. President Lukasjenko har kraftfullt hävdat vitryskan; han säger exempelvis att hans personliga bibliotek enbart består av böcker på vitryska.

Ruin skriver också att den kyrilliska skriften skulle vara uttryck för russifiering, när den är ett gemensamt arv från kyrkslaviskan.

Vad Ruin tycks ha svårt att förstå är att den språkliga världskartan rymmer många specifika förhållanden. Ett sådant är språksituationen i Ryssland, Ukraina och Vitryssland (storryssar, lillryssar, vitryssar) där ryskan under mycket lång tid funnits vid sidan om ukrainskan och vitryskan som är ömsesidigt förståbara språk (som svenska-norska-danska).

Vill man begripa något måste man utgå från språksituationens specificitet, inte från egna mallar.

När man sedan går till Balkan blir detta ännu viktigare. Den unga arbetarrörelsen i Jugoslavien (som tillkom som en monarkistisk federation) kritiserade överheten för att den inte mäktade slutföra det nationella enandet. Man ansåg att de slaviska språken på västra Balkan var så nära besläktade att det rörde sig om en nation. Idag har byråkrater på olika håll arbetat hårt för att ovispa Balkanomeletten och skapa nya språk på löpande band. Serbo-kroatiska som i stort sett bara skildes av alfabetet och dialektala skillnader betraktas som två språk.

Politiseringen av Östeuropas språkfrågor är uppenbarligen ett redskap för en västlig härska-och-söndra-strategi.

Enligt de mest puristiska Lukasjenkohatarna får man inte ens kalla landet för Vitryssland. Det påstås att det antyder en felaktig koppling till Ryssland som inte finns i namnet Belarus (bela= vit; rus=Ryssland; "vit" betyder i sammanhanget fri, dvs. fritt från tataro-mongoliska oket). För att styrka detta flyttar man till och med betoningen - från Belarús till Belárus. Tror man verkligen att man med sådana språkkrumbukter från utlandet ska kunna påverka landets utveckling?

Unesco säger visserligen att vitryskans ställning är "sårbar" men det är inget hotat språk. Intresse för Vitryssland är positivt, men i Sverige dominerar sedan många år en kränkande kampanjjournalistik. Svetlana Aleksijevitjs "Kriget har inget mänskligt ansikte" är en utmärkt utgångspunkt. Boken är ett mästerverk och en stark hyllning till det okuvliga vitryska folket. Författarinnan som naturligtvis även talar vitryska, skrev boken på ryska.

Stefan Lindgren

2 kommentarer :

  1. Jag har i stort sett utan avbrott arbetat med vitryska kolleger och vänner under de senaste tio åren, och jag har besökt landet i stort sett varje år under samma tid. Jag har aldrig hört mina vitryska vänner, och de är ganska många, prata vitryska med varandra.
    Jag kan på rak arm bara komma ihåg tre tillfällen som jag hört vitryska. Vid två tillfällen lästes dikter på vitryska vid ett bröllop och en konferens. Den tredje gången var jag jag och min hustru (med ryska som modersmål) mitt i natten väntade på nattåget i Gomel för att åka till hennes hemstad Kiev. Tågets ankomst annonserades både på ryska och vitryska.

    Jag frågade en ung kvinna som arbetar som tolk på den vitryska vetenskapsakademien om hon kunde prata vitryska. Nja, inget vidare fick hon medge. Så "sårbar" tycks mig som en rimlig bedömning när det gäller vitryskans ställning.

    SvaraRadera
  2. Vi får väl ändå tro på Unescos undersökningar att drygt 30 procent talar vitryska dagligen hemma. Nästa fråga är hur man tolkar tillbakagången - resultatet av en påtvingad förryskning eller i huvudsak en spontan process, där urbanisering och internationalisering gynnar ryskan?
    Stefan Lindgren

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.