10 januari 2014

V:s långa marsch genom koridorerna

Från att ha varit uttryck för arbetarrörelsens strävanden har partiet blivit ett parti för olika minoritetsintressen, till stor del samlade mot chimäriska fiender.


Försöker följa v-kongressen. Jonas Sjöstedt gör förstås ett rakt och pålitligt omtryck. Sju "omtanke" i valplattformen lär dock ha bantats ned med några stycken av kongressen.

Ta bort vinsterna ur välfärden - gott. Men experimenten med privatägda offentligfinansierade (en unik svensk bastard) skolor, dagis, äldreboende  och sjukhus ska tydligen få fortsätta. Bara Sjöstedt från en tänkt ministerpost kan säga att "den här regeringen har inte fortsatt privatiseringarna". Bara bevarat dem.

EU-avsnittet i valplattformen går ut på att v ska uppmana väljarna att välja färre JA-sägare till EU-parlamentet.

Vad man ska säga NEJ till framgår inte.

Partistyrelsen värjer sig mot kraven på utträde ur EU - de är inte aktuella.

Och man lägger försiktigtvis in formelringar om att V är för  "ett öppet Sverige" och "samarbete över gränserna". I det senaste kan man säkert enas med ett stort antal transnationella bolag och med Carl Bildt själv.

Man passar också på att ta avstånd från "nationalism", vilket annars brukar vara en ideologisk fp-vinkel. "Nationalism" är ett klasslöst begrepp som suddar ut sakfrågorna - handlar det om arbetande människors sunda patriotism, om försvar mot multisarnas globalisering och marknadskrafternas alltmer cyniska  folkvandringspolitik? Försvar för nationen - i en tidsålder då imperialismen vill utplåna nationen - är det reaktionärt?

Och vart tog försvaret av neutralitetspolitiken och alliansfriheten vägen? Vart tog det fortsatta Afghanistankriget vägen. Inget om detta i valplattformen. Desto mer skryt om hur v har vridit kommunalpolitiken rätt på olika platser i Sverige. Ibland får man nästan intryck av att det nyliberala anloppet hejdats, när det är precis tvärtom - alla partier godtar nu exempelvis att skolor som betalas av skattebetalarna ägs av någon annan. V tycks mig endast ha "inflytande" i den mån man accepterar de nya spelreglerna.

"Ja men, det här är ett radikalt parti", sa C H Hermansson vresigt till TV-intervjuaren, som tydligen inte hade fattat det.

Allt tycks vara nästan lika viktigt på v-kongressen. Sten Nordins byggmaffiastyre i Stadshuset, nazisterna i Kärrtorp och "blåögda, blonda män" som slår sina kvinnor och kastar glåpord efter invandrare.

Den usla parollen "inga rasister på våra gator" kom naturligtvis upp. Var ska rasister gå då, kan man undra? Man kan ju inte sy in dem alla eller slå dem på käften. Aningslöst ramlar man ner i historiska fallgropar. "Schlagt die Faschisten, wo ihr sie trefft!“.- slå fascisterna där ni ser dem, var KPD:s paroll 1928-1934. När man avskaffade den var det redan för sent.

Likadant förekom det försök att utesluta nassar ur fackföreningarna på 30-talet i Sverige. Partilinjen, om nu nån minns den, var att gå emot sådana propåer. Det var alltid bättre att ha nassarna kvar för att kunna kontrollera dem och om möjligt omskola dem.

Inte ens i hypertroferade paradgrenen "spöa nazister" är alltså den svenska vänstern särskilt påläst och gör säkert mer skada än nytt. Många förortskid kan ju få för sig att det är kul att rista hakkors, efter som det retar de vuxna så.

De stora frågorna om arbetande människors vardag, familjepolitiken, den skriande bostadsbristen, klassklyftorna, nedbrytningen av lagar och regler på arbetsmarknaden och Alliansens raserande av en reglerad och solidarisk invandringspolitik - allt detta är frågor där vänsterpartiet i stort sett saknar politik.

Antagligen skulle man bli utkastad om man tog ordet  "familjepolitik" i sin mun i vänsterpartiet. Feminismen stryks alltid medhårs - utan att klassinnehållet synas - medan KÄRLEKEN, den som förenar MAN och KVINNA och leder till BARN lyser med sin frånvaro, trots att den är kittet i arbetande människors liv.


Från att ha varit uttryck för arbetarrörelsens strävanden har partiet blivit ett parti för olika särintressen, samlade mot chimäriska fiender. Ett parti som håller ISÄR olika grupper av arbetande människor kan per definition inte ENA dem.

René Coeckelberg påpekade en gång att Vänsterpartiet skulle ha behövt en radikal arbetargestalt just i det läget man fick C H Hermanssons blida (men kunniga och i sak ofta skarpa) ledarskap. Med Jonas Sjöstedt håller snällheten på att rinna över. Man söker förtvivlat efter en orgonlåda att skrika i.

På Münchenbryggeriet finns inget av Maos "långa marsch" men väl av Gramscis "långa marsch genom korridorerna". Erfarenheterna från grannländerna visar entydigt att den marschen leder högerut. När v äntligen blivit regeringsfähigt, då har också banden med partiets socialistiska ursprung  kapats för gott.

Efter allt det ovan sagda vill jag bara betona att de allra flesta vänsterpartister jag känner är mycket bra personer som var och en kämpar hårt på sin kant. De är värda en bättre politik. Vi behöver ett brett folkuppror, där människors organisering i partiöverskridande aktioner är tusen gånger viktigare än v:s dröm om ministerposter.

Stefan Lindgren



3 kommentarer :

  1. Jo, det finns också en kraftig tendens till partiernas imploderning in i mittens svarta hål med explosioner, virvlar men också tröghet i vissa lägen. Folkets icke-deltagande i EU-valet är ett - bland många - dilemman för de stackars politikerna.

    SvaraRadera
  2. Partiledaren påstod sig vara god vän med den där USAmbassadören som dödades i Benghazi. Undrar om han har fler skumma kompisar?

    Angående partiet i stort så är här en liten sann berättelse: jag försökte vid ett tillfälle påtala datorrevolutionens betydelse när den mitt framför våra ögon skapar förutsättningar för socialism. Personen jag pratade med tillhör högsta skiktet i V. Hen glodde på mig med halvöppen mun och undslapp sig till slut: "Men jag är ju humanist." - Jäkla muppar!

    SvaraRadera
  3. SvD rapporterar:

    Två förslag väckte starkast reaktioner:

    • En begränsning av motionsrätten till varje kongress.

    • En förlängning av mandatperioderna för partistyrelsen från två till fyra år.

    Kritikerna uppfattade dessa punkter som försök att strypa interndemokratin och en centralisering av makten.

    Partistyrelsen led dessutom ytterligare ett nederlag. I år får man på egen hand besluta om valplattformen, men inför nästa riksdagsval - 2018 - blir det partikongressens sak.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.