När Putin framträdde i sina två nyårstal från Fjärran östern (beroende på tidsskillnaden) var det många utländska tittare som slogs av att varken Putin eller ryssarna i hans omgivning sjöng den ryska nationalsången. Ja, de inte ens rörde på läpparna.
Det är ingen personlig fobi mot att sjunga från Putins sida. Han sjöng ”Blueberry hill” med godkänt resultat på en välgörenhetsgala härförleden.
Här finns många olika förklaringar och jag har svårt att avgöra vad som är den rätta. En är folkpsykologisk: Det är inte för gemene man att profanera nationalsången med sitt kraxande. Den förklaringen ger jag mindre för.
Två andra förklaringar ger jag mer för:
En är att ryssarna inte kan texten. De äldre kan den, men den ursprungliga och många av dem finner den nya reviderade motbjudande. Bättre då hålla tyst än att provocera med den gamla ”socialistiska” hymnen.
Detta ska man nu råda bot på genom att föra in nationalsången i skolundervisningen. Från och med i år ska alla grundskoleelever lära sig texten och att sjunga sången.
Men det finns också en mer trivial förklaring. Den ryska nationalsången har mycket större tonomfång (c till f1) än till exempel den svenska och kan upplevas som obekväm att sjunga för många otränade. Att höra den rådbråkas av ett gäng uttröttade hockeyspelare är inte upplyftande.
Uppgiften är alltså svårare än att sjunga ”Du gamla, du fria” godtagbart. Men med ryssarnas starka musiktraditioner (inkl. folkmusiken) är jag övertygad om att bilden kommer att förändras inom några år.
Stefan Lindgren
Jag håller förklaring 2 som den mest troliga.
SvaraRaderaNär jag sjunger "Den Popedy", som rent muskaliskt är avsevärt svårare än "hockey-melodin", vid konferensmiddagar i Vitryssland, så har jag alla med mig på ett ögonblick, även de yngre.
Du menar "Den pobedy" (segerdagen).
SvaraRaderaJavisst, komponerad 1975 av David Tukhmanov. Alla kan texten, men den är inte lättsjungen utan försångare eller orkester. Jag sjunger Lev Leshchenkos version eftersom den är mest välkänd. Dessutom hans genombrottssång.
SvaraRaderaNär jag bodde i kollektivet Villa Globalist på 1970-talet skulle vi ta emot ryska fredskommitten. Vi förberedde oss väl. Det var enkelt. Rolnad von Malmborg kunde sånger på 50 språk och förstås också de viktigaste ryska fredssångerna.
SvaraRaderaSå de satt där i soffan och vi ville börja sjunga. Men de menade att de inte var kompetenta nog att sjunga. Så vi svenskar fick sjunga åt dem.
Det tyckte jag var avslöjande för en byråkratisk hållning. Kanske Putin inte enbart avstår av de skäl Stefan för fram utan också detta att sjungandet ska ske i kontrollerade former.
I en tid när Pete Seeger dött kan det kännas som en gåva att få ha upplevt denna sångtradition som också varit stark bland folkrörelserna i Sverige.
Jag råkade en gång på Solovetsköarna ut för personalen på biologiska stationen som började tala om judarnas infiltration och makt. Kvällen var full av sång, Per Warming från Köpenhamn som förde vidare den sovjetiska amatörsångtraditionen från 1950-talet sjöng ikapp med en ryska, bedårande intagande. Men snacket om judarna växte. Jag kunde då inte annat än hålla med och säga att det judiska verkligen finns på alla möjliga håll, sedan började jag sjunga Havana Gila, fredssången på hebreiska. I det läget valde personalen att dra sig undan och vi kunde fortsätta sjunga Vysotsky och alla de andra.
Under Khimkiprotesterna skedde något liknande. En av Rysslands mest populära sångare, särskilt populär i armen, sjöng för att försvara de som ville värna Khimkiskogen. Plötsligt var rapporteringen i massmedia helt annorlunda än normalt. Tortyren av flera som gripits upphörde och för en tid gav statsmakten efter. Leve sången!
Du Stefan som kan så mycket om Ryssland borde skriva mer om denna amatörsångrörelse som åtminstone för några år sedan fortfarande var livaktig och åkte runt med trolleybuss i Moskva där man sjöng.