27 november 2014

Ja till "tvångsäktenskap"?

Ann Heberlein är en av de författare jag brukar lyssna till. Hon kan ju inte rå för att hon är vacker! Men måste ju faktiskt lyssna på vad hon säger och jag gillar hennes mänskliga ton.

Idag har hon en krönika i DN om det där TV-programmet alla talar om där man "tvångsgifter" olika par. Heberlein tycks mena: varför inte?


Jag håller med. Inget är förfärligare än ensamhet. Parförhållanden kan ingås på olika grunder, att man känt varann från barnsben, att man stött på varann i hissen (brukar enligt statistiken bli lyckat), eller att man på något sätt mer medvetet sorterat sig fram till den rätte eller den rätta.

Jag tänker på hur mycket som har ändrats. "My mother said: You better shop around!", hette det i en 60-talslåt. Och det fanns gott om kontaktytor som sorgligt nog till stor del har försvunnit. Skoldanser med tryckare. Folkparker med en klunk brännvin i busken. Sommarläger. Lifta runt i Europa (senare Interrail). Trenden mot allt senare äktenskap och barnafödande är också problematisk. Kvinnan riskerar att förlora den tredje av sina "tre åldrar" (Alva Myrdals begrepp). Riskerna ökar också. De unga infantiliseras och sitter och spelar dataspel till de ska börja trettiosexårsverksamheten. Bostadsbristen tvingar dem bo hemma.

Hur mycket som än skrivs om tvångsäktenskap i Orienten tror jag att man glömmer att en stor del av dessa äktenskap blir lyckade. Föräldrar i Afghanistan är inte okänsligare än föräldrar i Sverige. De försäkrar sig oftast om att det föreligger "tycke" innan det blir förhandlingar om brudpris (som är avsett att fungera som ett slags pant för att flickan blir väl behandlad).

Min egen hustru hittade jag genom ett kvarglömt paraply (Ärligt!)

Stefan Lindgren

2 kommentarer :

Bara signerade inlägg tas in.