gerundium

21 november 2014

Koloniala argument för ny Afghanistantrupp

Dags igen?
Debatten om Peter Hultqvists beslut att skicka en ny svensk
kontingent att delta i Nato:s krig verkar inte ta sig ännu.

Det parlamentariska samförståndet ligger som en våt filt över frågan. Folkpartiet må hojta om höjda försvarsanslag, men  de eller  har absolut inget emot att förslösa knappa resurser i Hindu Kush. Och när det gäller att gå i krig verkar aldrig finns några hinder för blocköverskridande överenskommelser.

Den ende som hittills velat argumentera mot de fem debattörerna från 19/11 är Callis Amid, f d svensk legosoldat i Afghanistan.

Synsättet är oreflekterat kolonialt. Har Peter Hultqvist verkligen inte bättre vapendragare när han ska dra ut i fält är han att beklaga. Han har inte ens ett mikroskopiskt fikonlöv att skyla frånvaron av folkrättslig legitimitet med.



Amid skriver:

"Vad artikelförfattarna behöver begrunda är insikten om att det finns
gränser för polemik och skarpa pekfingrar. Vid utebliven effekt av
fördömanden och diplomatiska protester måste det finnas ett
handlingsalternativ som kan avhjälpa hastigt uppkomna situationer och
minska mänskligt lidande."

Dvs. kolonialherrarna har i nödfall rättatt slå ihjäl kolonialfolken
ifall "polemik" och "skarpa pekfingrar" inte räcker.

Hans beskrivning av vad som har hänt under 13 års USA/Nato-ockupation är
lika kolonial.

"Införandet av demokratiska styrverktyg har visat sig vara en grannlaga
uppgift i Afghanistan. Landets politiska ledning har i samråd med
inflytelserika krigsherrar delvis och avsiktligt urholkat västvärldens
demokratiska ansatser."

Man inges intrycket att ingen demokrati förekommit innan de godhjärtade
ockupanterna anlände. "Landets politiska ledning" är ju inga andra än
ockupanternas marionetter, och "krigsherrarna" är ju de själva (de
största) och deras verktyg (de små).

Amid fortsätter:

"Lojalitetsband med anknytningar till etniska grupperingar, ett
historiskt framgångsrikt klansamhälle och djupt rotad korruption
undergräver lejonparten av de demokratiska reformer landet försöker
genomdriva."

Man tar sig för pannan. Hur kan "ett historiskt framgångsrikt
klansamhälle" undergräva demokratiska reformer?

Det är ju detta framgångrsika klansamhälle afghanerna måste bygga på. I
detta samhälle finns demokratiska element, såsom jirgah-traditionen, som
måste bevaras och utvecklas - av afghanerna själva.

Att varje folks befrielse måste vara dess eget verk är en gammal devis
som mer än någonsin fått sin bekräftelse genom 35 års nästan oupphörliga
utländska interventionskrig i Afghanistan.

Amid slutar:

"Därför är det felaktigt att måla upp den militära insatsen som
syndabock och som en delförklaring till landets bristande
reformprocesser. Det är lika ansvarslöst som att hävda att Svenska
Afghanistankommittén inte lyckats reformera landet i tillräcklig
utsträckning under de 30 år kommittén varit verksam i landet."

SAK har veterligen inte dödat några afghaner, men räddat många liv.
Hur många afghaner svensk trupp i Afghanistan döda får vi inte veta -
det är hemligstämplat men det rör sig om minst hundrtatals (se
Afghanistan.nu 3/2014 sid 2.)

Att den militära insatsen varit en förutsättning för de civila
insatserna är ett påstående som bestrids av SAK och många andra
hjälporganisationer. Tvärtom finns mycket som tyder på att just
sammanblandningen militärt/civilt har skadat förtroendet för de civila
insatserna.

Låt mig påminna om att en betydande civil hjälp till och med nådde fram
i Afghanistan under den tio år långa sovjetiska ockupationen. Under
USA/Nato-ockupationen har det funnits ett tydligt mönster att de
provinser som haft den starkaste militära närvaron också är den där
hjälpen haft svårast att nå fram och där exempelvis skolnärvaron varit
extra låg.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.