Krokodiltårar över en minoritet

Mustafa Dzjemilev, reser jorden runt för att mana Nato
att starta ett nytt Krimkrig.

De rysktalande i Ukraina är ingen minoritet. De är i majoritet. Likväl teg svenska media - inklusive Sveriges Radios Maria Persson Löfgren - när juntan i Kiev som första åtgärd upphävde en språklag som gav ryskan en viss ställning regionalt.

Hon teg också när juntan olagligförklarade sändning av rysk TV i kabelnätet.

Hon teg när ryska journalister förbjöds sätta sin fot i offentliga ukrainska inrättningar (parlamentet bl.a.).

Hon teg och tiger konsekvent i en lång rad frågor som gäller utrotningskriget mot de rysktalande i östra Ukraina.

Men nu har hon hittat en nationell minoritet att fälla sina krokodiltårar över. Krimtataterna på Krim, som har det så svårt. Deras TV förbjuds, TV-bolag vandaliseras etc.

Sanningen är att ATR, som ägs av privatkapitalisten Lenur Isljamov, inte har fått licens från myndigheterna i Moskva. Han är en storföretagare som bl a kontrollerar stora delar av transportsektorn på Kirm.

Att även ryskspråkiga och synnerligen Moskvatrogna kanaler har fått sina licenser indragna tyder på att set verkligen kan ha funnits formella fel i ART:s ansökan. Det har ART själva talat om i månader. Om ett ägarskifte kan lösa knutarna är redaktionen beredd att arbeta vidare. Kanalen kan fortfarande sända både på Internet och via Astra-satelliten.

Angående "vandaliseringen" syftar den väl på en husrannsakan som gjordes för att säkra bevis i ett mål som gäller två mord i samband med avskiljandet från Ukraina.

Det hade varit klädsamt om Persson Löfgren hade upplyst om att mediapolitiken på Krim radikalt skiljer sig från Ukraina. Inga ukrainska kanaler har släckts ned på Krim som skett med ryska kanaler i Ukraina.

Det hade också varit klädsamt om hon upplyst att 97-98 procent av krimtataterna sökt ryskt medborgarskap. Av de 20 procent som överhuvud taget talar krimtatariska är det långtifrån alla som solidariserar sig med med extremnationalisten Mustafa Dzjemilev som nyligen besökte Washington för att framföra sina klagomål.

Han har i årtionden verkat för amerikansk aggression och t ex uppmanat Turkiet att utestänga ryska örlogsfartyg från Bosporen, vilket i praktiken vore att utlysa ett nytt Krimkrig.

Visst är det viktigt att Moskva respekterar krimtataternas rättigheter och ett av Putins första beslut efter återföreningen med Krim var att rehabilitera dem, dvs. erkänna förvisningen
1944 orättfärdig.

Mellan den 18 och 21 maj 1944 deporterade sovjetregimen totalt omkring 194
000 krimtatarer från Krim, av en total krimtatarisk befolkning 1939 på
218 000, sedan ett stort antal krimtatarer hade samarbetat med de
nazistiska ockupationsstyrkorna. Ungefär 20 000 personer hade ingått i
de lokala frivilligkårer som tyskarna upprättade, men många krimtatarer
hade å andra sidan stridit för Röda armén. Efter krimtatarerna
deporterades runt den 26 juni 1944 även 14 500 greker, 12 000 bulgarer
och 11 300 armenier.

Sådana kollektivbestraffningar var grymma - återflyttningen började först 1967 -
men man kan inte säga att de helt saknade anledning. Det skedde
en rad folkomflyttningar i samband med andra världskriget. Japanerna
internerades i USA, tyskarna förvisades från Ostpreussen och Tjeckien
etc.

Grundorsaken till alla dessa kollektivbestraffningar var
Hitlerfascismens aggression och folkutrotning. Det är en bitter ironi
att dessa tragiska händelser åberopas på nytt för att bedriva aggression
mot Ryssland, Hitlerfascismens främsta vedersakare.

Att krimtataterna har rätt till egna TV-sändningar och massmedia är en självklarhet. De ryska myndigheterna bör inte förlora någon tid att ställa till rätta det som ser ut som ett byråkratiskt övergrepp.

Stefan Lindgren