Mr X och systrarna Taikon

Jag har nu sett om Lawen Mothadis och Gellert Tamas film "Taikon" en andra gång för att försäkra mig om att jag hört rätt.

Dvs. inte hört något alls. En stilig svensk i 50-årsåldern förekommer på flera ställen i filmen, men presenteras aldrig.

Taikonfilmens "mister X". Vem var han?


Jo, den stilige 50-åringen var socialläkaren i Stockholm John Takman, tillika kommunistisk stadsfullmäktig från 1954.

Denne person som spelade en central roll i romernas kamp för lika rättigheter är helt förbigången i filmen och jag undrar varför.


Jag lärde känna John Takman i samband med Vietnamprotesterna på 60-talet (han skrev den första boken på svenska om Vietnamkriget) och återfick kontakten på 80-talet. John berättade då om sin tid som socialläkare vid Stockholms barnavårdsnämnd (30 år med början 1945).

"En av de första uppgifter som jag fick av min chef, Gunnar Inghe, var att åka ut till Skarpnäck och kartlägga situationen för romerna som bodde i tältläger där", berättade han.

Situationen var fruktansvärd. Människor låg bokstavligen och dog på fuktiga madrasser i sina tält.

"Jag gick upp till Hjalmar Mehr och sa: 'Du har 14 dar på dig att skaffa bostäder åt de här människorna. Annars gör jag skandal'."

John fick sin vilja igenom.

Många år senare, på hans begravning 1998, framträdde en äldre rom som hade varit med den gången. Nyfiket hade han hängt på John när han gick runt i tälten. På Johns uppmuntran hade han anmält sig till en sjukvårdskurs och kom sedan att arbeta hela livet som sjukvårdsbiträde på Huddinge sjukhus.

John Takman spelade alltså en central roll när det gällde att tvinga Stockholms fastighetsförvaltning att ändra policy och börja hyra ut bostäder åt romer.

Han var också central för den andra punkten i Katarina Taikons trepunktsprogram bostäder - skolor - arbete.

För att bevisa att romer visst kunde lära sig läsa och skriva, och låste in sig med ett gäng i ett hus i Bergslagen för en crashkurs i svenska och välskrivning. Johns resultat drog kvällstidningsrubriker. Han befriade många svenskar från deras fördomar.

Mot sig hade han en rätt omfattande kulturelit som sa att "zigenarna" inte fick röras. De var så vackra, en sådan färgklick i sitt befintliga tillstånd. Skola, bostäder i miljonprogrammet, krav på arbete etc. skulle bara förstöra denna stolta kultur, sa man. Carl-Herman Tillhagen och Ivar Lo-Johansson som var de ledande anti-integrationisterna.

År 1962 utsågs Takman av Arbetsmarknadsstyrelsen att leda en grupp vars uppgift var att undersöka romernas utsatta situation i Sverige och att föreslå åtgärder för att integrera romerna i samhället. Arbetet pågick 1962-1965 och benämndes Zigenarundersökningen. Slutrapporten utkom 1966.

Arbetet som Takman initierade innebar att man för första gången skulle undersöka de medicinska, sociala och kulturella förhållandena i varje romsk familj och uppskatta deras behov.

Före Zigenarundersökningen visste man inte ens vilka romerna var. Att en majoritet var födda i Sverige var en nyhet för många riksdagsmän som talade om dem som "främlingar".

Zigenarundersökningen lade fram konkreta förslag om bostäder, utbildning omskolning, etc, för varje individ och familj och tryckte på för att genomföra dessa förslag medan utredningen pågick.

Man kartlade sjukdomar och funktionshinder. Typiskt var Takmans krav på ingripande direkt. Så krävde han t ex att zigenare omedelbart skulle prioriteras i kösystemet till folktandvården, eller överföras till en privat tandläkare, som en slags kompensation för många år av utanförskap och
diskriminering.

För varje enskild och familj skulle man registrera familj, stamtavla, ev skolgång, läskunnighet; kulturellt, socialt och religiöst engagemang; kronologi av yrken, yrkesutbildning och kompetensutveckling; civilstånd, bostäder, kosthållning, sovmöjligheter och vanor; ev. födelsekontroll, aborter, veneriska sjukdomar, medicinsk och psykiatrisk historia osv.

1976 utkom John Takmans arbete: The Gypsies in Sweden. A socio-medical study.

Under arbetet hade John Takman blivit en mycket nära vän till Rosa och Katarina Taikon. Han figurerar li Mothadi/Gellerts film på två ställen, dels ett varmt porträtt där han flankeras av Rosa och Katarina, dels en filmsekvens från uppvaktningen av Tage Erlander i augusti 1964 för kravet om ett specialanslag till en tvåårig kurs i svenska för alla romer som inte fått gå i skola.

Mothadi/Gellert väljer att lyfta fram folkpartister som Thomas Hammarberg och Per Ahlmark som förkämpar för romernas rätt. Det står dem fritt.

Men varför mörkas John Takman som spelade en oändligt mycket större roll?

Varför säger inte ens Takmans dåvarande partikamrater Christer Hogstedt och Mårten Andersson någonting om hans insatser?

Vadan denna kollektiva tunghäfta?

Är det kanske så att kultureliten åter glidit tillbaka ner i den bekväma multi-kulti-filosofin, enligt vilken samhället ska undvika att "blanda sig i"?

Och att John Takman med sin sitt starka socialpolitiska engagemang blir en irriterande påminnelse om en annan tid där samhället gick in och löste problem?

Hur som helst blir resultatet i filmen "Taikon" som naturligtvis är välgjord och sevärd i andra avseenden starkt snedvriden. Missvisande.

Ett stycke historieförfalskning.

Stefan Lindgren