Rudbecksgatan 27

I september 1976 revs husen i hörnet av Nygatan och Kungsgatan i
Örebro. Därmed var rivningarna färdiga för att ge plats åt Åhléns
anskrämliga varuhus.

Vad allt gick inte i graven med det kvarteret?


I mitten på 1960-talet revs huset där jag bodde, Rudbecksgatan 27,
från början försedd med en spännande trädgård, med
igelkottetrafik, vägg iväg med ryktbara Café National med minigolf,
flipperspel och skinnknuttar och inne på gården ett tryckeri som
snällt sålde pappersrester i alla färger och storlekar åt
kvarterets snorungar.

På Köpmansgatan fanns Windahls bilskola, flera frikyrkor - minst
fyra i kvarteret, en körsnärsbutik, mm.

Längs Nygatan ytterligare frikyrkor och en hemslöjdsbutik. På
andra sidan gatan Stuvboden och i gatukorsningen en Konsumbutik
med vattengardiner bakom vilka man anade fisk kött och sådana
nymodigheter som paprika.

På Kungsgatan fanns Gustavssons tobaksaffär där man spanade
efter färska Bildjournalen och kunderna ofta ville släppa ut
greve Hamilton ur burken.

En frisersalong. Och skomakeriet. På gården låg Allsvets och en
bilverkstad. På 18:s gård fanns ett stall. Där hade åkare Persson
sina hästar och vagnar. "Vi ungar var ofta med när
Persson skodde hästarna och ibland fick vi åka med ett stycke",
berättade Janne Nilsson i NaNt 27 september 1976.

Kungsgatan 20 och hela vägen bort till Rudbecksgatan revs på
60-talet. Vårt hus var hopsjunket på mitten efter bygget av
tunneln genom rullstensåsen som bildar Drottninggatan och
trädgårdarna försvann vid gatans breddning..

Gårdarna i hela kvarteret var åtskilda med murar, och varje gård
var sig själv nog.

På andra sidan korsningen Rudbecksgatan-Kungsgatan låg Tekniska
läroverket i imponerande granit. Mitt emot på Rudbecksgatan såldes
Michelindäck och Watzins Keratin. På Bohlins Musikaffär kunde
man spana in de nya skivomslagen - Cornelis Vreeswijk, Bob Dylan,
Acker Bilk (Midnatt i Moskva), Ray Charles, Harry Belafonte var några av
bekantskaperna.

I jämförelse med Cornelis som hade 100 meter till torrdass hade vi det bra.
WC på 1 kvadratmeter. Kakelugnar som gentrifierades till kokskaminer
och sent 50-tal till fotogenkaminer.

När mamma inte hade pengar fick vi grabbar gå till värden, Interpares
(blodsugarna var latinska redan då) och be om respit. Vanligtvis inga problem.
8-dagarsgiljotinen var inte uppfunnen.

Ovanpå cykelhandeln på hörnan bodde min bästa kompis Per Nygren.
Jag har kvar hans Dylan-skiva "The Times They are a' Changing" som jag
helt enkelt "lånade" på 50-årslån.

Idag bor jag i Skarpnäck, i en annan del av världen. Men
trädgården utanför mitt fönster på första våningen då som nu
är nästan exakt som den var på Rudbecksgatan och
fönstren är precis som då vända mot syd i stadens sydöstra del.

Stefan Lindgren