Hans Roslings ”Hur jag lärde mig förstå världen” är årets mest rafflande sommardeckare.
Här finns inga lönnmord, arsenik och gamla spetsar, men väl cyanid, lömska epidemier och utvecklingspolitiska whos-dun-it.
Här finns inga lönnmord, arsenik och gamla spetsar, men väl cyanid, lömska epidemier och utvecklingspolitiska whos-dun-it.
Rosling skrev boken under sitt sista år i livet, sedan han fått beskedet om cancer i bukspottskörteln. Han hade turen att ha träffat journalisten Fanny Hägerstam (född 1983) som tog på sig att spökskriva boken under en period då hans hälsa snabbt bröts ned.
Som nästan jämnårig med Rosling är det mycket i boken jag känner igen. Hans beskrivning av det svenska folkhemmets snabba frammarsch. Och några grundtankar han växte upp med i den svenska samtiden har jag antagligen präglats lika mycket av som han.
- människors lika värde.
- tron på den koloniala frigörelsen.
- övertygelsen att det är bättre att förebygga och angripa sjukdomar så tidigt som möjligt. (Detta står mot en kolonial eller välgörenhetsmodell där de mest ömmande fallen omhändertogs i slutskedet.)
Som läkare och senare forskare skaffade sig Rosling unika kunskaper om folkhälsoproblem i tredje världen. Men när han kom hem upptäckte han att studenterna han skulle föreläsa för var djupt okunnig och fördomsfulla. ”Puckon”, var han nära att utbrista. Deras världsbild var grovt föråldrad och därför tolkade de många politiska dagsfrågor helt fel.
Han insåg att detta bara kunde avhjälpas med utbildning. Men inte vanlig utbildning, utan helst skulle publiken skakas om i grunden. Han blev ”edutainer” (utbildare/underhållare) som slukade svärd och projicerade rörlig grafik på ett sätt som avvek från det sedvanliga. Som skapare av tankesmedjan och grafikbolaget Gapminder väckte Rosling intresse hos både svenska och internationella storföretagare som ofta visade sig kunnigare än svenska elitstudenter.
Han nådde så småningom fram till en tro på att deras storföretag av rena profitskäl skulle kunna göra viktiga bidrag till de fattiga ländernas utvecklingsmål.
Där kanske jag som generationskamrat till Rosling måste nypa mig i armen och fråga mig om inte Rosling i takt med sin internationella ryktbarhet kom lite väl långt bort från den grundsyn som en gång fick honom att kasta sig ut i världen.
Han tog ibland exemplet coca-cola och menade att dess långa segermarsch över världen på många håll lett till stigande folkhälsa (att dricka buteljerat sockervatten kan rädda från förgiftning). Men idag blir också avigsidorna är alltmer uppenbara. Ett snuskigt rikt USA-bolag korpar åt sig dividender av miljonernas törst, men tar inget ansvar för att långsiktigt åtgärda behovet av rent dricksvatten. I länder som är på väg upp ur fattigdomen måste man idag lägga straffskatt på Coca-Cola för att näringsbrist redan avlösts av övervikt som folkhälsoproblem.
Jag kan också ha invändningar mot hur Rosling med stöd av ett antal enkla parametrar kunde hävda att fattigdomen i världen halverats på 20 år – samma 20 år som nyliberalismen lagt sin kalla hand över så mycket. När Rosling ställde frågan i Davos svarade 61 procent ”rätt”, dvs. att fattigdomen halverats, medan bara 23 procent av den svenska allmänheten och 5 procent i USA svarade ”rätt” på samma fråga.
Där kanske jag som generationskamrat till Rosling måste nypa mig i armen och fråga mig om inte Rosling i takt med sin internationella ryktbarhet kom lite väl långt bort från den grundsyn som en gång fick honom att kasta sig ut i världen.
Han tog ibland exemplet coca-cola och menade att dess långa segermarsch över världen på många håll lett till stigande folkhälsa (att dricka buteljerat sockervatten kan rädda från förgiftning). Men idag blir också avigsidorna är alltmer uppenbara. Ett snuskigt rikt USA-bolag korpar åt sig dividender av miljonernas törst, men tar inget ansvar för att långsiktigt åtgärda behovet av rent dricksvatten. I länder som är på väg upp ur fattigdomen måste man idag lägga straffskatt på Coca-Cola för att näringsbrist redan avlösts av övervikt som folkhälsoproblem.
Jag kan också ha invändningar mot hur Rosling med stöd av ett antal enkla parametrar kunde hävda att fattigdomen i världen halverats på 20 år – samma 20 år som nyliberalismen lagt sin kalla hand över så mycket. När Rosling ställde frågan i Davos svarade 61 procent ”rätt”, dvs. att fattigdomen halverats, medan bara 23 procent av den svenska allmänheten och 5 procent i USA svarade ”rätt” på samma fråga.
För det första tror jag framgångsstatistiken kan dölja sociala klyftor inom länderna.
För det andra missar man att fattigdomen ändrar ansikte under utvecklingens gång. Fattigdom i världens snabbväxande megastäder – med rinnande vatten och el och skola – representerar inte nödvändigtvis något framsteg i förhållande till fattigdom i en bondby utan dessa faciliteter.
Här finns mycket att diskutera, nu tyvärr utan Rosling. Det viktiga är att han genom sin livsgärning satte ett exempel. Han är en värdig ”superswede” som vigde sitt liv åt folkhälsa i de tidigare förtryckta länderna. Av det han lämnat efter sig finns säkert något att lära för var och en, oberoende av yrkesfält.
Boken rekommenderas för hängmattan, akademiska studier såväl som studiecirklar för nyväckta.
För det andra missar man att fattigdomen ändrar ansikte under utvecklingens gång. Fattigdom i världens snabbväxande megastäder – med rinnande vatten och el och skola – representerar inte nödvändigtvis något framsteg i förhållande till fattigdom i en bondby utan dessa faciliteter.
Här finns mycket att diskutera, nu tyvärr utan Rosling. Det viktiga är att han genom sin livsgärning satte ett exempel. Han är en värdig ”superswede” som vigde sitt liv åt folkhälsa i de tidigare förtryckta länderna. Av det han lämnat efter sig finns säkert något att lära för var och en, oberoende av yrkesfält.
Boken rekommenderas för hängmattan, akademiska studier såväl som studiecirklar för nyväckta.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.