Vi läser mer och mer historia och bland män har historia till stor del ersatt skönlitteratur.
Och är det egentligen någon principiell skillnad? Det borde i alla fall vara det.
När den finske historikern Kari Tarkiainen fick frågan om varför han blev historiker svarade han att han i sin ungdoms universitetsstudier av bl.a. litteraturhistoria och politisk historia hade fastnat för det senare på grund av dess logiska stringens:
”I historieämnet anser man att ingenting som har hänt senare kan ha påverkat det som skett tidigare”.
Men i Magnus Västerbros historieframställning kan man verkligen undra. Vilken relevans har hans ymniga citerande av och referenser till Per Anders Fogelström, Torgny Lindgren, Sara Lidman, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren för en beskrivning av nödåren 1867-69, då ingen av dessa skönlitterär författare ens var födda?
Risken är ju att dramatiserade efterhandskonstruktioner leder fel. Inte nog med att det egentliga källmaterialet kan vara snedvridet, utan här använder författaren skildringar som knappast ens kan kallas hörsägen, men som självfallet kan vara god skönlitteratur.
Ett annat problem som Västerbros bok belyser är vår tids ymniga informationstillgång på Internet. Uppenbarligen har han googlat i varje steg och fallit för frestelsen att brodera ut berättelsen i alla möjliga riktningar. Vad kan en händelse 343 f Kr eller 676 f Kr säga oss om nöden i Norr- och Västerbotten 1867-68? Och blir inte de ständiga referenserna till den 900 dagar långa blockaden av Leningrad rätt groteska?
Jag måste säga efter att ha läst den 442 sidor långa boken att jag känner mig mer osäker på vad ”svälten” 1867-69 faktiskt innebar än jag gjorde innan jag öppnade boken.
Först på s. 315 försöker Västerbro ge vissa statistiska grunddata. Han påstår att det 1867-69 registrerades en överdödlighet på 27 000 människor till vilket han vill lägga 36 000 ofödda barn och 60 000 emigranter.
Men sanningen är att året 1867 uppvisade en dödlighet på 1,96 procent, vilket faktiskt var något under den genomsnittliga dödligheten för åren 1861-65.
Åren 1868-69 uppvisade en överdödlighet på sammanlagt ca 16 000 personer. Inte 27 000. Hur mycket av denna överdödlighet som berodde på missväxt är oklart. Det vore t ex intressant att forska i vad dödsstatistikens 3 475 döda i ”nervfeber” år 1868 kunde dölja.
Som regel var dödligheten större i Stockholm, där det fanns mat, än i Norr- och Västerbotten där det rådde ”svält” (endast Norrbotten 1868 överträffade något huvudstaden).
När författaren i sin mångordiga rundmålning, full av upprepningar, irrelevanta utvikningar om Karl XV:s omoraliska leverne och amatörmässiga utläggningar om tidens ideologier äntligen kommer in på fundamentala frågor om tidens snabbt växande agrara överbefolkning, dvs. när han antagligen närmar sig nödårens orsaker har han tyvärr bara alltför bråttom att komma vidare i sin brokiga berättelse.
En redaktör är en person som kan förvandla en julgran till en spatserkäpp, lär Dmitrij Sjostakovitj ha sagt med ironi. I det här fallet skulle det dock ha behövts just en sådan redaktör och boken hade blivit användbar.
Stefan Lindgren
PS. En god nyhet för dem vars farfar kan ha upplevt nödåren i de lägre tonåren är att de kan ha ärvt en förminskad risk för diabetes. Det är resultatet av en epigenetisk studie på nödårens ättlingar, som dock tycks ha gått Västerbro förbi. En intressant blinkning till historien.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.