Arne var arkeolog och arkivarie vid Vitterhetsakademien, känd för många arbeten om Ryssland och Kina. Han medarbetade som signaturen TJA i Nordisk familjebok.
Det är intressant att se vilka perspektiv T J Arne tänkte sig i de svensk-ryska kontakterna - och han betraktade tydligen inte Oktoberrevolutionen som något hinder.
Men bolsjevikskräcken, världskriget, kalla kriget 1.0 och 2.0 kom emellan.
Här alltså en text från tiden före det stora oförnuftet.
Trehundra år ha förflutit, sedan Sverige genom Stolbovafreden med sitt välde införlivade ett stycke rysktalande jord och för tvenne århundraden framåt lade grundvalarna till en ömsesidig handel. Gustav II Adolf själv gjorde sig noga underrättad hos de ryska sändebuden om det ryska väldets utsträckning, hjälpkällor och inre förhållanden; i hans fotspår trädde en rad av resande svenskar, som under 1600- och 1700- talen tog mer eller mindre noggrann kännedom om vår östra granne och nedskrev sina iakttagelser, vilka tyvärr oftast blivit tryckta långt senare eller ännu vila i arkiven. Adertonhundratalet kom, och vår kunskap om Ryssland förmedlades numera huvudsakligen genom den översatta skönlitteraturen. Men denna har ej kunnat ersätta de verkliga, på självsyn grundade studierna av land och folk.
Därför stå vi i så många hänseenden rådvilla och spörjande inför de krafter, som vi nu se röra sig hos det ryska folket. Vi ha ej följt med jordfrågans utveckling lika litet som kooperationen, nykterhetsrörelsen före vodkaförbudet, de religiösa strömningarna. Rysk bildande konst, rysk vetenskaplig verksamhet är oss på det hela taget främmande. Vår tids människor hämta sitt mesta vetande ur tidningspressen, och den har varit illa redigerad, så snart det gällt Ryssland. Fasta korrespondenter i Petrograd eller Moskva ha saknats, och ha ryska ämnen berörts i tidningarna, har det utom politiska dagsnyheter och enstaka bokanmälningar varit fråga om skandalhistorier från societeten.
För oss svenskar är det och skall alltid bliva av största vikt att följa med den ryska kultur-utvecklingen. Vi se ännu blott rörelserna på ytan i det ryska folkhavet — vi få ej glömma, att hundra miljoner människor därborta sakna varje spår av skolunderbyggnad och för sitt vetande äro hänvisade till muntliga meddelanden. Därför spelar talet en så stor roll i Ryssland; den, som förstår att vädja till de få och enkla drifterna och som vädjar sist, har massan i sin hand. Folkundervisningsproblemets lösande är ett av de svåraste i Ryssland, icke i teorin, men i praktiken. I jämförelse därmed är rang- och titelväsendets avskaffande en mycket enkel sak — ryssen har aldrig haft svenskens vördnad för titlar och aldrig brukat dem i nämnvärd utsträckning i sitt hemland.
Ryssland är den stora dörren till Asien, för våra affärsmän liksom för våra vetenskapsidkare. Alltifrån Strahlenbergs dagar ha svenskarne där- ute gjort värdefulla insatser i forskningsarbetet.
Över Ryssland gå vägar fram till direkta och intima studier av grekisk, fornorientalisk och islamitisk kultur. Det är vägar, som svenska forskare haft allt för litet tillfälle att vandra, undanträngda som de äro till kulturvärldens periferi.
Den ryska jorden och de ryska arkiven gömma ännu rika bidrag till svensk historia. De vänta endast att bli rätt utfrågade.
Omvänt är Sverige ett av Rysslands fönster mot Europa, eller kanske rättare en väg ditut,
eftersom ett sådant fönster helst sitter i det egna huset. Ryssland har hämtat mången lärdom i Sverige och skall kanske ännu finna åtskilligt av intresse i vårt land både för sin forntid och sin framtid. ‘
För att främja studierna och det kulturella samarbetet mellan Sverige och Ryssland fordras ett svenskt-ryskt sällskap med säte i Stockholm, filialer i universitetsstäderna och anknytningar i Ryssland. Det skulle främja svenskars studier i Ryssland av samhällsförhållanden, historia, konst och fornkunskap samt hjälpa ryska forskare tillrätta i vårt land. Det skulle anordna offentliga föredrag för att sprida kännedom om Ryssland och dess kultur i vida kretsar. Det kunde genom en egen tidskrift verka i samma riktning.
Frankrike har sedan ett decennium tillbaka ägt ett institut i Petrograd för studiet av rysk kultur. Ingenting vore naturligare än att Sverige upprättade ett institut i Moskva för studiet av den ryska kulturutvecklingen. Moskva är mera genuint ryskt och centralare beläget, har dessutom nästan bättre hjälpmedel än Petrograd för dylika studier i sina museer, arkiv, sitt arkeologiska institut och sitt universitet för att ej tala om dess- teaterkonst och musikliv.
Härifrån skulle också våra konst- och fornforskare kunna utsträcka sin verksamhet till Svarta havets kuster, till Kaukasus och Asien. Vi ha ingen motsvarighet till de arkeologiska institut, som stormakterna upprättat i Rom, Athen och Konstantinopel, men vi skulle kanske kunna upprätta ett institut med något vidare program i Ryssland, som dock geografiskt ligger oss så nära, och i framtiden även ett i Turkiet. Svenskar som under ett eller ett par års tid fått tillfälle att studera och samla material vid en sådan institution, försedd med bibliotek eventuellt även bostäder, samt en god ledning med anknytningar inom Rysslands kulturella värld, skulle säkerligen göra sitt land och sin vetenskap goda tjänster vid hemkomsten. Det måste troligtvis bli statens sak att sörja för ett dylikt instituts upprättande, men ett svenskt-ryskt sällskap skulle även ha en stor uppgift i att stödja detsamma.
Efterföljande uppsatser är till stor del byggda på egna forskningar och hittills opublicerat eller blott på ryska offentliggjort material. De vända sig genom sitt olikartade innehåll till i olika riktningar kulturhistoriskt intresserade personer. De är avsedda att visa, att våra förbindelser med Ryssland ej blott varit av krigisk art, utan att även i gångna tider funnits mångfaldiga kulturella anknytningar. Måtte de stärkas i framtiden!
Stockholm 1 dec. 1917.
Författaren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.