Kominskymetoden

Alan Arkin och Michael Douglas i The Kominsky Metod.

Att som manlig skådespelare gestalta en sjuttioplussare med alla med åldern framkallade somatiska skavanker tarvar onekligen ett visst mod. Michael Douglas demonstrerar detta mod i den mycket välskrivna Netflix-serien The Kominsky Method.
 Lasse Ekstrand har spanat in den.


Han spelar en man på livets sena höst med skäggstubb, oklippt och med senilsnören. Existentiellt tilltufsad med flera kraschade äktenskap bakom sig. Långt till den välrakade, håret tillbakakammade och elegante Douglas i filmer med Gwyneth Paltrow och andra vackra motspelare.

Kaminsky är en filmskådespelare med karriären bakom sig som försörjer sig genom att i sin studio, där också hans tjocka dotter arbetar, utbilda unga skådespelare. Han plågas av en förstorad prostata som pressar på och tvingar honom att rusa i väg och kasta vatten titt som tätt. Av sonen till en kvinna han dejtar kallas han pissgubben och avslöjas skamligen när han försöker smyga sig undan för att pinka i en häck.

Lätt att känna igen sig för en åldrad skriftställare. Och känna stor sympati. Numera säger jag när nöden ingen lag har, vilket ofta är fallet: Jag måste göra en Michael Douglas.

Skräcken finns för prostatacancer hos Kominsky och påknuffad av bäste vännen, tillika hans agent som har svårt att fixa jobb till honom, i Alan Arkins gestalt, söker han upp en läkare, underbart spelad av Danny de Vito. Vid undersökning, läs: obehaglig och smärtsam sådan via bakre ingången, upptäcker han en liten knöl.

Vi får aldrig veta hur allvarlig den mer bestämt är, förmodligen en långsamt växande tumör. Och som de Vitos läkare galghumoristiskt konkluderar: Du kommer nog att hinna dö av något annat.

Douglas har själv behandlats för cancer och kan ta med sig erfarenheterna in i rollen. Modigt också av det skälet att han varit svårt sjuk göra denna roll. Identifikationen måste ha legat snubblande nära.

Dialogen med Arkin är genomgående rapp och blixtsnabb, rena verbala klappklapp-spelet att fröjdas av. Framförallt är den rak och rättfram. De är fullkomligt ärliga mot varandra, de gamla vännerna ger varandra allt vad de tål. Och det är befriande. Alltid kärleksfullt. Särskilt efter att Arkin blivit änkling och hamnat i den mest tröstlösa sorg.

Återstår att beklaga att serien bara gavs en säsong med på tok för få avsnitt. Jag vill se mer.
Mycket mer!

Lasse Ekstrand