Svenskens karaktär. Och ryssens.

Ryska pensionärer demonstrerar i 40 graders kyla mot de styrande liberalernas "björntjänster".

Just nu debatteras Sveriges och svenskens karaktär i bladen. Kan det vara så att det berömda svenska samförståndet blivit en kvarnsten om vår hals?

Genom andra känner man sig själv? En jämförelse och en reflektion.

Västliga media tycks väldigt oroade för president Putins sjunkande popularitet.

Från 53,6 procents väljarstöd i februari 2018 har hans rating sjunkit till 32,8 procent den 24 februari. Det tros vara en reaktion på bl.a. beslutet att höja pensionsåldern.

Pensionsåldern höjs i Ryssland från 55 till 60 för kvinnor och från 60 till 65 för män.

Om vi antar att mätningarna av Putins rating är rättvisande kan man något förenklat säga att höjningen av pensionsåldern kostat honom 20 procent av väljarstödet.

***

I Sverige beslutades nästan samtidigt att höja åldern för garantipension till 66 år (från 2023). Därefter ska den höjas successivt i takt med den ökade medellivslängden.

Lägsta ålder för att ta ut reducerad pension höjs från 61 till 64 år (år 2026).

I Sverige ges ingen pardon vare sig för kvinnor eller några andra grupper. I Ryssland går kvinnorna i pension fem år tidigare och vissa yrkeskategorier som gruvarbetare undantas helt från höjningen.

I Ryssland kostade den reaktionära reformen 20 procents väljarstöd för presidenten. I Sverige? Här märks knappt några reaktioner på reformen, som totalt bortser från arbetsmarknadens villkor och bygger på myten att människokroppens åldrande på något sätt gradvis håller på att upphävas. Ändå framställs ryssen vanemässigt som servil och svensken som besjälad av medborgaranda.

Vid en jämförelse ter sig svensken fäaktigt lydig. Men det är inte så att vreden inte gror i stugor och förortskök. Det gör den. Den har bara inte kommit till uttryck. "Det tar 40 år för en svensk att bli förbannad", sa en gång gruvstrejkledaren Harry Isacsson, som hade upplevt det själv.

Överheten i Sverige har funnit och gradvis fulländat en metod att förhindra missnöjesyttringar. Partierna sys ihop i öppna och dolda kompromisser. Som i fallet med den senaste pensionshöjningen där partierna sydde ihop sig innan vare sig riksdag, experter eller folkrörelser släppts in. Samförståndet har blivit oss en kvarnsten.

Den mest direkt ansvarige för reformen, Annika Strandhäll, fick efter valet, där pensionsfrågan var en icke-fråga, det odelade ansvaret för socialförsäkringar.

Jag har svårt att tro att det inte kommer en reaktion på pensionsreformen när det går upp för utslitna byggarbetare och barnskötare, för den fjärdedel av arbetstagarna som hittills tvingats gå i förtid,  att de har svikits så grovt.

Kanske kommer den att bli kaotisk och våldsam som i Frankrike. Kanske som en parlamentarisk pyspunka där folk slutar rösta. I bästa fall kommer den som en fackföreningsledd nytändning av arbetarrörelsen, där hamnarbetarnas seger bildar startskottet.

Den rörelsen måste också ha en politisk ledning, en plats som för närvarande är tom.

Stefan Lindgren


Se även mina tidigare försök i pensionsfrågan:

http://www.8dagar.com/2012/02/ett-vanligt-raknefel.html
https://www.8dagar.com/2013/04/pensionsbluffen.html
https://www.8dagar.com/2015/10/manniskoplageri.html
https://www.8dagar.com/2017/12/pensionsskrallen.html