 |
| A32 Lansen var tänkt att bli en svensk kärnvapenbärare. |
Alla som är intresserade av fredsfrågor bör läsa den noga liksom UD:s utredning om ett kärnvapenförbud och det bakomliggande materialet (länkar längst ned), framför allt det remissvar som Försvarsmaktens Micael Bydén lämnat in på Lars Erik Lundins s k utredning om Sveriges ställningstagande till ett kärnvapenförbud. Det omfattar 14 sidor plus en hemligstämplad bilaga och är oerhört avslöjande för generalernas intentioner att på nytt försöka smyga på Sverige kärnvapen.
Den här gången inte ens svenska kärnvapen utan främmande makts.
Den här gången inte ens svenska kärnvapen utan främmande makts.
Liksom Lundells skrivelse är ÖB Bydéns närmast en katalog över de faror som hotar Sverige – nej, självfallet inte av kärnvapen, utan av anslutning till kravet på kärnvapenförbud.
Ekéus m fl konstaterar att det har skett ett skov i Sveriges förhållande till kärnvapen. Först drev man – först alliansregeringen, sedan den röd-gröna regeringen – igen ett s k värdlandsavtal med Nato. I försvarsdepartementets underlag för detta (Ds 2015:39) nämndes inte ett ord om kärnvapen.
Nu argumenterar samma departement för att en svensk anslutning till kärnvapenförbud skulle skada det samarbete som inletts i kraft av värdlandsavtalet. Om Sverige ratificerar eller bara undertecknar konventionen om kärnvapenförbud skulle följande inträffa:
"Svenskt deltagande i pågående operationer, i planerade övningar och utbildningar, samt i vidmakthållande och utveckling av materiel, i forsknings- och teknikutbyte, samt tillgång till samarbetsformat kommer sannolikt att starkt försämras och riskerar i vissa fall att omöjliggöras" (sidan 2).
"När kärnvapenstater är med i multinationella operationer och försvarsövningar, sa finns det alltid en implicit nukleär dimension" (sid 9).
"Försvarsmakten konstaterar att nukleära frågor är en integrerad del av verksamheter och förmågor på många nivåer hos stormakterna och i Nato....Möjligheterna för Sverige att fortsätta sin medverkan i samarbeten som har parallell nukleär verksamhet kommer enligt Försvarsmaktens bedömning att påverkas negativt om Sverige tillträder konventionen" (sid 11). (Till det mest bisarra i Bydéns kria hör påståendet att militärt samarbete med Finland skulle försvåras av kärnvapenförbud. Finland har ett lagförbud mot kärnvapen på sitt territorium.)
"…ett svenskt tillträde till konventionen kommer att fa en starkt negativ påverkan på möjligheterna att ta emot eller ge militärt stöd gentemot nuvarande bi- och multinationella partners" (sid 13).
"Försvarsmakten har kunnat ingå i kärnvapennära samarbeten utan att någon politiskt ansvarig har satt sig emot dem", summerar de tre Pugwsahmedlemmarna. "Frågan landar därför tungt hos försvarsministern och givetvis regeringen. Sverige ska inte tillhöra nägon militärallians. Detta förhindrar inte konsultationer och kontakter med Nato och våra nordiska grannar. Men vad är alliansfrihet värd när Försvarsmakten har tillåtits bygga in sig i ett nära beroende av Nato som är direkt kopplat till Natos kärnvapenbeväpning och den avskräckningsdoktrin som är alliansens själva fundament?"
Skribenterna är kort sagt oroliga för "att de beroenden som Försvarsmakten nu öppet redovisat skulle omöjliggöra ett fullföljande av svensk politik för kärnvapennedrustning".
Sveriges kärnvapenfria linje har bekräftats av en lång rad utrikesministrar från olika partier och enligt enkätundersökningar hösten 2017 och 2018 stöder cirka 85 procent av svenska folket (och en majoritet i alla partier) ett internationellt förbud mot kärnvapen.
***
Kanske måste man backa bandet för att förstå vad som nu har hänt. Till den förra stora striden om atomvapen.
I december 1952 förklarade flygvapenchefen Bertil Nordenskiöld att Sverige borde skaffa kärnvapen. Några av de stora tidningarna, självfallet med Dagens Nyheter i spetsen, anslöt sig till kravet. Vid den s.k. Bergslagsmanövern 1954 fälldes en atombombsattrapp.
Samma år förklarade Tage Erlander i riksdagen att man fick räkna med att Sverige måste vara berett att försvara sig också mot sådana vapen. 1957 överlämnade överbefälhavaren en utredning där han förklarade att kärnvapen kunde bli "vår enda möjlighet att göra striden jämn". De första bomberna kunde vara klara 1963-64, förklarade FOA.
Samma år förklarade Tage Erlander i riksdagen att man fick räkna med att Sverige måste vara berett att försvara sig också mot sådana vapen. 1957 överlämnade överbefälhavaren en utredning där han förklarade att kärnvapen kunde bli "vår enda möjlighet att göra striden jämn". De första bomberna kunde vara klara 1963-64, förklarade FOA.
Men något kom emellan. 1957 publicerade Folket i Bild några artiklar av Werner Aspenström och P. A. Fogelström där man argumenterade mot svenskt kärnvapen. 1957 hade folkopinionen lutat åt ett Ja till kärnvapen, men redan ett par år senare sa en majoritet (51 %) nej och hösten 1969 sa två av tre nej.
Under växande opinionstryck beslutade riksdagen 1958 att omvandla det forskningsprogram som gällde kärnvapen till att gälla skydd mot kärnvapen. Förberedelserna för kärnvapen fortsatte i smyg fram till 1966, då "handlingsfrihetslinjen" övergavs. 1968 skrev Sverige på Icke-spridningsavtalet och 1972 tros kärnvapenprogrammet ha varit helt avslutat.
Den gången slogs generalerna för en svensk atombomb. Nu kommer de igen, men deras mål är inte längre en svensk atombomb utan att tillåta främmande länders kärnvapen på svenskt territorium. Det är den gamla linjen som kommer tillbaka, men nu helt utan "nationella" förtecken. En försvarsdoktrin för en vasallstat till USA/Nato.
Att Sverige tar detta steg innebär naturligtvis att landet exponeras för hela andra risker än tidigare, risker som ingenstans analyserats och som man helt enkelt låtsas inte existerar.
Stefan Lindgren
UD:s utredning om kärnvapenförbud:
Försvarsmaktens remissvar: https://www.regeringen.se/498c0e/contentassets/377cb4bb56694701b1eabff54736b6b7/forsvarsmakten.pdf
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.