 |
| "Vi behöver mer olvdnad, fler anarkister som inte brvr sig om de makthavandes orättvisa spelregler." Så skrev Antti Eskola, sociologiprofessor vid Tammerfors universitet. Bilden från Helsingforsstudenternas ockupation av kårhuset i november 1968, |
Ett tidsdokument och minne över den nyss bortgångne Eskola.
I FINLAND är brytningen mellan auktoritetsbundet och klassindelat samhälle och utifrån inströmmande radikala idéer påtaglig. Denna motsättning föder originella tänkare såsom sociologiprofessorn Antti Eskola, som i sin bok Suomi Sulo Pohjola (I Kirjahytymä 140 s; fritt översatt Finland Ljuva Norden) ger prov på ett ovanligt konkret radikalt tänkande. Boken är både välskriven och genomgående kontroversiell. I Finland brukar man tiga ihjäl denna typ av inlägg i debatten. Av någon anledning har Eskolas bok inte fått detta öde, recensionerna har till övervägande del varit positiva. Till och med den ärkereaktionära Uusi Suomis huvudredaktör Pentti Poukka påstår att hans uppfattning om demokratin överensstämmer med Eskolas och kallar honom "Topelius från Tampere". Boken har ännu inte översatts till svenska.
Eskola börjar sin bok med att visa att den utrikespolitiska situationen ger en ram för den finska interna utvecklingen. Intervjuundersökningarna visar att 46 procent av det finska folket säger sig vara rädda för Sovjet, medan 5 procent skräms av USA. Detta betraktar Eskola på ett radikalt och pragmatiskt sätt. "Fruktan for Sovjet har under de senaste åren varit visdomens begynnelse för finska folket. Fruktan väcker dock lätt hat, varför den inte bör öka i Finland. Eskola påpekar alt den finska självständigheten inte på något speciellt sätt är hotad trots denna utrikespolitiska situation. ömsesidigt beroende ar ett faktum i den moderna världen.
Eskolas diskussion om demokratin är det mest ”teoretiska” i skriften, men resulterar i en konkret beskrivning av demokratins förutsättningar. Ramen ges av officiella normer och lagar som garanterar den största möjliga friheten för vanliga, svaga och av andra behärskade människor samt begränsar de härskandes och starkas frihet. Den tidiga uppfostran avgör om människorna blir självständiga och aktiva, om de vill utnyttja sin frihet. Människor som inte är auktoritativa har fått förhållandevis stor frihet redan som barn, och de har redan tidigt fått lära sig att klara även svåra uppgifter. Speciellt fäder tycks lätt krossa barnens egna initiativ och göra dem auktoritativa. I Finland tycker man synd om den "faderlösa generationen”, som har förlorat sina fäder i kriget. Mot bakgrunden av demokratins värdesystem verkar faderlösheten dock vara en styrka och inte en svaghet. Om denna teori är riktig, hotas demokratin i Finland när de stora årskullarna, som har uppfostrats av de hårda män som återvände från kriget, griper makten. Kan man lita på kommunisterna i Finland? Väntar de bara på tillfälle att ta över makten på samma sätt som i Tjeckoslovakien 1948? Kommunisterna är självfallet misstänksamma mot den existerande samhällsformen, eftersom den har givit resultat som enbart sammanfaller med de borgerliga värderingarna. För de finska kommunisterna är emellertid den parlamentariska vägen den enda möjligheten att nå sina mål. De kan inte få med mer än en handfull av landets arbetare i en beväpnad kupp. Tanken på en socialistisk revolution är lika god som mössens idé att hänga en klocka om kattens hals. det finns ingen som vill göra det.
Viktigare ar således frågan om kommunisterna är villiga att garantera den frihet som nu gäller i Finland i händelse av kommunistiskt maktövertagande i riksdagen. Eskola belyser problemställningen med en tankelek. Låt oss anta att den radikala vänstern får majoritet i riksdagen och börjar socialisera med parlamentariska majoritetsbeslut. Vi kan inte vara säkra på att andra politiska partier, tjänstemannakåren, armén och reservofficersorganisationen, då skulle följa parlamentarismens spelregler. Om dessa grupper börjar agera med våld, äger staten naturligtvis rättighet att i parlamentarismens namn slå dem tillbaka. Problemet är alt kampen lätt leder till att de makthavande börjar inskränka medborgarnas personliga frihet. Det är således inte alls säkert att det inom samlingspartiet (högern) finns fler som stöder parlamentarismen under alla omständigheter än bland kommunisterna. Men oberoende av hur positiv inställning kommunisterna intar till parlamentarismen försvinner inte kommunisthatet i Finland. Antikommunismen är lika litet beroende på kommunisterna som antisemitismen är beroende på judarna.
Eskola ger också konkret innehåll åt den luftiga termen "borgerlig hegemoni”, som de vänsterradikala debattörerna så flitigt använder. I Finland har man nu två års erfarenhet av vänsterstyre i regeringen. Eskola anser att detta just visar att borgerlig hegemoni härskar i Finland. Arbetarpartierna, särskilt socialdemokraterna, har slagit vakt om sina ekonomiska intressen och accepterat det borgerliga värdesystemet. Allt eftersom arbetarrörelsens ideologi har tunnats ut har man handlat än följsammare till den borgerliga ideologin.
Någon ändring i det finska skolsystemet är inte att vänta. Där kommer även i fortsättningen att predikas borgerliga värderingar, och följaktligen kommer skolsystemet att gynna dem som har eller anpassar sig till borgerliga värderingar. Därför vill Eskola ändra kriterierna vid valen till befattningar. Den s k skolbildningen är i praktiken en nästan lika politisk grund för utnämningar som partitillhörighet. Den ger i de flesta fall inte ens någon större kompetens. I statliga tjänster bör utses anhängare till olika partier 1 samma relation som partierna ar representerade bland hela befolkningen.
Eskola tror på Jesus men inte på statskyrkan. Han likställer kyrkan med den rike mannen som kom till Jesus och ville bli frälst. Kyrkan har i likhet med den rike mannen velat behålla sina rikedomar och kompromissar i sin tro. Kyrkan har tagit till forskningen för att kunna följa med i opinionens svängningar, så att man inte riskerar att bli så fast i Bibeln att man förlorar folket som betalar. Opinionsundersökningar visar att t>4 procent av befolkningen godtar och 19 procent förkastar tanken att "var och en får bli frälst på sin tro”. Om kyrkan följer Bibeln, bör den motarbeta sådana idéer, men då riskerar man sina skatteinkomster Även kyrkan söker Eskola se pragmatiskt Han frågar om Sodom fortfarande kan räddas. Och svarar: ”Jag kunde ha en annan inställning till kyrkan om det i detta Sodom skulle finnas ens tio rättfärdiga, säg. bland hundra präster som söker komma till riksdagen ens tio kommunister. Han undrar varför kommunisterna i Finland inte har börjat infiltrera kyrkan genom att skicka sina skärptaste påläggskalvar till teologiska fakulteten i stället för till skolor i Moskva.
Motsättningen mellan eliten och massan kommer fram bl a genom att de föredrar olika typer av kultur. Eskola anser sin härkomst vara orsaken till att han själv hellre laser serie- och veckotidningar än poesi.
När det gäller att lära sig den andra samhällsklassens kultur tror Eskola att den som kommer nerifrån har det lättare än den som söker till det motsatta hållet. Det finns inte heller stora risker att man blir avslöjad, eftersom största delen av överklassens överklasshet är nyfunnen och tunn. "Däremot en ung man som har fått en städad uppfostran och lever under trygga förhållanden, t ex Jan Myrdal eller Jörn Donner, kommer inte ifrån sin sociala bakgrund trots ärliga försök."
Eskolas bok vill jag verkligen räkna till masskultur i motsats till Jan Myrdals och Göran Palms arbeten. Eskola liksom träffar de verkligen kontroversiella problemen, medan Myrdal och Palm ofta gör stort väsen av marginella frågor. Dessa bedömningar bör ses mot bakgrunden av att även jag kommer från en arbetarfamilj och gärna läser serie- och veckotidningar.
När det gäller Eskolas eget yrke, universitetsutbildning och forskning ställer han även där de flestas intressen före elitens, men framför med eftertryck även den motsatta åsikten. "Jag är rädd för den dag när mina elever i universitetet har så mycket makt att de kan tvinga mig att ansluta mig till samlingspartiet för att DE skulle få ett bättre rykte i arbetsgivarnas ögon."
Eskola berör frågan om konsumtionssamhället och det engagerade samhället både i början och i slutet av sin bok och enligt min uppfattning på ett motsägelsefullt sätt. I början frågar han: Kommer ideologierna att dö? Och svarar: "Det har blivit ett allmänt mode att ge upp där man nyligen var engagerad och tog ställning." Han antyder att han själv överväger att ge upp. ”Denna bok är dock fortfarande engagerad text, hur gammalmodigt det än har blivit att skriva sådant." I slutet av boken är tongångarna helt annorlunda. Stycket "Fågelbur eller engagerat samhälle"? är en lysande lovsång till anarkismen som avslöjar fågelburens begränsade och falska frihetsbegrepp. Slutsatsen: "Jag vet inte om vi behöver flera Vietnam, men vi behöver mer | olydnad, fler anarkister som inte bryr sig om de makthavandes orättvisa spelregler" betyder väl åtminstone att Eskola tror på ett bättre samhälle. Fågelburen måste brytas, den är ingen lösning.
SEPPO ISOTALO
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.