FiB

24 juni 2021

Proletären om EU:s vittvätt


I senaste numret av Proletären recenserar historikern Kaj Odelstål Stefan Lindgrens "Vitare kan tvätten inte bli. EU:s historieskrivning om andra världskriget."

Odelstål instämmer i bokens viktigaste slutsats: EU-parlamentets påstående att Sovjetunionen och Nazityskland hade ”... det gemensamma målet att erövra världen...” är orimligt.

I nyutkomna Vitare kan tvätten inte bli beskrivs hur EU-parlamentet vill att skulden för andra världskriget ska delas lika mellan Nazityskland och Sovjetunionen.

Ägnar sig Europaparlamentet åt historierevisionism?

I en resolution från september 2019 har EU-parlamentarikerna lagt historien ”till rätta” vad gäller orsakerna till andra världskrigets utbrott.

Det hade då gått 80 år sedan Nazityskland och Sovjetunionen undertecknade en icke-angreppspakt, den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten. Enligt resolutionen gick pakten ut på att dela upp Europa ”...i intresseområden mellan de två totalitära regimerna” och den ”banade väg for andra världskrigets utbrott”. Den delar alltså skulden lika mellan Nazityskland och Sovjetunionen.

I sin alldeles nyutkomna bok Vitare kan tvätten inte bli EU:s historieskrivning om andra världskriget går författaren Stefan Lindgren i polemik mot den version av historien som EU-parlamentet beslutat ska vara den riktiga. Han styrker sin framställning med noter och delvis nya källor.

Efter första världskriget slöts icke-angreppspakter med hemliga protokoll mellan åtskilliga länder, till exempel mellan Polen och Nazityskland, så det var inget unikt med Molotov-Ribbentrop-pakten. Den var definitivt inte en militärallians, vilket ibland påstås, och det var inte den som ”banade väg för andra världskrigets utbrott”. Rötterna till andra världskriget utbrott finner man i stället i Versaillesfredens diktat och den politiskt turbulenta mellankrigstiden.

Versaillesfredens hårda villkor skapade revanschistiska stämningar hos det

besegrade Tyskland. Ledarna i Kreml i sin tur hyste misstänksamhet mot väst utifrån vad som hände efter revolutionen 1917.1 slutskedet av det inbördeskrig som följde anföll brittiska, franska, tyska, amerikanska och japanska trupper den unga Sovjetstaten. I olika freder tvingades ett försvagat Sovjetunionen till landavträdelser i väst. Den unga nationen isolerades internationellt, livligt ackompanjerat av antikommunistisk agitation i både press och politiska församlingar.

I München 1938 svek demokratierna Storbritannien och Frankrike det tjeckiska folket. Berlin, understött av Rom, krävde och fick det tjeckiska Sudetområdet som hade tysktalande befolkning. Detta har helt utelämnats i Europarlamentets resolutionstext. Stefan Lindgren infogar dock sveket i München i det fortsatta händelseförloppet mot krigsutbrottet året därpå.

I Sovjetunionen tolkade man västmakternas agerande som ett försök att vända de nazistiska expansionssträvandena österut. Tyskarnas Lebensraum låg i öster, vilket man kunde läsa redan i Hitlers Mein Kampf från 1928. Propåer från Kreml om en allians mot Nazityskland under 1930-talet förhalades medvetet av Storbritannien och Frankrike. Stefan Lindgren beskriver även hur Polen försökte utnyttja situationen för att utvidga sitt territorium på Sovjetunionens bekostnad.

Det var denna politiska och geopolitiska verklighet som Sovjetunionen hade att förhålla sig till under den oroliga och turbulenta mellankrigstiden. Kreml uppfattade omvärlden som fientlig och ingick icke-angreppspakten för att skydda sin unga nation.

I de två avslutande kapitlen sammanfattar författaren sina invändningar mot hur EU-resolutionen suddar i historieboken. Resolutionen ska enligt honom ses i ljuset av den antagonistiska inställning som väst alltid haft mot Sovjetunionen/Ryssland. Fientligheten antar ”...olika uppenbarelseformer bolsjevikskräck, antikommunism, antisovjetism, russofobi allt efter omständigheterna”.

Resolutionstextens påstående att Sovjetunionen och Nazityskland hade ”... det gemensamma målet att erövra världen...” är orimligt. Det sovjetiska folkets förluster uppgick till ofattbara 25 miljoner människoliv. Det var på östfronten som de tyska divisionerna maldes ned av Röda armén. Det var Röda arméns soldater som befriade de utmärglade fångarna i Auschwitz.

Jag hoppas att ”Vitare kan tvätten inte bli” kommer att läsas och uppmärksammas i media och av historiker. Det är historieforskare som ska beskriva det förflutna, och det är förvånande att de inte opponerat sig högljutt mot att historien skrivs om av klåfingriga politiker.

Kaj Odelstål

Proletären 24/6 2021

Boken kan beställas genom att sätta 258 kr på bankgiro 403-2132, Gerundium, eller genom att swisha på 0736151999.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.