Putin på 80-årsdagen av Tysklands anfall

Idag, på 80-årsdagen av Hitlertysklands angrepp på Sovjetunionen, skriver Rysslands president Vladimir Putin en artikel i  tyska Die Zeit, under rubriken "Var öppen trots det förflutna".

Han talar om den historiska tysk-ryska försoningen och visionen om ett "Europa från Atlanten till Ural".

Den 22 juni 1941, för exakt 80 år sedan, attackerade nazisterna, efter att ha erövrat nästan hela Europa, Sovjetunionen. För det sovjetiska folket började det stora patriotiska kriget - det blodigaste i vårt lands historia. Tiotals miljoner människor dog och den ekonomiska potentialen och kulturarvet led enorma skador.

Vi är stolta över modet och motståndskraften hos Röda arméns hjältar och hemmafrontens arbetare, som inte bara försvarade moderlands självständighet och värdighet utan också räddade Europa och världen från förslavning. 

Och vem som än försöker skriva om sidorna från det förflutna -  sanningen är att den sovjetsoldaten kom till Tysklands land inte för att hämnas på tyskarna utan med en befriares ädla, stora uppdrag. Minnet om hjältarna som kämpade mot nazismen är heligt för oss.

Vi minns med tacksamhet de allierade i anti-Hitler-koalitionen, medlemmarna i motståndsrörelsen, de tyska antifascisterna som förde den gemensamma segern närmare. Efter att ha överlevt världskrigets fasor kunde Europas folk fortfarande övervinna främlingsskap och återställa ömsesidigt förtroende och respekt, slå in på en kurs för integration för att sätta punkt för de europeiska tragedierna under första hälften av det förra århundradet.

Och jag vill särskilt betona att den historiska försoningen mellan vårt folk och tyskarna som bodde både i både den östra och den västra delen  av dagens enade Tyskland spelade en kolossal roll i bildandet av ett sådant Europa.

Låt mig påminna er om att det var tyska entreprenörer som blev pionjärerna för samarbetet med vårt land under efterkrigstiden. 1970 undertecknade Sovjetunionen och Förbundsrepubliken "århundradets affär" - om långsiktig leverans av naturgas till Europa, som lade grunden för ett konstruktivt ömsesidigt beroende, som blev början på många efterföljande ambitiösa projekt, inklusive byggandet av Nord Streams gasledning.

Vi hoppades att ett slut på det kalla kriget skulle  bli en gemensam seger för Europa. Det verkade som om Charles de Gaulls dröm om en enad kontinent, inte bara i geografisk mening "från Atlanten till Ural", utan en kulturell, enad civilisation - från Lissabon till Vladivostok, skulle bli verklighet. Det var enligt denna logik - att bygga ett större Europa förenat av gemensamma värderingar och intressen - som Ryssland strävade efter att utveckla sina relationer med européerna. Både vi och Europeiska unionen har gjort mycket på denna väg.

Men en annan attityd tog över. Den baserades på expansion av Nordatlantiska alliansen, som i sig var en relik från det kalla kriget. Den skapades faktiskt för konfrontation under den eran. Det var blockets rörelse österut, som förresten började med det faktum att den sovjetiska ledningen faktiskt övertalades att gå med i det enade Tyskland i Nato, som blev den främsta orsaken till att den ömsesidiga misstron i Europa tilltog.

Man skyndade sig att snabbt glömma bort de löften som gjordes då i ord, att "detta är inte riktat mot er", att "blockets gränser inte kommer att närma sig er". Det skapade ett prejudikat.

Sedan 1999 har ytterligare fem vågor av Nato-expansion följt. Organisationen tillfördes 14 nya länder, inklusive republiker i före detta Sovjetunionen, vilket faktiskt begravde förhoppningar om en kontinent utan skiljelinjer.

Detta varnade förresten en av ledarna för SPD, Egon Bahr, för i mitten av 1980-talet när han föreslog att radikalt återuppbygga hela det europeiska säkerhetssystemet efter Tysklands enande, med både deltagande av Sovjetunionen och Förenta staterna. Men ingen, varken i Sovjetunionen, USA eller Europa, ville sedan lyssna på honom.

Dessutom stod många länder inför ett konstgjort val - att antingen vara med i västkollektivet eller vara med Ryssland. Det ställdes som ett ultimatum. Konsekvenserna av en sådan aggressiv politik kan ses i exemplet med den ukrainska tragedin 2014. Europa stödde aktivt den antikonstitutionella väpnade kuppen i Ukraina. Det satte igång alltsammans.

Varför behövde ni göra det här? Då hade den sittande presidenten Janukovitj redan gått med på alla oppositionens krav. Varför organiserade USA en kupp, och varför stödde de europeiska länderna den motvilligt, vilket provocerade en splittring i Ukraina själv och ett avskiljande av Krim?

Nu har hela systemet för europeisk säkerhet försämrats på allvar. Spänningarna växer och riskerna med en ny kapprustning är reella. Vi missar de enorma möjligheter som samarbetet ger oss, desto viktigare nu, när vi alla står inför gemensamma utmaningar - pandemin och dess allvarliga socioekonomiska konsekvenser.

Varför händer det här? Och viktigast av allt, vilka slutsatser är vi skyldiga att dra tillsammans? Vilka lärdomar av historien ska vi minnas? Jag tror först och främst att hela det större Europas historia efter kriget bekräftar att välståndet och säkerheten på vår gemensamma kontinent endast är möjliga genom gemensamma insatser från alla länder, inklusive Ryssland, eftersom Ryssland är en av de största europeiska staterna.

Vi är öppna för ärlig och konstruktiv interaktion. Detta bekräftas av vår idé att skapa en gemensam sfär för samarbete och säkerhet från Atlanten till Stilla havet, som skulle innefatta olika integrationsformer, inklusive Europeiska unionen och Eurasiska ekonomiska unionen. Jag upprepar igen: Ryssland står för återställandet av ett omfattande partnerskap med Europa.

Vi har många gemensamma intressen: säkerhet och strategisk stabilitet, hälso- och sjukvård och utbildning, digitalisering, energi, kultur, vetenskap och teknik, lösning av klimat- och miljöproblem. Världen utvecklas dynamiskt och möter nya utmaningar och hot. Vi har helt enkelt inte råd att dras med ​​bördan av tidigare missförstånd, förorätter, konflikter och misstag. En börda som hindrar oss från att fokusera på att lösa brådskande problem.

 

Vi är övertygade om att vi alla måste erkänna dessa misstag och rätta till dem. Vårt gemensamma och obestridliga mål är att säkerställa kontinentalsäkerhet utan delningslinjer, ett gemensamt utrymme för lika samarbete och universell utveckling i namnet på välståndet i Europa och världen som helhet.