I sin bok The
Shortest History of War (2022) avser den kanadensiske journalisten och
populärhistorikern, Gwynne Dyer att på drygt tvåhundra sidor belysa hur krig
som helhet fungerar, varför vi (=människosläktet) krigar och om man kan
förhindra framtida krig. En ambitiös ansats. Går han iland med uppgiften?
Kaj Odesltål recenserar.
Krigen utvecklades enligt Dyer allteftersom civilisationen framskred. Han driver tesen att människorna levde fredligare under jägar- och samlarstadiet. Han drar den slutsatsen genom att utgå från 1960-talsstudier av s.k. primitiva folk i bland annat djungelområden. Är det trovärdigt? Utifrån sådana analogiresonemang och givetvis i avsaknad av skriftliga källor från homo sapiens leverne för 100 000 år sedan går det knappast att dra några säkra slutsatser om att man förr levde under fredliga förhållanden.
När blev då krigen en naturlig del av människornas levnadssätt? Brottet i Dyers tidslinje över krigens historia är den neolitiska revolutionen för mer än 10 000 år sedan. Då blev människorna bofasta jordbrukare och städer anlades (t.ex. Jeriko). Ett klassamhälle uppstod, och kampen om att kunna föda en växande befolkningen var oftast en orsak till krig, skriver Dyer. Kriget och konflikten blev i någon mening normaltillståndet för de samhällen som uppstod ungefär samtidigt i högkulturerna längs floderna: Nilen, Eufrat och Tigris (Mesopotamien), Indus och Gula floden.
Författaren låter så läsaren i flera kapitel följa med på en historieresa där krigen och slagen beskrivs på ett ledigt språk. Han börjar med konflikterna och slagen från flodkulturerna (ca 3500 f.Kr.). Då bekantar han oss med olika vapentekniska förändringar som på ett avgörande vis medfört att vissa folk blivit mer framgångsrika än andra. Ett exempel på detta är sumererna i Mesopotamien, som började använda vapen av järn. Soldaterna, åtskilliga tusen, organiserades i falanger. De var utrustade med armborstliknande pilbågar och stridsvagnar eller kärror som drogs av åsnor.
I högt tempo skildrar Dyer krigen och vapenutvecklingen under tretusen år, från 1500 f. Kr. till 1400 e.Kr. Ett exempel är en viktig förändring i samband med Hundraårskriget (1337- 1453). Då ersattes de klumpiga "pansarklädda" riddarna allteftersom av rörliga fotsoldater beväpnade med långbåge och pik. Detta var också tidpunkten då adelns makt minskade till förmån den uppåtstigande furstemakten. Feodaladelns makt vilade på rusttjänst åt kungen. Ny stridsteknik medförde att den enväldige kungen tog över på historiens krigsscen.
Under 30-åriga kriget fick arméerna föda sig själva. Mat till soldaterna och foder åt dragdjuren var ett kosthåll som fiendens bönder fick stå för. Krigshärarna skulle man kunna beteckna som marscherande soldat- och hästmunnar.
Med ett raskt kliv framåt i Dyers tidslinje hamnar vi i början av 1800-talet. I samband med Napoleonkrigen inträdde något nytt i krigshistorien. Massarméerna skapades genom att värnplikt i vid mening infördes. Nationalistiska tankegångar spreds i dåtidens stormaktsländer och blev en grundbult i de europeiska massarméerna. Hela befolkningen skulle bidra till seger i kriget eller i försvaret av landet. I exempelvis rysk historieskrivning kallas kampen mot de invaderande franska soldaterna för Fosterländska kriget. Noterbart är att Storbritannien var först bland 1800-talets länder att införa inkomstskatt som skulle stå för krigets kostnader.
Under första och andra världskriget mobiliserades hela nationen för att klara av krigets påfrestningar. Männen skulle in under fanorna och kvinnorna in i krigsindustrierna. Denna process leddes av en stark statsmakt. En konsekvens av denna samhälleliga mobilisering blev att antalet civila offer ökade markant genom långskjutande artilleri och bombflygets dödsbringande last. Allt och alla var fiendens måltavlor.
I ett kapitel går Dyer igenom hur krig påverkar soldaternas sinnen. Han ger exempel på forskningsrön som visar hur soldater mentalt bryter samman under och efter striden. Författaren refererar till en amerikansk rapport som visar att en soldat under andra världskriget klarade cirka tvåhundra stridsdagar innan det mentala sammanbrottet kom. Andra studier har också visat att de flesta soldater under en strid inte skjuter mot fienden. Det blir naturligtvis ett problem för krigsmakten. Striden går ju ut på att döda fienden. Den amerikanska marinkåren försöker under rekrytutbildningen träna sina soldater att kunna döda fiender utan att mentalt bryta ihop. Dyer berättar om en utbildningsmetod som gick ut på att marinkårssoldaterna, när de var ute och sprang eller marscherade, skulle skrika ”Döda!” varje gång de satte vänster fot i marken.
Andra analyser och studier av stridande soldater ger vid handen att ju längre avståndet är till fienden desto lättare är det att skjuta för att döda. De soldater som dödar människor med bomber på stora avstånd undgår oftast att drabbas av panik och mentalt sammanbrott. Det kan säkert vara ett viktigt skäl till att drönarteknologin på senare tid har utvecklats och ökat i betydelse.
Dyer redogör också för krig och konflikter efter 1945, exempelvis befrielsekrig. Med skärpa i analysen pekar han på olika aspekter av kärnvapenhotet. Det är ett av skälen till att boken är läsvärd. Att tro sig kunna föra ett begränsat kärnvapenkrig och gå segrande ur det är enbart dårskap. En fredlig värld kan endast nås genom nukleär nedrustning; det är författarens slutsats.
Att stärka FN:s roll som fredsbevarande kraft är viktigt. Dyers självklara uppfattning är att det då gäller att framför allt stormakterna respekterar internationell rätt. Vi måste, anser han, acceptera att världen är multipolär och att en skör fred inte får vila på de nykonservativas idé om Pax Americana, dvs. USA:s hegemoni som förmodligen skall upprätthållas med pansarnäven Nato som redskap. Det kan ju vara värt att påpeka att under de drygt 200 år som USA varit självständigt har landet alltid fört krig eller varit inblandat i konflikter. (Under sin stormaktstid var för övrigt även Storbritannien ytterst aggressivt. Endast 20 av dagens nationer har inte blivit anfallna av Storbritannien. Det enda västland som klarat sig undan de brittiska vapnen är Sverige.)
Dyer avslutar sin bok med ett efterord (nedtecknat i mars 2022) med tankar om hur kriget mellan Ryssland och Ukraina kommer att utvecklas. Författaren tillför inte något nytt, men han varnar för att konflikten kommer att hamna bortom all kontroll om stormakterna i Nato går direkt i krig med Ryssland.
Författaren berör också andra hot mot dagens bräckliga fredstillstånd. Klimatförsämringar som kan orsaka hungerkatastrofer och enorma flyktingströmmar. Förändringar i maktbalansen mellan supermakterna - USA, Indien och Kina. Här nämner han inte Ryssland som väl borde inbegripas i denna maktbalansstruktur. Den allvarligaste faran är dock spridningen av kärnvapen.
En invändning mot Dyers bok är att han inte tillräckligt betonar att orsaker till krig bör analyseras utifrån sociala förhållanden och klasstrukturer. En djupare redogörelse för imperialismen som drivkraft bakom krigsutbrott lyser till stora delar med sin frånvaro. Jag saknar också fredens röster i det tjugonde och tjugoförsta århundradet. Men det går förstås inte att få med alla aspekter på krigens drivkrafter under en tidsrymd av mer än femtusen år. I alla fall inte i en bok på drygt 200 sidor!
Till vilka läsare riktar sig Dyers bok? Kanske den grupp som vill läsa för förströelse för att sedan bli nyfiken på ett krig eller en konflikt och söka sig vidare i jakten på kunskap om krig och elände.
Kaj Odelstål
Dyer, Gwynne: The Shortest History of War (2022) Old Street Publishing. En uppdaterad version med mer material om Afghanistan kommer inom kort. ISBN
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.