Minns faktor X

Foto: Odd Uhrbom

DN:s Mikael Winearski har ett uppslag idag som går ut på att Ukraina kommer att förlora kriget om inte västvärlden tar sig samman och radikalt ökar hjälpen till Kiev.

Men den här argumentationen har vi hört förut. Vi hörde den under Vietnamkriget. Vi hörde den i båda de senaste Afghanistankrigen.

Den historiskt medvetne inser att det finns en faktor X som står över vapnen.

Väst har skickat det ena undervapnet efter det andra och de har alla för eller senare förvandlats till skrot. Man kan vara säger på att F-16 och Taurus om de kommer till användning kommer att gå samma väg.

President Macrons nya kampanj för att öppna för Nato-trupp till Ukraina är dubbelt bedräglig.

Ett: för att Nato redan har tusentals man i Ukraina, naturligtvis inte med Nato-beteckningar, men stridande i olika funktioner.

Två: För att Pentagon inte vill gå "all in", utan vill hålla krutet torrt för Kina, en större fiende. Därav  bl.a. utbytet av Victoria Nuland i State Department. Trump vill definitivt inte gå "all in" och kanske inte alls. Han uppvaktas just nu intensivt av Kievs diplomater som vill rädda vad som räddas kan.

Varför Macron ändå för sin kampanj har förmodligen mer med inrikes- än med utrikespolitik att göra. Det är svaga presidenters patetiska försök att visa MOD. IN-THE MOOD, säger vi med Gals & Pals.

Men vad Winearski, som en gång var en aktivist för Afghanistan-solidaritet (så länge det gällde Sovjet), borde först är att det finns faktorer som står över dessa ideliga rop om att öka Nato:s insatser i Ukraina.

Ukraina kan inte "segra" för att motståndaren ur alla synpunkter är överlägsen. Inte bara vad gäller vapenproduktionen. Den är överlägsen för att Kiev-regimen för ett orättfärdigt krig för att trycka ner en rysktalande befolkning.

Den kom till makten genom en kupp och har nu inställt val - den saknar minsta gnutta legitimitet. Problemen att hitta nya rekryter växer, och vi ser redan videor där desperata män går loss med yxa på militärer som ska verkställa inkallelser.

Den "nationalistiska" regimen har redan sålt ut sig till sina sponsorer, går till 80 % på bidrag från väst. Om Ukraina ska sälja sig, varför inte till sina slaviska bröder och undvika krig? är en tanke som kan komma att nöta ner den "nationalistiska" euforin som en tid kunnat hålla uppe Kievtrupperna.

Att Kiev-regimen inte kan segra - oavsett hur mycket vapen väst pumpar in - är dock inte detsamma som att säga att Ryssland "seger" är given. Vi vet inte ens hur en sådan "seger" skulle se ut. Befrielse av de fyra regioner som införlivats i Ryska federationen - eller av hela Ukraina? 

Att Ryssland inte kommer att ge vika vet vi. Kriget har med all önskvärd tydlighet visat varför Ryssland inte kan tillåta att Ukraina - på drönaravstånd från Moskva och Petersburg - förvandlas till en språngbräda för Nato. Dessutom är Ukraina med tusen och en trådar knutet till det mångnationella Ryssland, så nära knutet att ryssar och ukrainare inte kan beskrivas som två separata nationer.

Om väst håller fast vid ambitionen att "tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag" kan man vara säker på att kriget inte kommer att begränsas till de fyra regionerna.  De ryska trupperna kommer att avancera så långt de behöver för att säkra det primära målet och stoppa Kievs terrorbeskjutning av civila områden i öst, för att inte tala om attackerna mot Moskva, S:t Petersburg och en rad andra civila centra.

[Här vill jag påminna om att de ukrainska terrorattackerna inte på något sätt kan försvaras som "proportionerliga" svar på ryska attacker. Ryssland har principiellt undvikit att attackera civila områden. Det framgår av FN:s statistik att antalet civila döda i november hade sjunkit till under ett hundra och då ingår de civila döda för Kievs terrorbombningar av Donbass. "Report on the Human Rights Situation in Ukraine", 12 december 2023.]

Att kriget skulle sluta med att ryska styrkor besatte hela Ukraina kan vi utesluta. Det är inte något mål för Ryssland. Men om kriget drar ut på tiden kommer givetvis det befintliga Ukraina att sönderfalla.  I det läget kan Polen vilja ta kontroll över områden som tidigare tillhörde det. Och Ungern kan vilja korrigera Trianonfreden och ta områden med ungersk befolkning. 

Men bortsett från extremfallet där Ukraina försvinner från kartan, där det första gången dök upp 1918, måste varje lösning av konflikten innebär att parterna sätter sig vid förhandlingsbordet. Ju förr det sker, desto bättre är utsikterna för Ukraina.

De som hela tiden talar om mera vapen har uppenbarligen inte den minsta tanke på det ukrainska folkets öde.

Stefan Lindgren