Vägen till repet i Nürnberg

Russell Crowe, Rami Malek och Michael Shannon

På Filmstaden i Gefle, i en "riktig" biograf för ovanlighetens skull och till seniorrabatt, såg jag filmen "Nürnberg" med den australiensiske skådespelaren Russell Crowe i huvudrollen som Hermann Göring. (Skrev om den på 8 dagar 251208.)

Tillbaka till Nürnberg, och rättegången 1945-1946 mot nazistiska toppar, tas jag med boken "Vägen till Nürnberg" (utgiven 2016, översatt till svenska 2018).

Skriven av av advokaten och juridikprofessorn Philippe Sands, i en undersökandets detaljerade och dokumenterande form som är mycket klargörande. Vi vet att de flesta av de rannsakade i Nürnberg, bland dem Göring, dömdes till döden genom hängning.

Men det gick inte som på räls fram till repet. Sands rekonstruerar det komplicerade mönstret bakom domarna.

Alla frågor och problem som poppade upp under den utsträckta processen, och som måste besvaras och lösas. Motsättningar på kärandesidan.

Fyra allierade nationer som drog åt olika håll, ville lägga tyngdpunkten i åtalet olika. Mest stack väl Sovjet ut. Högst förståeligt. Särskilt hårt drabbat genom Operation Barbarossa och nazisternas härjningar på rysk botten. Med användandet av Einsatzgruppen. Slaktandet av människor.

Hur skulle åtalspunkterna formuleras, med risk för diverse svårförutsägbara implikationer? Det fick inte handla om hämnd eller reduceras till ett de segrandes skådespel för gallerierna.

Det var ingalunda självklart att åtalet skulle innefatta "folkmord" (ströks också) och "brott mot mänskligheten” (behölls). Ty vilka kunde konsekvenserna bli?

Minns behandlingen av indianerna i Nordamerika, folkmord? Eller England och Frankrike som brutala kolonialmakter, brott mot mänskligheten? När skall rättvisan tillåtas tala, och var skall gränsen dras enligt en universell rättsuppfattning?

Skulle det internationella samfundet, och med vilken status, placeras över nationen, i detta fall Tyskland? Hur motivera detta inskränkande av den nationell suveräniteten och jurisdiktionen?

Borde inte de anklagade ställas till svars av Tyskland självt?

Skulle åtalet omfatta även tiden före krigsutbrottet 1939, med förbrytelser mot judarna som under Kristallnatten, eller inte? Sovjet drev på att förbrytelserna tidsmässigt skulle kopplas till kriget och förhistorien i Tredje riket lämnas därhän.

Hur se på det individuella ansvaret? Skulle de åtalade i Nürnberg kunna gömma sig bakom att de bara gjort sin plikt som underordnade statstjänstemän? Endast lytt order för att de kunde inget annat.
Så som Eichmann sedermera försökte rättfärdiga sin aktiva medverkan i den slutgiltiga lösningen inför rätten i Jerusalem.

Relationen mellan antisemitiska, rasistiska utsagor och handling? Behöver det första sammanbindas med det senare?

Hans Frank, generalguvernör i Polen, försökte smita ut den vägen, urskulda sig. Alla hans hårda ord i dagböckerna, som han av outgrundlig anledning sparade och användes mot honom, betydde enligt honom ingenting vad beträffar efterföljande dödande handlingar.

Mördandet var en annan sak än orden. Oavsett vad han plitade ned i sina dagböcker. Och han hade, underströk han, aldrig dödat någon, vare sig jude eller någon annan.

Auschwitz låg utanför hans befogenheter, däremot inte Treblinka och Majdanek. Men han hade inte varit lägerkommendant som han betonade. Han tvådde sina händer. Antydde dock, likt den munvige Albert Speer som undgick galgen, att det förelåg ett kollektivt ansvar.

Det är oavbrutet fascinerande att följa Sands när han reder ut och klargör det hela, hur domstolen efter svåra förhandlingar kunde landa i de domar som utfärdades. Jag hade en mer allmän, ganska så ytlig, uppfattning om Nürnbergrättegångarna i Justitiepalatsets sal 600.

Nu förstår jag till fullo vikten av att man drev det så ihärdigt och konsekvent på ett formellt, konventionellt juridiskt plan som man gjorde. Som om det vore frågan om "vanliga" brott. Rättssäkerheten måste beaktas, ingen dömas ohörd. Så att ingen onödig skugga efteråt kunde falla över kärandesidan.

Vittnen kallas. Ovedersägliga bevis framläggas. Förövarna dömas på basis av obestridliga fakta. Brotten mot mänskligheten knytas till de inblandade individerna. Inte sväva fritt i luften.

Den bild Sands förmedlar av Nürnberg är långt ifrån den amerikaniserade varianten i filmen med samma namn. Sands är juridiskt skolad och kontrollerar nitiskt att allt gick rätt till, i lagens anda. Så här långt efter Nürnberg är jag beredd att se det med hans ögon.

De anklagade dömde som extrema brottslingar och förtjänade sitt straff.

Nästa bok som jag avser att läsa, blir även den ur Sands hand, om Chile och Pinochet, samt de nazister som genom "råttlinjen" kunde ta sin tillflykt till Sydamerika. Spanien utfärdade en arresteringsorder på Pinochet när han befann sig i London. För mord på spanska medborgare.

Men han lyckades undkomma, återvända till Chile för att dö där.

Jag önskar att Sands, på samma juridiskt korrekta sätt, ville ta sig an Israel, agerandet i Gazaremsan och på Västbanken. Världssamfundet, även politiker i Sverige, vägrar att tala om Israel med det rätta namnet på förbrytelserna.

Men Netanyahu är efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Den tillskapades efter Nürnberg. Han kommer, vad det lider, att ställas till svars för allt dödande. Min och många andras förhoppning.

Däremot luktar det, enligt min mening, Nato och unken russofobisk, kalla kriget-propaganda om kravet att Putin skall ställas inför domstolen i Haag.

Lasse Ekstrand