Lasse Ekstrand har läst Stig Hanséns ”Vid fronten. Martha Gellhorn i krig och kärlek” (Ordfront 2025).
Han finner Gellhorns levnadsöde värt att påminna om. Det är en uppmaning till intellektuella att resa ut i världen och rapportera om den.
När det berättats om spanska inbördeskriget 1936-1939 har två perspektiv dominerat.
Enligt det första, att det rörde sig om en svartvit kamp mellan onda, Franco och hans falangister, och goda. De sistnämnda hörande hemma på den republikanska sidan, bakom sig en folkvald regim.
Förstärkt av uppfattningen att det blodiga, nationen sönderslitande, kriget kunde ha vunnits av de goda, om inte de sovjetstyrda kommunisterna lagt sig i, med splittrande effekter på motståndet mot fascisternas kupp mot den legala republiken.
Den trotskisterna närstående, som jag har förstått det, brittiske regissören Ken Loachs film ”Land och frihet” driver den tesen.
Med dagens terminologi kan man säga att det ”narrativ” som varit den nostalgiska vänsterns, och som det värnats om i sorg över den solidaritetens vackra dröm som dog, har byggt på detta perspektiv.
Enligt det andra perspektivet så var det de manliga krigskorrespondenternas krig, med två internationella stjärnor i bräschen. Karlakarln, skrönornas mästare, Ernest Hemingway. George Orwell och hans sympatier för anarkisterna.
Men vad med kvinnorna? Bang. Lee Miller. Martha Gellhorn. De mest kända.
Kommunikationsforskaren Eva Åsén Ekstrand har ägnat sig åt de kvinnliga krigskorrespondenterna. Och därigenom uppmärksammat de föga kända svenskorna Gusti Stridsberg och Anna Lenah Elgström. Undersökt deras insats för den spanska saken.
Det är med stor förväntan jag kastar mig över Stig Hanséns ”Vid fronten. Martha Gellhorn i krig och kärlek” (Ordfront 2025). Underrubriken kunde vara hämtad från Hemmets Veckotidning. Inget fel i det. Min mamma skulle ha älskat det.
Hansén, med vänsterblicken påkopplad, tillhör våra flitigaste publicister. Antingen ensam eller med parhästen Clas Thor.
Föreliggande bok kategoriseras som ”dokumentärroman”. En skvader? Både det ena och det motsatta.
Omedelbart blir jag misstänksam. Vad är sant och styrkt, vad är påhittat, tillagt och broderat?
Och, i det senare fallet och avgörande, hur pass bra och övertygande är det? ”Bär” det?
Behöver Gellhorn ännu en fiktiv gestaltning? Finns det inte en ikoniserande risk med en sådan?
Gellhorn har redan utsatts för romantisering i filmen ”Hemingway & Gellhorn” genom sitt äktenskap med Nobelpristagaren, ett förhållande hon därefter mycket ogärna pratade om. (Hanséns porträtt av Marthas make är en karikatyr, en nidbild.)
Som om hon inte varit den vassaste och modigaste korren av de två.
Hanséns bok börjar intresseväckande. Pang på rödbetan. Skildrar hur han står utanför Gellhorns dörr i London, där hon, kritisk mot sitt hemlands politik, efter att ha omhuldats av president Roosevelt och hans hustru, bosatte sig.
Hansén har lyckats få ett löfte om en intervju med legendaren, den svårövertalade.
Dokumenterat och intressant att läsa. Liksom hans resande till hennes uppväxt i Saint Louis i USA, där det visar sig att få kände till henne. Eller Gellhorns uppehälle i Havanna tillsammans med ”Papa”. Om än lite väl utförligt. På väg att bli en bok i sig.
Deras hus, Finca Vigia, utanför Havanna, besökte Eva och jag när vi reste till Kuba för att fira våra sextioåriga födelsedagar.
Hansén lever sig in i Gellhorn. Försöker retroaktivt uppleva med hennes sinnen. Kanske handlar det både om projektion och identifikation. Som mest det första.
Som bäst är han som journalist och inte ger sig in på att vara författare, skriva fiktion.
Han är ingen Hunter S. Thompson, ett av new journalisms ledande namn. Där fiktion och verklighet befruktar varann på ett överrumplande sätt. Hos Hansén tar det första över, han blir sin egen entusiasms fånge.
Jag kan tänka mig att Gellhorn varit ett ideal för Hansén som skribent. Engagerad, alltid på de undertrycktas sida, skrev stilistiskt rakt och enkelt. Inget dåligt ideal. Synd bara att Hansén, och förlaget, fick för sig att det inte räckte med att levnadsbeskriva henne, utan att fylla på med egna fantasier, tänja på hennes liv.
Som när hennes resa till ett vintrigt, krigshärjat Finland kommer på tal, då är han riktigt i sitt esse. Grottar ner sig i sin egen story. Gellhorn försvinner i snödrivorna. Hansén ställer sig framför och glömmer henne.
Jag märker på mig själv hur jag skyndar på min läsning när han tar ut svängarna som värst.
Men nog är Gellhorns levnadsöde värt att påminna om. En uppmaning till intellektuella att resa ut i världen och rapportera om den.
Flera gånger under läsningen av Hansén leds jag till att tänka på en annan världsresenär, Jan Myrdal. Han och Gellhorn delade uppfattningen att det finns inget viktigare än arbetet, skrivandet. Även om könet, kärleken, konkurrerar. Mest hos den förre.
Lasse Ekstrand
Enligt det första, att det rörde sig om en svartvit kamp mellan onda, Franco och hans falangister, och goda. De sistnämnda hörande hemma på den republikanska sidan, bakom sig en folkvald regim.
Förstärkt av uppfattningen att det blodiga, nationen sönderslitande, kriget kunde ha vunnits av de goda, om inte de sovjetstyrda kommunisterna lagt sig i, med splittrande effekter på motståndet mot fascisternas kupp mot den legala republiken.
Den trotskisterna närstående, som jag har förstått det, brittiske regissören Ken Loachs film ”Land och frihet” driver den tesen.
Med dagens terminologi kan man säga att det ”narrativ” som varit den nostalgiska vänsterns, och som det värnats om i sorg över den solidaritetens vackra dröm som dog, har byggt på detta perspektiv.
Enligt det andra perspektivet så var det de manliga krigskorrespondenternas krig, med två internationella stjärnor i bräschen. Karlakarln, skrönornas mästare, Ernest Hemingway. George Orwell och hans sympatier för anarkisterna.
Men vad med kvinnorna? Bang. Lee Miller. Martha Gellhorn. De mest kända.
Kommunikationsforskaren Eva Åsén Ekstrand har ägnat sig åt de kvinnliga krigskorrespondenterna. Och därigenom uppmärksammat de föga kända svenskorna Gusti Stridsberg och Anna Lenah Elgström. Undersökt deras insats för den spanska saken.
Det är med stor förväntan jag kastar mig över Stig Hanséns ”Vid fronten. Martha Gellhorn i krig och kärlek” (Ordfront 2025). Underrubriken kunde vara hämtad från Hemmets Veckotidning. Inget fel i det. Min mamma skulle ha älskat det.
Hansén, med vänsterblicken påkopplad, tillhör våra flitigaste publicister. Antingen ensam eller med parhästen Clas Thor.
Föreliggande bok kategoriseras som ”dokumentärroman”. En skvader? Både det ena och det motsatta.
Omedelbart blir jag misstänksam. Vad är sant och styrkt, vad är påhittat, tillagt och broderat?
Och, i det senare fallet och avgörande, hur pass bra och övertygande är det? ”Bär” det?
Behöver Gellhorn ännu en fiktiv gestaltning? Finns det inte en ikoniserande risk med en sådan?
Gellhorn har redan utsatts för romantisering i filmen ”Hemingway & Gellhorn” genom sitt äktenskap med Nobelpristagaren, ett förhållande hon därefter mycket ogärna pratade om. (Hanséns porträtt av Marthas make är en karikatyr, en nidbild.)
Som om hon inte varit den vassaste och modigaste korren av de två.
Hanséns bok börjar intresseväckande. Pang på rödbetan. Skildrar hur han står utanför Gellhorns dörr i London, där hon, kritisk mot sitt hemlands politik, efter att ha omhuldats av president Roosevelt och hans hustru, bosatte sig.
Hansén har lyckats få ett löfte om en intervju med legendaren, den svårövertalade.
Dokumenterat och intressant att läsa. Liksom hans resande till hennes uppväxt i Saint Louis i USA, där det visar sig att få kände till henne. Eller Gellhorns uppehälle i Havanna tillsammans med ”Papa”. Om än lite väl utförligt. På väg att bli en bok i sig.
Deras hus, Finca Vigia, utanför Havanna, besökte Eva och jag när vi reste till Kuba för att fira våra sextioåriga födelsedagar.
Hansén lever sig in i Gellhorn. Försöker retroaktivt uppleva med hennes sinnen. Kanske handlar det både om projektion och identifikation. Som mest det första.
Som bäst är han som journalist och inte ger sig in på att vara författare, skriva fiktion.
Han är ingen Hunter S. Thompson, ett av new journalisms ledande namn. Där fiktion och verklighet befruktar varann på ett överrumplande sätt. Hos Hansén tar det första över, han blir sin egen entusiasms fånge.
Jag kan tänka mig att Gellhorn varit ett ideal för Hansén som skribent. Engagerad, alltid på de undertrycktas sida, skrev stilistiskt rakt och enkelt. Inget dåligt ideal. Synd bara att Hansén, och förlaget, fick för sig att det inte räckte med att levnadsbeskriva henne, utan att fylla på med egna fantasier, tänja på hennes liv.
Som när hennes resa till ett vintrigt, krigshärjat Finland kommer på tal, då är han riktigt i sitt esse. Grottar ner sig i sin egen story. Gellhorn försvinner i snödrivorna. Hansén ställer sig framför och glömmer henne.
Jag märker på mig själv hur jag skyndar på min läsning när han tar ut svängarna som värst.
Men nog är Gellhorns levnadsöde värt att påminna om. En uppmaning till intellektuella att resa ut i världen och rapportera om den.
Flera gånger under läsningen av Hansén leds jag till att tänka på en annan världsresenär, Jan Myrdal. Han och Gellhorn delade uppfattningen att det finns inget viktigare än arbetet, skrivandet. Även om könet, kärleken, konkurrerar. Mest hos den förre.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.