Den ultimata Nato-frågan

1955 iscensatte försvaret vad som skulle likna en kärnvapensprängning på Gärdet i Stockholm. 
Foto: Sven Michanek, SvD. Bilden finns på Stadsmuséet.

"Regeringen …ser lika lite som övriga nordiska länder att det finns skäl att ha kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium i fredstid."[1]

Det påståendet är avsett att förekomma en oro i samband med ett möjligt Natointräde i framtiden. Stefan Lindgren resonerar om den ultimata Nato-frågan: Vill vi ha kärnvapen i, på eller ens i närheten av vårt land?

Regeringen har försiktigtvis försett försäkringen om fortsatt kärnvapenfrihet med förbehållet "i fredstid". Redan det gör det värdelöst vad gäller risken för att Sverige ska dras in i kärnvapenkrig.

Inte ens regeringen kan förneka att den risken ökar med ett medlemskap i Nato. 

Vad som kommer att hända i krig eller vid akut krigsfara är naturligtvis avgörande, och där kan alltså regeringen inte ge några garantier.

Kärnvapenbaserat försvar

Man måste se sanningen i vitögat, att Sverige genom eventuellt Nato-medlemskap övergår från att ha ett konventionellt försvar till att vara en del av Nato:s kärnvapenbaserade försvar:

Det heter på Nato:s hemsida:

"Kärnvapen är en central del av Nato:s samlade resurser för avskräckning och försvar" och "Trovärdigheten för Nato:s nukleära stridskrafter är central för att upprätthålla avskräckning".[2]

När det tala om "avskräckning" är detta i praktiken detsamma som ett "hot". Kärnvapenavskräckning är för övrigt något som Internationella domstolen i Haag bedömt  stå i strid med ickespridningsavtalet NPT (se nedan).

"Avskräckning" är ett hot i all synnerhet som USA konsekvent vägrat att deklarera "no first use", dvs. att aldrig vara den första som tillgriper kärnvapen.

Vid Nato-toppmötet i april 1999 föreslog Tyskland NATO anta en no-first-use policy, men förslaget avslogs.

Av formuleringarna på Nato:s hemsida framgår också att Nato betraktar USA:s och de andra ingående kärnvapenstaternas kärnvapen som Nato:s egna nukleära stridskrafter.

I grunden är Nato en överbyggnad, ett skal på USA:s kärnvapen, som ett antal europeiska stater valt att tillhandahålla i utbyte mot löften om att få "skydd" av USA:s kärnvapen.

Det faktum att Nato inte har egna kärnvapen utan att dessa juridiskt tillhör tre länder (USA, Storbritannien och Frankrike) gör inte Nato mindre kärnvapenbaserat. Tvärtom tillför det ett ytterligare osäkerhetsmoment utöver att 29 av Nato:s medlemsländer saknar inflytande på den centrala resursen, USA:s kärnvapen.

Nedrustningsavtal som ingåtts mellan USA och Ryssland kan i praktiken omintetgöras av Frankrike och Storbritannien. När supermakterna kom överens om att begränsa skyddet för sina huvudstäder var exempelvis Frankrikes kärnstridkrafter fortsatt inställda på att i första hand angripa Moskva.

Var finns USA:s kärnvapen?

Fakta om var USA placerat sina kärnvapen är i stor utsträckning hemliga och bygger på  läckor.

Enligt bästa tillgängliga uppgifter finns idag 15 amerikanska kärnvapen i Belgien, lika många i Tyskland, 35 i Italien, 15 i Nederländerna och 20 i Turkiet, eller totalt 100 stycken. [3]

USA:s kärnvapen i Europa bevakas av USA-personal men utplaceringen strider i grunden mot Icke-spridningsavtalet NTP. Så här skriver de amerikanska fysikerna på sin hemsida:

"I fredstid står kärnvapnen under amerikansk kontroll, men arrangemanget innebär att de ska överlämnas till icke-kärnvapenlandet i krigstid. Arrangemanget var på plats innan NPT undertecknades så det är inte ett brott mot fördragets bokstav. Men det kan sägas bryta mot andan och har varit ett irritationsämne i många år."[4]

Tidigare har amerikanska kärnvapen även funnit i Kanada (till 1984), Storbritannien (till 1992) och i Grekland (till 2001).

I händelse av krig ska vapnen monteras på de deltagande ländernas stridsflygplan: F-16-plan (finns i 25 länder) och Tornado-plan (innehas av Tyskland, Storbritannien, Italien och Saudiarabien).

 

Nato:s medlemsländer håller på att modernisera sina kärnvapenkapabla jaktplan till antingen F-35A, F-18 Super Hornet eller Eurofighter Typhoon. [5]

Uppenbarligen tänker sig Nato att fler medlemsländer ska bli kärnvapenbärande i en konfliktsituation. Nato:s så kallade SNOWCAT-program (Support of Nuclear Operations With Conventional Air Tactics) är inriktat på att få icke-nukleära medlemsländer att stödja kärnvapenattackuppdrag utan att formellt vara en del av dem. Polska F-16-plan har deltagit flera gånger i sådana övningar, bl.a. i Italien 2010.

Sammantaget gör det att gränsen mellan Nato:s icke-nukleära medlemmar och de nukleära är allt annat än skarp. Samtliga medlemmar kommer att dela ansvaret för vad Nato kan komma att göra med sina kärnvapen och kommer i lika mån att bli måltavlor för motsidans retaliering. Samtliga sitter också med i Nato-organet Nuclear Planning Group och delar därmed ansvaret.

Kan Nato-länder vara mot kärnvapen?

En del i regeringens Nato-retorik är att Sverige ska kunna fortsätta att bedriva sitt arbete för kärnvapennedrustning i oförminskad skala.

Nu har ju den skalan redan förminskats högst väsentligt redan som en förberedelse för Nato-inträdet. Att Sverige inte ratificerat FN-konventionen mot kärnvapenförbud, en konvention som Sverige deltagit i utarbetandet av och även röstat för i FN, skedde efter direkt ingripande från USA. Inget Nato-land har röstat för konventionen, än mindre ratificerat den.

Redan det programmatiska mantra som Nato upprepar är talande:

"Så länge det finns kärnvapen kommer Nato att förbli en kärnvapenallians." [6]

Formuleringen utesluter logiskt ett samordnat och samtidigt avskaffande av kärnvapen. Nato måste vara måste vara sista "herre på täppan", ett krav på exklusivitet som återspeglar USA:s syn på världspolitiken.

Organisationen ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons), som fått Nobelpriset för sitt arbete för kärnvapenförbud, förklarar i bästa välmening att det inte finns några "juridiska skäl för varför ett Nato-land inte skulle kunna arbeta för ett förbud mot kärnvapen".[7]

Det finns starka politiska och moraliska skäl mot en sådan position som innebär "Gör som jag säger, inte som jag gör", dvs. en dubbelmoral.

Möjligen finns det också juridiska skäl. I sitt remissvar på promemorian DS 2022:24[8] nämnde Stockholms universitet ett utslag i Internationella domstolen i Haag (ICJ) om tillämpningen av ickespridningsavtalet NPT.

"… den tolkning som många stater gjort av detta uttalande (ICJ:s), liksom av den artikel VI i NPT som domstolen lutar sig mot, strider mot kärnvapenstaternas tolkning, vilket inte framgår av promemorian", skriver Stockholms universitet. Vad var det regeringen försökte mörka, enligt Stockholms universitet?

Saken var den att domstolen när det kom till frågan om huruvida kärnvapenavskräckning var förenligt med NPT delade sig i två. Sju domare röstade för, sju domare emot en skrivning som löd:

"Det finns en skyldighet att i god tro fortsätta och slutföra förhandlingar som leder till kärnvapennedrustning i alla dess aspekter under strikt och effektiv internationell kontroll. Hot om eller användning av kärnvapen strider generellt mot de folkrättsregler som är tillämpliga i väpnade konflikter, och i synnerhet principerna och reglerna för humanitär rätt." [9]

Motståndare till formuleringen var bl.a. domare från Nato-länderna USA, Frankrike och Storbritannien, men med den algeriske chefsdomarens utslagsröst gick den igenom.

Domstolen angav som enda undantag en situation där en stat är hotat till själva sin existens.

Regeringen hymlar inte
I debatten om Nato-anslutningen anför anhängarna en rad olika argument för att Sverige inte skulle bli bundet av Nato:s kärnvapenpolitik.

Men alla dessa argument faller som höstlöv till marken inför det faktum att regeringen Andersson la in en ansökan om Nato-medlemskap utan några förbehåll. Inte heller den nuvarande riksdagsmajoriteten hymlar i betänkandet 2022/23:UU16:

"Ett medlemskap i Nato omfattar ett åtagande till organisationens kärnvapendoktrin och den strategiska avskräckningen. Sverige kommer att omfattas av Natos operationsplanering och förmågeplanering och bidra till Natos avskräcknings- och försvarsåtgärder.... Regeringen konstaterar att Sveriges ansökan om medlemskap i Nato... har lämnats in utan förbehåll."

Efter det tydliga beskedet slänger regeringen in följande budskap för att lugna allmänheten:

"Eventuella utplaceringar sker efter nationella beslut och i uppgörelse med enskilda allierade. Det är ett suveränt nationellt beslut huruvida ett allierat land tillåter utplacering eller lagring av kärnvapen på sitt territorium."[10]

Ett faktum är att Nato:s medlemmar - och inte andra länder heller för den delen - alltid kan veta om det härbärgerar amerikanska kärnvapen.

Skulle något land fråga, är det stående svaret "Neither Confirm nor Deny" (NCND). Det kallas också "Glomar"-svar efter en händelse i februari 1975, när USA:s örlogsflotta satte in fartyget "Hughes Glomar Explorer" i ett försök att bärga en förlist sovjetisk ubåt.

NCND-svaret blev standard i många sammanhang där USA-myndigheter önskade minimal transparens.

2006 utfärdade Pentagon en ny instruktionen, "Release of Information on Nuclear Weapons and on Nuclear Capabilities of U.S. Forces", som stadgade den så kallade NCND-policyn.

USA-militären hindras därmed juridiskt från att vare sig bekräfta eller förneka förekomsten av kärnvapen på exempelvis ett fartyg. Policyn gäller för övrigt även historiska förhållanden, dvs. USA varken bekräftar eller förnekar vare det har haft sina kärnvapen.

2014 öppnade CIA sitt Twitter-konto med orden "Vi kan varken bekräfta eller dementera att detta är vår första tweet."

I verkligheten har frågorna om placering av USA:s kärnvapen på nationella territorier ofta varit en omstridd fråga.

I Japan hölls medborgarna länge i mörker om vilka kärnvapen USA lagrat på dess territorium. På den ockuperade ön Okinawa fanns som mest 1 200 nukleära stridsspetsar. Efter många års protester drogs de bort.

USA-flottan har vid flottbesök i andra länder visat sig ofta medföra kärnvapen, vilket bl.a. lett till att den utestängts från Nya Zeelands hamnar. Landet har istället utropat en kärnvapenfri zon.

Norge har ingått ett nytt basavtal med USA[11] som kan innebär att landet tappar möjligheten att utesluta kärnvapen på sin mark.

Vid olyckor på Grönland (som är en del av Danmark), i Nordafrika och Spanien där man "tappat" kärnvapen har det dock uppdagats att man tagit sig friheten att flyga över kärnvapenfria länder med last av mega-död.

Sammanfattningsvis finns bara ett sätt för Sverige att verka för kärnvapennedrustning och det är att avböja medlemskap i Nato och istället satsa pengarna, energin och Sveriges eventuellt återstående goodwill i världen på regional och global nedrustning och på fredlig konfliktlösning.

Stefan Lindgren

Noter

[1] 2022/23:UU16, s.9.

[2] https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_50068.htm

[3] https://fas.org/blogs/security/2022/10/steadfast-noon-exercise-and-nuclear-modernization/

[4] https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_50068.htm

[5] https://fas.org/blogs/security/2022/10/steadfast-noon-exercise-and-nuclear-modernization/

[6] https://www.icanw.org/can_a_nato_state_work_for_a_ban#

[7] https://www.regeringen.se/remisser/2022/10/remiss-remiss-ds-202224-sveriges-medlemskap-i-nato/

[8] 2022/23:UU16, s. 9.

[9] https://www.nyhetsbanken.se/2023/03/norge-kan-inte-utestanga-karnvapen.html