gerundium

10 januari 2012

Vad vill Bengt Ohlsson?

Kan man vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?

Det skriver Bengt Ohlsson i DN. Och gör en genomgång av vad han menar
vara sömngångaraktiga vänsterståndpunkter om Slussen, sexdagarskriget
etc.



En bit på vägen kan jag hålla med Ohlson. Svensk vänster är en samling
sällan i sak prövade uppfattningar.

Kärnkraft är dålig, fast det kanske är den huvudsakliga räddningen ur
klimatkrisen.

Västsahara är en viktigare fråga än Sveriges deltagande i
Afghanistankriget, eftersom det sistnämnda bara rör vår i alla fall
föråldrade nationella självständighet.

Fri invandring är bra (trots att detta är den klasisska
arbetsgivareståndpunkten).

En politiskt korrekt HBT-politik är viktigare än att samhället ska göra
livet uthärdligare för barnfamiljerna.

Den gamla starka svenska lagstiftningen som ger alla barn rätt till en
far och en mor bör mönstras ut.

Osv. Listan kan göras hur lång som helst.

Men så har det väl alltid varit. Det finns falsk vänster och riktig
vänster. Det finns rädisor (röda utanpå, vita inuti) och rödbetor.

Vad som är verklig vänster (dvs i historisk mening) och som slår mot
klass- och privilegiesamhället och tillvaratar de breda folklagrens
intressen avgörs ju i diskussion och politisk kamp.

Men är det det Bengt Ohlsson efterlyser? Eller förordar han bara att
byta den ytliga "vänster"ståndpunkten mot en lika ytlig höger?

Ska vi alltså alla gå hem och slå i Nationalencyklopedien för att
ta reda på vad vi ska tycka i olika frågor? Är det den nivån han tänker
sig?

Att det skulle finnas en bakgrund till sexdagarskriget som inte går att
pressa in i Nationalencyklopedien - och som heller inte skulle passera
dess politiska filter - verkar han inte ta med i beräkningen.

Det ligger utanför krönikörens 3 500 tecken inkl. mellanslag.

Det oerhört starka folkliga motståndet mot "nya" Slussen (8-filig
autostrada in i återvändsgränden) beror inte på att förslaget är höger. Och
motståndet vänster.

Strängt taget kan motståndet lika gärna tolkas som en klassiskt konservativ ståndpunkt,
dvs. att avvisa förändringar som inte ter sig absolut motiverade och som
hotar traditionella värden.

Man har också rätt att i enlighet med försiktighetsprincipen - utan att
vara insatt i alla detaljer - motsätta sig ett omvälvande,
tids- och kostnadskrävande  förslag. Bevisbördan ligger på dem som
förespråkar den totala omgörningen.

Vilket parti som helst som driver frågan kan vinna nästa val i Stockholm.

"Tillhörigheten betyder ingenting för mig längre", skriver Bengt Ohlson.
Där bedrar han sig. Han tillhör nu NE-partiet, den obildade borgerlighet
som gillar läget eller på sin höjd slår upp sina åsikter i
Nationalencyklopedien.


Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.