gerundium

23 januari 2012

De dog för mänskligheten

Natten till torsdag kl 00.30, en pervers tid, finns en möjlighet att på
kunskapskanalen se den holländska historikern Geert Maks dokumentär om
desertörer som dömdes till döden i Frankrike under första världskriget.

Totalt dömdes minst 2 400 soldater för ordervägran, varav c:a 600
avrättades


Än idag pågår kampen för att rentvå deras namn. Några rehalibiterades
på 30-talet, men sedan dess har det gått trögt. När Jospin var
premiärminister togs några steg i rätt riktning medan Chirac reagerade
som "stungen av ett bi" på förslag om rehabilitering av "förrädare".

Men för att lägga sordin på konflikten har de avrättade soldetrna vid
ombegravningar begravts på krigskyrkogårdar med inskriften "De dog för
Frankrike", vilket är lögn - de dog för mänskligheten.
















(klicka för större bild)

En för mig helt okänd historia om ryska soldater i Frankrike öppnades i
programmet. Tsar Nikolaj var svag för frankrike och utlovade storsint
att skicka 300 000 illitterata ryska bondpojkar som kanonmat som stöd åt
sina allierade i den "hjärtliga alliansen".

Bara 44 319 ryssar kom fram till Frankrike innan tsaren störtades.
Ryssarna som hade närmast obefintlig utbildning fick franska vapen som
de behärskade ännu sämre och stupade i förfärlig omfattning.

Nära en tredjedel hade mejats ner uppstod ett allvarligt myteri bland de
överlevande i första hand i Camp Militaire, nära La Courtine.

Den ryska soldaterna ifrågasätta varför de alls kämpade för Frankrike
och gjorde myteri. Att de behandlades som djur, som boskap, finns
omvittnat från olika håll. En del av ryssarna hölls dock fortfarande i
schack av ryska officerare (särskilt överste Gotua) och användes för att
slå ner de upproriska.

Till sist satte fransmännen in ett nyanlänt ryskt regemente med 75mm
fältartilleri och besköt de upproriska, vilket resulterade i cirka 10
döda och 44 sårade, samt ett okänt antal döda och sårade skjutna av
Gotuas mannar.

De överlevande hamnade först i fångläger i Nordafrika och Frankrike, och
skickades efter några månader tillbaka till Ryssland, medan ett stort
antal valde att integreras i det franska samhället. I Geert Maks film
fick man möta några av dem och i något fall tyckte jag mig uppfatta att
någon av dessa ryska ättlingar talade franska med en viss brytning.

Men man ska inte inbilla sig att första världskriget är en uppklarad
historia. För de efterlevande man fick möta i Geert Maks film var
sanningen om deras revolterande förfäder i många fall svårt chockartad.
Människor blev inte bara illa berörda, de blev illamående och måste
uppbåda all krafter för att inte bryta samman.

Men även där fanns ståndaktiga patrioter som ville tolka sina förfäders
beteende som endast utslag av missförhållanden i den fraska armén, som
Pétain senare fixade till.

Geert Maks fil lutade sig tungt mot historikern Denis Rollands (Picardie)
forskning. Han har bl.a. skrivit "La Grève de tranchées" (2005) och nu
senast "Nivelle, l'inconnu du Chemin des Dames" (2012).

I en nyutkommen bok på Ordfront, Adam Hochschildts "Aldrig mera krig"
får man veta mer om arkebuseringar av ordervägrare under första
världskriget, dessa hjältar som väntat snart 100 år på upprättelse.

Stefan Lindgren