Obama förbereder större krig

En människas handlingar ska bedömas efter resultaten.

Den "tvekan" Obama har visat att slå till mot Syrien kan nu få till effekt att hela USA:s kongress står bakom och ger grönt ljus till ett större krig mot regimen i Damaskus.

Obama gör ett försiktigt, lätt förstrött intryck. Han säger "King Gustav" om kung Carl Gustav. Men man kan också läsa hans agerande som ett skickligt manövrerande mot ett fullskaligt krig mot Syrien.

Genom att gå ut "försiktigt" och ge möjligheter till viss kritik kan han nu tolka kritiken som att de planerade åtgärderna (c:a 15 Tomahawk-missiler mot regeringsbyggnader i Damaskus - se Belgrad som förebild) var för klena, och till på köpet framstå som en mer "demokratisk" president  än Bush, som sköt från höften.

Genom sin skynda långsamt-taktik hoppas Obama att än en gång få med det s k världssamfundet (slaktarföreningen Cameron, Hollande et consortes, Inc.) ombord. Han sa på presskonferensen i Stockholm att inte han hade dragit "en röd linje", utan världssamfundet. Ungefär som att detta världssamfund någonstans förpliktat sig att gå i krig mot Syrien eller mot varje land som använt gas.

Om kemiska stridsmedel använts i Syrien måste FN:s säkerhetsråd först ta reda på vem som har använt den och sedan avväga lämpliga sanktioner (CW-konventionen säger inget om detta). Men Obama vägrar att gå med sina s k bevis till FN, trots att Ryssland sagt att de ska rösta för sanktioner mot Syrien om "bevisen" håller. Precis som Bush hävdar Obama USA:s överprövningsrätt visavi FN:s säkerhetsråd och det är det som ytterst gör USA:s agerande till ett sådant hot mot världsfreden.

För FN är, med alla dess brister, den "tunna blå linje" som skiljer oss från det totala godtycket i internationella relationer, som skiljer oss - om man så vill - från läget 1914.

När man lyssnar till USA:s och Obamas "moraliska" propaganda mot Syriens påstådda brott måste man också backa bandet en smula för att genomskåda hyckleriet.

USA är ett av de sista länder i världen som skrivit på konventionen om kemiska vapen från 1928. Det skedde 1971.

USA har fortfarande viss tillverkningskapacitet av kemiska stridsmedel. Såväl USA som Storbritannien har lager av kemiska stridsmedel.

USA:s närmaste allierade i Mellanöstern Israel har varken undertecknat eller ratificerat konventionen om kemiska stridsmedel.  Landet har tillverkning av såväl kemiska som biologiska stridsmedel, vilket väl får anses vara den främsta orsaken till att även Syrien hållit lager av sådana stridsmedel, som dock enligt löfte endast ska användas i försvaret mot en utländsk invasion.

USA:s allierade Israel förbehåller sig rätten att använda gas i krig - även i anfallssyfte. Där skulle Obama kunna göra en verklig insats i kampen mot kemiska stridsmedel, en insats han inte gör eftersom sionismen är en av hans pålitligaste och aldrig granskade bundsförvanter.

Djävulen sitter i det finstilta. USA har använt fosforvapen (vit fosfor), liksom urlakat uran i bl.a Irak och Afghanistan, eftersom det inte räknar sina egna kemiska stridsmedel som kemiska stridsmedel. USA har, som  det framkommit på sistone, auktoriserat Irak att använda kemiska stridsmedel mot Iran.

Får man tro media ska regeringen Cameron så sent som 2012 ha gett klartecken åt en affär som innebar att brittiska företag skulle sälja prekursorer till kemiska stridsmedel till - Syrien!

Kort sagt - i de kemiska stridsmedlens värld är allting mindre svartvitt än Obama framställer det. "Den röda linjen" är ett streck ritat i sanden för 85 år sedan och som världens mäktiga lärt sig kringgå.

Stefan Lindgren