Joe Hill i rättegångsprotokollen

I avvaktan på att komma över William M Adlers eller Göran Greiders nya
böcker om Joe Hill läser jag rättegångsprotokollet från Utahs högsta
domstol 3 juli 1915.

Dilemmat är att sannolikheten talade för att Joe Hill alias Joel Hägglund var skyldig. Men
eftersom det inte fanns några bindande bevis borde han ha gått fri.


Det som talar mot Joe Hill att han faktiskt skottskadades samma kväll
som specerihandlare J G Morrison och en av dennes söner mördades i
butiken när hörnet Eight South och West Tempe Street i Salt Lake City.

Han blev skjuten genom lungan och uppsökte svårt medtagen en läkare, som
han bad om diskretion. Läkaren upptäckte att han hade en revolver en
automatisk .38 Colt som han senare gjorde sig av med.


Om vi stannar där - hur stor kan sannolikheten ha varit att rånet och
ett helt annat skottdrama inträffat samma kväll i samma stad? Salt Lake
City var då ungefär lika stort som Örebro idag (ca 115 000).

Till detta kom en rad komprometterande omständigheter, som att polisen
hittade en röd snusnäsduk och kläder som tycktes passa
vittnesbeskrivningar av rånarnas klädsel.

Men alltsammans var indicier. Det saknades en "smoking gun", ett
verkligt avgörande bevis.

Läser man Högsta domstolen i Utahs överväganden är det flera saker som
slår en.

Försvaret hänvisar flera gånger till ett tidigare mål (State v. Hill, 44
Utah, 79, 138 Pac. 1149) där en anklagad, lustigt nog lystrande till
namnet Hill, hade frikänts i ett liknande indiciemål. Det avvisades som
irrelevant av domstolen, som fann att vittnesmålen i fallet Hillström
"tenderat" något mera i fällande riktning.

Men svagheterna i åtalet var många:

Det fanns inget vapen och allt tal om att kulornas kaliber sammanfallit
bygger på en läkares ögonmått. Läkaren som behandlat Joe Hill den där
kvällen vittnade aldrig, utan gjorde sig oåtkomlig i Kalifornien.

Vittnesmål som varit osäkra i de först protokollen blev säkrare i senare
versioner. Domstolen menade på fullt allvar att ett vittne skulle kunna
känna igen Hill på orden "Oh Bob.... I am shot".

Likaså tyckte sig ett vittne känna igen Hill på den "skarpa näsan",
de "stora näsborrarna", ett ärr och "det ljusa håret" - sekunder senare ändrat till
"medium complexion" (ungefär mellanblont).

Inget av vittnena sa sig med säkerhet ha sett Joe Hill.

Utan tvekan borde Joe Hill ha friats, eftersom hans skuld inte kunnat
bevisas "beyond reasonable doubt". I rättegångshandlingarna får man
också en känsla av att frågan om Hills två offentliga försvarare, som
han uttryckligen avskedade, användes för att sätta honom ur balans.

Hade Hill varit en förmögen man hade han utan tvekan kunnat skaffa sig
en advokat som fått honom frikänd. Nu fördes kroppen efter avrättning
till Chicago där 30 000 deltog i begravning.

Oavsett alla tvivel om hans oskuld lever myten Hill och har hälsan.
Lyssna här till den man som uruppförde Joe Hills sång "The Preacher and
the Slave" 1910. På andra gatumötet med den sången tjänade de trettio dollar på att sälja
texten i flygbladsform. Spåret finns på skivan "Don't Mourn, Organize!".

https://open.spotify.com/track/2kdwom6ujBrfvaKRdjSl3B

Domstolsprotokollet finns på
http://murderpedia.org/male.H/h/hill-joe-v-state.htm

Stefan Lindgren