Tingsten - Lagercrantz

Jag råkade nämna debatten mellan Olof Lagercrantz och Herbert Tingsten
1964, vilken ledde till att Tingsten slutade skriva i DN.

Till glädje för forskningen lägger jag här ut Olof Lagercrantz recension
av Tingstens "Mitt liv" del IV, och Tingstens svar. En 51 år gammal debatt.

Lagercrantz förebrår Tingsten för hans skräniga Nato-propaganda. Tingsten
berör inte saken med ett ord i sitt svar. 1964 var det inget han ville tala om.

Istället koncentrerade han sig på sitt eget - modiga - agerande i ATP-frågan.
Se så snabbt vindar vänder!


Olof Lagercrantz recenserar "Mitt liv", del IV.

I dag utkommer den fjärde och sista delen i Herbert Tingstens i stora
memoarverk, som behandlar åren i 1953—1963. Den anmäls här av Olof
Lagercrantz.


FJÄRDE och sista delen av Herbert Tingstens memoarer — Mitt liv. Tio år
1953—1963 (Norstedts, 34:—) — utkommer i dag. Den skildrar de sju sista
åren av Tingstens tid som Dagens Nyheters chefredaktör med
pensionsstriden och hans avgång året därpå som dramatiska höjdpunkter.
Den avslutas med bilder ur hans nuvarande franska landsflykt och med ett
försök till självkaraktäristik i stor stil.

"Ärelysten, ja, maktlysten, nej — på detta sätt tror jag mig ibland
kunna känneteckna något väsentligt i min hållning", skriver Tingsten.
Det är väl inte alltid så lätt att skilja de två orden maktlystnad och
ärelystnad åt. Tingsten menar att han föredragit beröm — ära — framför
påtagliga yttre resultat av sin verksamhet — makt. Men man kunde vända
på det hela och säga att Tingsten saknar ärelystnad i djupare mening,
men däremot varit under hela sitt liv nominerad just av maktlystnad. Jag
tänker då på att Tingsten velat ha rätt, velat segra i debatter, velat
se sina motståndare i stoftet, och vad är en sådan önskan annat än
maktlystnad, medan han mindre brytt sig om den sak striden gällde och
den ära som finns att vinna på att denna sak förs vidare.

När man läser denna nya del, briljant och spänstig som de tidigare.
måste man ofta tänka på denna Herbert Tingstens maktlystnad, vilken
bjuder en nyckel till förståelsen av de enskilda episoderna. Han äger i
mycket ringa grad förmåga att se att något existerar utanför honom
själv. Han liknar en man som sänker sig ned i en gruva med en lykta på
bröstet Omkring honom mörker och död. Då och då faller ljuset på ett
ansikte, ett stycke kol, ett underjordiskt vatten. Men lyktstrålen irrar
åt annat håll, och det som nyss lyste upp finns inte mer.

Så lever vi naturligtvis alla. Vi är liksom pilgrimen i Dantes
"Gudomliga komedi" den enda varelsen av kött och blod bland myriader
skuggor. Det är en av förtjänsterna med Tingstens stora memoarverk att
han givit en bild av denna ensamhet. Men utan tvivel är
självinriktningen ovanligt stor hos Tingsten, och därigenom blir hans
speglingar av den yttre verkligheten maximalt subjektiva.

Sin lust att dominera har Tingsten klar för sig, men han synes mig
aldrig ha funderat över den inre mekanism som ligger bakom detta behov.
Han beskriver sin vardag. Han redogör för det stora antal ledare och
kulturartiklar han producerar varje år. Han berättar att han läser mer
än två hundra böcker årligen. Trots detta har han
sysselsättningsproblem, söker fylla tomrummen med samtal, bjudningar,
promenader. Men förgäves. Han plågas av furier, samvetskval, små
irritationer. Då och då griper honom dödsångesten. Han klagar och kvider
som ett barn.

Han beskriver detta med stor uttrycksfullhet, och han försöker därtill
gång på gång karaktärisera arten av sitt eget Intresse. Han säger att
han har temperament men inte patos, att han avundas dem som står i en
åskådnings tjänst, som glömmer sig själva för den stora saken. Men som
motvikt till sin egen tomhetskänsla och nihilism ställer han upp den
iver, säkerhet och vitalitet varmed han stridit för sina idéer.

I detta tror jag att Herbert Tingsten misstar sig. Varför blir det tid
över i hans vardag om inte därför att han inte bryr sig om det han
skriver under morgontimmarna? På en timme var motståndaren nedgjord i
den ledande artikeln! På två timmar var synpunkterna framförda på den
eller den statsmannen eller författaren i kulturartikeln! Vad det gällde
var att vinna, att efter fäktkonstens alla regler avväpna och genomborra
motståndaren. Hade däremot saken, det politiska problemet,
självbiografin, romanen verkligen intresserat Herbert Tingsten, hade det
gått upp för honom att de fanns oberoende av honom själv, hur kunde det
då bli tid över på dagen, hur skulle då inte i stället för ropet på
mindre tid ropet på mera tid stiga från det Tingstenska hemmet. Finessen
låg, skriver Tingsten på tal om sina skolstudier, i att segra utan
ansträngning. Just det: att segra, det vill säga att ha makt, men ej
slita sig fram till en fördjupad insikt.

Tro inte att jag menar att förminska Herbert Tingstens insatser i vårt
offentliga liv genom denna karaktäristik. Tro inte heller att jag menar
att nedsätta honom. Jag är full av beundran, respekt och också
tacksamhet mot honom. Men Tingsten och jag liar alltid talat om
nödvändigheten att tala fritt i pressen. Jag uppfattar mig som en
lärjunge till Tingsten, då jag talar fritt också om honom. Han blev som
tidningsman och som kulturskribent ofta ytlig, därför att lian Inte
trängde in 1 det han sysslade med, därför att han önskade små-segrar
varje dag framför en rejäl seger, därför att han föredrog att få beröm
och anses vara vital framför att nå fram till egenarten i de verk han
behandlade eller till de djupare skikten i det problem som upptog honom.

Han talar om sin begåvning, diskuterar den, ger sig goda betyg. Det är
en omöjlig trafik. Geijer lär en gång ha överraskats slående sig för
pannan och ropande: Vad du har för ett gott huvud, Geijer! Men det var
ett förfluget ord i ensamheten. Tingstens upprepade Geijerrop mitt i en
stor församling läsare blir tröttsamma. Man ser inte sina egna ögon, och
det är ingen idé att man låtsas att man gör det. Naturligtvis är
Tingsten begåvad, ovanligt snabb, med en tankens otroliga grace och
precision. Jag har tidigare kallat honom ett intellektuellt reningsverk,
som under sin tidningsmannatid förändrade och förbättrade den andliga
atmosfären i vårt land. Jag vidhåller och vill ytterligare understryka
detta. Men denna insats gjordes, om bilden ursäktas, mera på
exercisplatsen än på slagfältet. Stringensen, kraften och klarheten i
Tingstens sätt att resonera, hans hänsynslösa påtalanden av
motståndarens brister i tanke och moral, hans snabbhet, hans hävdande av
förnuftets primat höjde den intellektuella nivån i landet. Han förde
ingenting eller mycket litet framåt, men han gjorde oss alla bättre
skickade att ta itu med problemen. Han var fäktmästaren som vi lärde av,
men som gärna ville vara också soldat vid fronten. Det var han i mindre
grad.

N är man läser den nya delen av Herbert Tingstens memoarer, som till
stor del handlar om viktiga politiska insatser som Tingsten gjort,
faller hans brist på intresse for själva saken starkt 1 ögonen. Han
karaktäriserar exempelvis Dagens Nyheters och därmed sin egen hållning
till Sovjetunionen. Tidningen låg främst när det gällde att varna för de
ryska makthavarnas avsikter och torpederade alla illusioner om
avspänning. Tidningen förutspådde Genéve-konferensens sammanbrott innan
ens delegaterna anlänt till platsen. Tidningen förde en intensiv kampanj
mot ett Chrustjevbesök i Sverige 1959. Då besöket ej blev av mottog
Tingsten från skilda håll gratulationer som den vilken medverkat till
den lyckliga utgången. Men då Tingsten berättar om denna sak anser han
det ej skäl att ägna ens ett ord åt själva huvudfrågan, den nämligen om
dessa år efter Stalins död någon förändring skedde i .Ryssland eller ej,
om förhoppningarna på fredlig samexistens var berättigade osv. Besöket
blev ej av. Tingsten segrade, och världshistorien kunde gå hem och lägga
sig.

Denna lust att tänka på sitt eget liv som en serie dueller med lika
många nedlagda motståndare präglar mer än någonsin den nya memoardelen.
Konflikten mellan familjen Bonnier och Tingsten skildras som en
prestigekamp där, åtminstone som jag ser det, en överdramatisering är
påfallande. Jag skall ta endast ett exempel. Då Dagens Nyheter inför
september-valet 1958 beslöt sig för att ej rekommendera folkpartiet
utsattes Tingsten för si ar ka påtryckningar från familjen Bonnier och
från de ledande inom folkpartiet. Tingsten prisar denna period av sitt
liv. Hans övertygelse var. säger han, stark när del gällde den lagfästa
pensionen. Han kände stridsglädje, ensamhet, självständighet och
självsäkerhet. Han talar rent av om "hänförelse".

Jag betvivlar inta att Tingsten anser denna karaktäristik av sin
stämning sommaren 3958 vara sann. Men den är baserad mera på studier av
hans klippböcker än på minnen. När Tingsten skrev gav han förvisso
uttryck åt övertygelse och tveklöshet. Men under denna period och då
särskilt när det gäller förhållandet till folkpartiet var han ofta
vacklande och osäker. Det ar för tidigt att skriva historien om Dagens
Nyheter och pensionsstriden 3958. Men det bör i varje fall påpekas att
Tingsten i sin framställning bl a skjutit åt sidan den enastående
häftiga kampanj under slagordet "Varför vi bör byta" som han själv och
Kurt Samuelsson inför vårvalet 1958 förde mot regeringen. Men hade han
studerat sina klippböcker även för maj eller citerat Ur de ledare som då
skrevs, så hade han måhända haft svårare att förklara sitt påstående att
han var så hänförd och så hundraprocentigt övertygad som han nu säger
sig vara.

Det är mänskligt att man på detta sätt förenklar och dramatiserar sitt
liv. Till förenklingen bidrar att Tingsten vid skildringen av
pensionsstriden stöder sig på en promemoria som Kurt Samuelsson
utarbetad© i november 1958 kort efter det han lämnat sin post som
inrikesredaktör i Dagens Nyheter. Kurt Samuelsson är en man av samma
ärlighet och med samma rena uppsåt som Tingsten, men enligt min
erfarenhet lätt suggestibel. Vem kan undra på att hans framställning kom
att dröja huvudsakligen vid sådant som visade tidningens och hans egen
raka och konsekventa utveckling?

Därmed är jag framme vid det centrala exemplet. Tingsten berättar att
jag — Lagercrantz — den 35 september 1958 framförde till honom ett
"ultimatum" från styrelsens dåvarande ordförande Tor Bonnier. Detta
"ultimatum" gick ut på att då det i Tingstens kontrakt stod att han
skulle leda tidningens politik i liberal anda, hade han i själva verket
brutit sitt kontrakt genom att inför valet ej rekommendera folkpartiet.
Han borde därför avgå. Denna episod utgör själva toppunkten i Tingstens
memoarer såtillvida som den visar honom i oförsonlig motsättning med den
starkaste makten inom tidningsföretaget, ägarna, representerade av Tor
Bonnier. Även här avgår som alla vet Tingsten som segrare.

Allt vad Herbert Tingsten berättar i denna sak är 6ant. Personligen
ogillade jag och ogillar alltjämt Tor Bonniers framstöt. Men ändå är det
något som är helt åt helvete, och det tyckte jag redan då, fastän jag
aldrig hade en chans att framföra det till Tingsten. Ty det förhöll sig
på det viset med Tingsten att striden skulle stå där han bestämde och
ingen annanstans. I detta, inte minst att han aldrig kunde tänka sig att
diskutera valplats, att medkänsla skulle uppbådas just för hans offer
och avsky just för hans fiender, var han i ovanligt hög grad omedvetet
tyrannisk.

Tor Bonniers "ultimatum" framförde jag enligt Tingsten under "beklagande
och ursäkter". Tor Bonnier och Herbert Tingsten hade visserligen i
samband med den obehagliga Bonnier—Kreuger-tvisten 1957 blivit mindre
godo vänner, men de hade i Åratal umgåtts och talat med varandra på ett
så intimt plan att man kan tala om en vänskap av nästan unikt slag. Tor
Bonnier beundrade Tingsten med en hängivenhet som jag fann på en gång
rörande och överdriven. Han skyddade Tingsten i varje stund, bistod med
råd och dåd, var på en gång klok, erfaren och inflytelserik rådgivare
och eggande spegel med ständigt smickrande Herbertbilder i sitt djup.
Jag minns Tingstens iver att framställa Tor Bonniers propå som ett
ultimatum och hans ögonblickliga fantasi om domstolsförfarande. Jag
minns min förbluffelse och också min tvekan. Kanske hade Herbert rätt,
trots att jag från början uppfattade saken endast sa att Tor Bonnier,
som ansåg det betänkligt att vi inte skulle rekommendera folkpartiet,
villa ha framfört att om man är chefredaktör för en liberal tidning, bör
man rekommendera ett liberalt parti.

Själv använder jag inta ordet liberal, ty jag finner ingen innebörd i
det, lika litet som jag finner någon speciell och från liberalismen
skild innebörd i ordet socialdemokratisk. Men Herbert visste ju mycket
val hur Tor Bonnier använda ordet, och Tor Bonniers tanke, som alls inta
var menad som ett ultimatum, var att jämställa med en vädjan i den gamla
vänskapsandan. Jag har svårt att tro att Tingsten allvarligt trodde att
ett domstolsförfarande var tänkbart Dessutom hade han ju sitt kontrakt.
Hade inte denna gamla intimitet funnits mellan Tor Bonnier och Tingsten,
så hade läget förvisso vid en framstöt av detta slag varit ett annat. Nu
i Tingstens framställning gör det hela ett alldeles för storståtligt
Intryck. Det är återigen lusten att tänka i dueller som spelat Tingsten
ett spratt.

Har jag i denna anmälan varit för negativ? Låt mig komplettera med några
avslutande ord. Jag tycker att Herbert Tingstens självbiografi är ett
storverk. Tingsten framstår som en fascinerande och också som en stor
människa. Men den fascination som utgår från hans gestalt hänger inte så
mycket samman med de egenskaper han själv tror sig besitta som med helt
andra. Han känner dåligt sig själv. Han snuddar inte ens vid vissa hos
honom grundläggande egenskaper. Han äger ingenting av den snillrika
författarens förmåga att fånga en skymt av sig själv sedd bakifrån. Han
synes aldrig ha upplevt en annan människa som existerande annat än som
spegel vänd mot honom själv. Framför allt har han inte upptäckt sin egen
maktlystnad. Han förblandar då han söker karaktärisera sin egen
begåvning snabbhet och skärpa med djup och insikt. Han får så lätt att
röra sig i tankens värld därför att han begagnar så få tankar.

Hans storhet ligger i intensiteten av det liv som genomströmmar honom, i
hans känsla av oro, i lusten att underkänna sig själv som bryter fram
med kraften av en naturmakt. Så fort han börjar tänka över sig själv
kommer tusen försvarsmekanismer i verksamhet, och självporträttet blir
konventionellt och inte fritt från självberöm. Men när han avstår från
detta försvar och avstår från att rapportera sina duellsegrar, då
besegrar och intar han genom ett slags själens barnslighet och renhet.
Det är rörande att se i den sista memoardelen hur ringen såtillvida
sluter sig som hustrun kommer att träda i modems ställe, hur Tingsten
blir som ett barn i mörkret och söker sig till den trygga, moderligt
hustruliga famnen. Han ger inte minst i skildringen av sitt äktenskap en
bild av sann mänsklighet.

OLOF LAGERCRANTZ

1964-08-24

***

Fredagen 4 September 1961
Herbert Tingsten
Avskedsbrev till Dagens Nyheter

Olof Lagercrantz anmälan av den fjärde delen av mina memoarer präglas,
säger i detta avskedsbrev Herbert Tingsten, av falskhet och illvilja.
"Det är för mig omöjligt att medarbeta i en tidning där den chefredaktör
med vilken jag närmast har att göra behärskas av sådana känslor",
framhåller Tingsten. I artikeln bemöts även Per Wrigstads framställning
av förhållandet mellan folkpartiet och Tingsten i pensionsfrågan 1958.
[Längst ned Olof Lagercrantz kommentar].


DÅ JAG NU slutar att skriva i Dagens Nyheter är den direkta orsaken Olof
Lagercrantz anmälan av min fjärde memoardel. Jag tror inte att det är
recensionens allmänt kritiska uttalanden om min bok som driver mig; de
kan ju sägas vara kompenserade av vackra lovord. Vad som ter sig pinsamt
för mig är falskheten och den illvilja, för att inte säga det hat som
synes mig vara grundtonen i artikeln, en artikel av en person med vilken
jag under många år varit förenad i nära vänskap. Jag har visserligen
tidigare plågats av Lagercrantz benägenhet att i förbigående rikta stick
mot mig, men jag har inte förut förstått vidden av hans ondsinthet. Det
är för mig omöjligt att medarbeta i en tidning där den chefredaktör med
vilken jag närmast har att göra behärskas av sådana känslor, allra helst
mot bakgrunden av vad som varit.

Mitt kontrakt med tidningen från avgångsbeslutet gällde till i våras.
Sedan dess har, efter en del slitningar, ett nytt, mera begränsat
kontrakt ingåtts. Det bar skett främst genom styrelseordföranden Kaj
Bonniers uppriktigt vänskapliga förmedling — som jag gärna vill tacka
honom för i detta brev — men naturligtvis också efter hänvändelser,
varmt formulerade som alltid av Lagercrantz. Det är alltså detta
sistnämnda avtal, som löpt tre månader men gäller på två år, vilket jag
nu finner mig böra bryta.

Då jag går in på Lagercrantz artikel är det främst för att bevisa vad
jag nyss sagt om dess tendens, men också för att, då tillfälle nu gives
mig, på några punkter polemisera i sak.

Lagercrantz skriver då och då om sin beundran och tacksamhet, om att jag
varit ett reningsverk, om att jag nu utfört ett storverk osv. Men dessa
vänligheter inte bara dementeras, utan förbyts i elakheter så snart
någon mera konkret sak eller något mera konkret karaktärsdrag berörs.
Jag får ständigt bilden av en person som synes närma sig med ett
älskvärt leende, men när han kommer riktigt nära befinns ha munnen
öppnad till bett. Det är en vidrig upplevelse.

Jag har skrivit att jag är ärelysten men inte maktlysten. Därmed menar
jag, som väl de flesta förstått, att jag inte sökt några offentliga
maktpositioner — inte ens chefskapet i DN, som jag mottog med stor
tvekan — men att jag är road av att få beröm och bli ryktbar.
Lagercrantz påstår att jag är både maktlysten och ärelysten, men, anser
han, på ett tarvligt sätt. Maktlystnaden framträder i min tendens att
dominera — som jag själv framhävt och beklagat —, i ett behov att segra
i debatter, att göra allt till dueller, där min fäktkonst skall fälla
utslaget. Den simpla ärelystnad som åtrår segrar för dagen har jag, men
inte den ambition som vill föra saken vidare. Jag säges därför ofta ha
varit ytlig; på ett ställe — visserligen motsagt i andra passager —
befinns jag rent av sakna iver och vitalitet; bevisningen är att jag
arbetar fort och har åtskillig fritid att fylla.

Det är drömlikt att läsa detta av den Lagercrantz som under tio år inte
bara var en av mina närmaste vänner, utan i brev och samtal lovordade
vad jag skrev, i allt sade raka motsatsen till nu. Tor Bonnier har jag
att tacka för mycken uppmuntran, som stödde och eggade mig, men av ingen
har jag så systematiskt och stundom med även för mig själv generande
överdrifter prisats i brev och samtal som av Olof Lagercrantz. Nu är jag
ytlig — i stället för att som förr berömmas för intensivt inträngande i
problem —, en duellant utan tanke på vad saken gäller. Naturligtvis har
jag föredragit dueller framför knivstyng i ryggen, men duellerna har
sannerligen blott fyllt en ringa del av mitt arbetsliv.

Lagercrantz finner rent av att jag som chefredaktör gjorde min insats
"mera på exercisplatsen än på slagfältet", jag var fäktmästaren som
andra lärde av, men ingen riktig "soldat" vid fronten. Meningen kan
blott vara en, att jag har förtjänsten att i någon mån ha bidragit till
utbildningen av sådana chefredaktörer som Lagercrantz och Larsson,
riktiga "soldater", som framträder på "slagfältet", inte bara på
"exercisplatsen". Jag förstår att det bör vara smickrande, men jag
känner det inte så.

Ibland påstås jag i artikeln vara begåvad. Men det framgår tydligt av
detaljerna att så inte är fallet. Jag påstås skryta med min begåvning
och förväxla "snabbhet och skärpa med djup och insikt". Vad jag i
memoarerna försökt är att särskilja olika drag i vad man menar med
begåvning och från denna utgångspunkt karaktärisera mig själv; jag har
just betonat att jag har skärpa och snabbhet mer än tankeenergi och
psykologisk förmåga, medan jag i artikeln påstås ha sagt motsatsen.
Sedan praktiskt taget alla bättre sidor hos mig befunnits vara
illusioner — bland annat saknar jag helt självkännedom — förklaras jag i
en tirad ha storhet på grund av vitalitet, känsla av oro och, vilket
tycks vara särskilt aptitligt, lust att underkänna mig själv — inte
heller dessa tankar fasthålls mer än ett ögonblick.

Jag förstår att Lagercrantz haft det besvärligt. Att privat på en gång
smickra och baktala är lätt, men att utföra konststycket offentligt är
nästan omöjligt; därav förklaras detta "fram och tillbaka", den
förvirrade fraseologin. Härtill kommer, när det gäller min
chefredaktörstid, att Lagercrantz inte gärna kan frångå att han sagt sig
i huvudsak vara ense med mig i mina konflikter med ägarna och
folkpartiet men samtidigt av naturliga skäl är ivrig att sudda över
detta förhållande. Ett par av artikelns avsnitt präglas av denna kluvenhet.

För det första gäller det frågan om min och tidningens allmänna hållning
till folkpartiet och pensionsfrågan sommaren 1958. Här är Lagercrantz
framställning så felaktig att jag har svårt att tro att han läst min bok
ordentligt. Han skriver, med rätta, att jag betonat min stridsglädje och
"hänförelse", men hävdar att jag i realiteten varit "vacklande och
osäker". Han märker inte att det är fråga om två skilda skeden. Före
valet i juni 1958 gick jag in för folkpartiet — inte som Lagercrantz
skriver i en enastående häftig kampanj (flera kampanjer, särskilt 39-48.
var vida häftigare) — men med bestämdhet; Lagercrantz skriver att jag
borde läsa vad jag då skrev, utan att observera att jag just refererat
stycken ur min centrala valledare. Efter valet kom jag, som jag
utförligt beskrivit, in på en annan linje; en ny kompromiss fann jag
nödvändig efter socialdemokratins seger. Det var efter denna tidpunkt
som jag kom i konflikt med parti och styrelse och då jag talar om
stridsglädje och hänförelse. Då Lagercrantz inte ens skiljer på dessa
båda skeden, blir hans med ironi och komisk säkerhet framförda
påståenden alldeles absurda: han har, vilket för en kulturredaktör må
vara förlåtligt, inte haft kännedom om elementa i ämnet. Men han borde
ha tagit reda på detta innan han sätter sig till doms över mina insatser.

För det andra tar Lagercrantz upp konflikten i samband med min politik
efter sommarvalet 1958 mellan Tor Bonnier och mig. Lagercrantz fick av
Tor Bonnier i uppdrag att till mig framföra vad jag ansåg vara ett
ultimatum: antingen skulle jag stödja folkpartiet eller avgå. Jag
svarade i brev att jag vägrade att avgå och att styrelsen kunde tvinga
mig att avgå endast genom en process, byggd på mitt kontrakt, vilket jag
inte ansåg mig ha brutit. Mina ledande medarbetare förklarade sig stå på
min sida, även Lagercrantz, som oombedd betygade detta — då han inte var
politiker utan kulturredaktör, tyckte jag att han kunde ställa sig utanför.

Lagercrantz vitsordar nu att vad jag skrivit om denna sak är sant. "Men
ändå är det något som är helt åt helvete, och det tyckte jag redan då,
fastän jag aldrig fick en chans att framföra det till Tingsten." Låt mig
först stanna vid att Lagercrantz påstår sig ha tyckt mitt uppträdande
vara "åt helvete" men inte haft "en chans" att säga det Den dagen det
närmast gäller pratade vi i timmar, åt supé tillsammans med andra
kamrater, Lagercrantz betygade sin lojalitet (som då gällde mig); under
månader träffades vi sedan dagligen och stundligen — utan ett ord av
kritik mot min aktion från Lagercrantz sida. Nu säger han att han varit
oerhört kritisk ("åt helvete" måste väl tydas så) men inte kunnat få
fram sin mening. Var han så infernaliskt rädd för mig, sin intime vän?
Var det i så fall behövligt att spela entusiastisk anhängare? År det
inte snarare så att han då fann det opportunt att säga en sak, och nu
finner det opportunt att säga en annan? Här möter vi ett svek, en
tjänlig omställning, som den som så ohyggligt blottar sig tycks vara
omedveten om.

Men varför var det då "åt helvete"? Här är Lagercrantz reflexioner lika
underliga. Jag kunde inte "diskutera valplats", inte tänka mig medkänsla
för mina offer osv, skriver han, och var alltså "omedvetet tyrannisk". I
andra hand sägs det att jag hade mitt kontrakt och därför var säker. En
tredje anklagelse är att "det hela gör ett alldeles för storståtligt
intryck". Allt detta är trams. Vad är det för prat om valplats och
medkänsla, då jag vägrar att avgå eller ansluta mig till folkpartiet?
Varför hänvisningen till min säkerhet genom ett kontrakt, då frågan just
var om det gav mig den krävda friheten, som jag ansåg, eller tvärtom,
som Tor Bonnier synes hävda? Varför talet om "storståtligt intryck"? Jag
svarade under Lagercrantz anslutning då — på det enda satt som, nu och d
å, synes mig ha varit anständigt. Men Lagercrantz tror sig klara saken
både d å och n u genom att den ena gången stödja mig, den andra falla
mig i ryggen.

Jag tillåter mig att i dessa sammanhang också gå in på chefredaktör
Wrigstads behandling av min verksamhet i pensionsfrågan.

Hans anmälan av min memoarbok gäller huvudsakligen detta kapitel i min
bok, med försvar för Wrigstad och vidräkning med mig. Jag stannar
naturligtvis inte här vid frågan om Expressen gjorde rätt i att stödja
folkpartiet vid 1958 års kommunalval, vilket Wrigstad utförligt söker
visa, utan vid rena fakta i målet.

1) I detta hänseende har Wrigstad, såvitt jag kan finna, rätt på en
punkt. Han påpekar triumferande att 1957 års folkomröstning var i
oktober, inte, som jag skrivit, i november. Frågan saknar i denna debatt
varje uns av betydelse, men jag erkänner att jag dess värre skrivit fel
månad.

2) Det påstås att jag på "mellanlandningarna" mellan utländska resor
behandlat pensionsfrågan. I själva verket sökte jag, sedan frågan
tillspetsats och jag själv börjat skriva i den, att alltid vara hemma
under de skeden då frågan stod i centrum. Sedan början av november 1957,
då DN första gången tog en från folkpartiet klart avvikande linje, var
jag till i maj 1959, då riksdagens beslut fattades, borta frän tidningen
— utländska resor, ej ledighet — ungefär tre och en halv månad, alltså
inte mycket mer än ordinär semestertid. Jag skrev tiotals ledare kring
pensionsfrågan, särskilt på sommaren 1958 och våren 1959. Wrigstads
anklagelse saknar grund, men den gör sig onekligen bra för flertalet
läsare, som inte gärna kan kontrollera den.

3) På sommaren 1957 sade Ohlin — allvarligt och utan att jag lett in
samtalet på den saken — att han var en slarver som inte börjat utarbeta
en regeringsförklaring. Denna min uppgift är orimlig, skriver Wrigstad,
eftersom de | borgerliga partierna inte var ense i pensionsfrågan och
ett regeringsskifte alltså otänkbart. Wrigstad glömmer att just vid
denna tid en brytning mellan de samregerande partierna socialdemokrati
och bondeförbund var väntad, att brytningen några veckor senare kom till
stånd, att Erlander ställde sin post till förfogande och att försök
gjordes att bilda en borgerlig regering. Ohlins uttalande var alltså med
tanke på folkpartiledarens naturell — ingen annan anser sig väl böra
forma en regeringsförklaring i så god tid — helt naturlig.

4) Medan Lagercrantz framställer tvisten mellan Tor Bonnier och mig på
sommaren 1958 som en småsak — jag hade ju mitt kontrakt att falla
tillbaka på, skriver han — anser Wrigstad att jag brutit mot mitt
kontrakt och hade bort avgå. Han hänvisar här till mitt uttalande vid
Dagens Nyheters 90-årsjubileum några år tidigare, då jag förklarade att
enligt mitt kontrakt tidningens kurs "Inte får vara högerns eller
socialdemokratins". Jag har alltid hållit på detta, men tillika, såsom i
tvisten med Bonnier, ansett att jag hade rätt att avvika från
folkpartiets politik och inte vara skyldig alt rekommendera röstning på
detta parti. Wrigstad må ha sin mening for sig, men hans försök att visa
inkonsekvens hos mig faller vid en granskning under bordet.

Jag vill inte sluta mina skriverier i Dagens Nyheter — enligt kontrakt
sedan 18 år, mera tillfälligt sedan nära 40 år — i bitterhetens tecken.
Många av mina bästa år har jag haft som tidningens chefredaktör. Min
vänskap med medlemmar av styrelsen, medarbetare inom politik och kultur,
andra kamrater på tidningen har varit en stor sak för mig, har givit
skimmer åt en lång följd av år. Minnen av arbete, engagemang, fest,
samtal, intima förbindelser i samförstånd och tillgivenhet, dyker upp då
jag tänker tillbaka. Allt detta kan inte förintas i mitt minne, inte ens
förgiftas, även om allt blivit så annorlunda.
1 september 1964 HERBERT TINGSTEN

****

(Lagercrantz kommentar på samma sida i tidningen 1 sept 1964

I STÄLLET FÖR SVAR

NÄR HERBERT TINGSTEN nu drar sig tillbaka från Dagens Nyheter är det
rimligt att han får sista ordet. Jag avstår därför från att bemöta hans
avskedsbrev. Genom sin klarhetslidelse och sin briljans höjde han den
svenska pressens anseende. På ett avgörande sätt bidrog han till att ge
denna tidning dess centrala roll i vårt samhälle. På den tiden då han
var Dagens Nyheters chefredaktör och som framgångsrik debattör och
duellant stod i centrum för den offentliga uppmärksamheten hade vi. hans
vänner, ofta ett behov av att säga: Begreppet Herbert Tingsten är icke
som en bred läsekrets tror uttömt genom nämnandet av hans idéer och
kampanjer. Han är en levande människa, personligen alls ej så arrogant
och självsäker som han verkar i debatten, fylld av oro. Numera vet den
svenska allmänheten genom Tingstens memoarer mer om honom än under hans
chefredaktörstid. Oros- draget, komplikationerna, behöver hans vänner
inte längre göra propaganda för.

För oss alla, och jag tror väl att jag talar för många DN-läsare, känns
det tomt att Herbert Tingstens namn inte längre skall förekomma i denna
tidning. Kanske kan man säga att han gör sin sorti på ett för honom
karaktäristiskt sätt. När man bevittnar delta uppbrott bör man alltså
även nu erinra sig hur mycket mer det finns hos denna så ofta bländande
personlighet.

OLOF LAGERCRANTZ