Professor hittar ny skurk

Erik Mesteron, död 2004, utpekas av professor Magnus Ljunggren
som skurken som fixade nNobelpriset till Michail Sjolochov.

Slavistprofessorn Magnus Ljunggren tycks alltid ha en
dolkstötslegend i bakfickan när han analyserar sovjetiska och
ryska litterära problem.

För honom är det stora problemet, GÅTAN, att en patriotisk
författare som Michail Sjolochov alls kunde få Nobelpriset.

En Nobelpristagare måste ju vara mot den eviga ondskan i Moskva,
eller hur?



Den förklaring som han lanserar i aprilnumret av tidskriften Axess
(som för övrigt vilar på profiter från svensk östhandel) är att
den den göteborgske lyrikspecialisten Erik Mesterton ska ha
vilselett akademin.

När akademin inte ville dela priset mellan Anna Achmatova och
Sjolochov, sa Mesterton att då kunde bara Sjolochov komma ifråga.

Problemet är professorns förenklingar. Sjolochov stämplar han som
"halvstalinist" medan Achmatova tydligen var fläckfri i hans ögon. En
anglofil adelsdam vars anhöriga förts bort i Gulag.

Han glömmer då de oden Achmatova skrev till Stalin (se här t ex
http://haspar-arnery.livejournal.com/36941.html.)

1939 räckte det med att Stalin skulle intressera sig för
Achmatovas situation för att man skulle börja ge ut henne igen
och efter kriget fick hon en orden för sitt deltagande i
Leningrads försvar.

Att Svenska akademin hade andra, mycket starka litterära skäl att
välja Sjolochov ska jag återkomma till.

Men det är samtidigt intressant att notera hur den västliga
offentligheten tycks ha en oändlig kraft att modellera varje
östförfattare till en dissident.

I dag intervjuade BBC Worlds outtröttligt politiskt korrekte
Dan Damon den vitryska Nobelpristagaren Svetlana Aleksiejevitj.

Är du inte rädd att Putin ska mörda dig? var en av frågorna. Och
jodå, lite rädd var hon. Men hade hon klarat sig i krigets
Afghanistan skulle väl även detta gå, menade hon.

Därefter började hon tala om vilken fin människa oljeoligarken
Michail Chodorkovskij, som hon nyss träffat, är och om att
ränderna aldrig kommer att gå ur den "röda människan" och
diktaturen i Moskva. Svetlana hade, huvaligen, träffat studenter
även i Paris som kunde svära på Trotskij.

Lägg då märke till att denna kvinna byggde hela sin karriär på
det stöd hon fick av Vitrysslands kommunistparti, som serverade
henne intervjuer med vitryska partisaner och krigsveteraner på
löpande band.

Hon utförde sin samhällsbeställning med glans under sin tid
på journalisthögskolan. Sen fick hon en ny
samhällsbeställning, klart bättre betald, från väst. Partiboken gick i
soporna.

Det är mänskligt. Till hennes försvar kan man säga att hon har
haft vett att ta rejält betalt. Många andra har sålt sig för en grynvälling.

Jag är inte säker på om Sjolochov eller Achmatova fick några
erbjudanden. Men jag tror båda hade en integritet som fått dem
att avböja.

Stefan Lindgren