Stefan Lindgren tycker sig ha upptäckt ryska förebilder till Selma Lagerlöfs Nils Holgersson. I sitt Nobeltal 1909 kallade Selma Lagerlöf sina läromästare "de stora ryssarna".
I en folksaga publicerad 1855 snappar en flock svangäss upp en liten pojke och tar honom på ett vådligt äventyr.
Som påpekades redan av Victor Terras ("Two Broze Monarchs", Scandinavian Studies vol 33, aug 1961) finns det outplånliga spår i Nils Holgersson av Selma Lagerlöfs intresse för det ryska.
Nils inflygning över Karlskrona påminner om Pusjkins "Bronsryttaren". Nils närmar sig kopparstatyn av Karl XI en månklar natt efter åska och hällregn, den arme Jevgenij Onegin möter tsar Peters staty under en av de vanliga översvämningarna. Samtalen som följer med kopparregenterna visar klara paralleller (utrett av Dmitrij Tsarypkin i "Russkaja literatura v skandinavskich stranach", Leningrad 1975, s 126-127).
Men det finns även annat i "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" (1906-07) som påminner om Selmas ryska intresse. Det går upp för mig när jag ser Vasilij Sjuksjins sorgligt säregna film "Krasnaja kalina". Huvudpersonen som spelas av Sjuksjin själv har nyss suttit av sex år i straffläger. När han kommer ut passerar han en öde nöjespark och sätter sig på en karusell. Där på trumman i mitten har man målat olika sagomotiv, däribland en yngling (med skägg) som rider på en gås.
Det visar sig att det finns flera förklaringar till motivet. Ur de ryska folksagorna dyker det genast upp en saga, "Gusi-lebedi" (vanligen kallad "Den magiska gåsen" i väst) som nedtecknats av Aleksandr Afanasiev och utkom i första bandet av hans samlingar 1855 (Selma föddes 1858). Selma bör ha kunnat läsa den eller hört talas om den. Jag har inte lyckats fastställa om just den sagan fanns på tyska, men i Österrike utgavs Afanasievs sagor i olika utgåvor åtminstone från 1903 (bl.a. Afanassjew, Russische Volksmärchen, Wien, C.W. Stern, 1906.).
Sagan berättar i korthet om en man och hustru som reste till en marknad och lämnade sin lilla son hemma. Den äldre systern, som fick uppdraget att titta till sin bror försjönk i sina lekar och lämnade honom ensam. Gossen blev uppsnappad av en gås och när flickan gav sig ut att leta ledde spåren naturligtvis till den hemska Baba-Jagas stuga, som står på hönsfötter.-
Men motivet med gosse på gås förekommer även i andra ryska folksagor.
Slutsatsen är klar: Selma Lagerlöf lät sig inspireras den stora ryska litteraturen och hon underströk det själv - för 110 år sedan.
Gåtan som jag lämnar till läsarna är hur det kan komma sig att den mentala järnridån mellan svenskt och ryskt gått ner så tungt under de 110 år som förflutit sedan dess?
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.