gerundium

28 januari 2017

Magplask i världshistorien

Ett Ivan-porträtt från 1600-talet- Äggtempera, finns på
Nationalmuseum i Köpenhamn.

























Anna-Lena Laurén, DN:s Moskvakorrespondent, skriver idag en krönika under rubriken "Det öppna samtalet förutsätter en gemensam uppfattning om det rimliga".

Hon listar därefter några uppfattningar som hon anser "rimliga" och som vi alltså bör ha samma uppfattning som DN om.


Att Ryssland rustar upp är ett sådant påstående som hon menar icke får ifrågasättas.

Men det krävs ju bara elementära statistiska kunskaper för att inse att vid vilket år vi sätter index=100 är avgörande.

Sätter vi det 1989 har Ryssland rustat ner kraftigt, ungefär från 4 miljoner man i vapen till under miljonen. Inom parentes hade Sovjet 11 miljoner man i krigsslutet.

Sätter vi det 2015 rör det sig faktiskt också om en viss minskning, om än tillfällig. Även om det finns stöd för de till leda upprepade påståendet att "Putin rustar upp" kan man alltså betrakta saken på olika sätt beroende på utgångspunkt. Alternativa artikuleringar?

Nästa "rimliga" uppfattning man bör ha för att få delta i samtalet är att Ivan "den förskräcklige" var en grym person som inte förtjänar att hedras.

Gud förlåte Anna-Lena Laurén, för hon förstår inte vad hon säger. I samma stund som det skulle bli omöjligt att vända och vrida på bilden av Ivan IV skulle ju den fria historieforskningen och det fria samtalet upphöra.

Hon förstår inte att det som är "rimligt" på sikt är det som överlever sådana historiska debatter.

Om vi tar Ivan IV har bilden i Ryssland länge varit en annan än i väst. Till att börja med är ju hans namn "den förskräcklige" en ren felöversättning.

Laurén vet mycket väl att ordet kommer av "grozá" som betyder åska och endast i överförd betydelse fasa, skräck. En mer korrekt översättning vore Ivan den "åskdundrande".

Bilden av Ivan den förskräcklige i väst är naturligtvis färgad av den osäkerhet som övriga Europa kände när Ryssland under Ivan steg fram som ett mäktigt kejsarrike - han var den förste att kalla sig tsar och nämner själv att de beväpnade vakter som fanns vid hans sida var ämnade inge respekt och fruktan (groz) i varje besökare.

Laurén skriver om de som vill hedra Ivans verk:

"Vad ska man svara på det? Att historisk bevisföring inte går ut på att kasta fram en hög dokument och påstå att de utgör sanningen utan på åratal av tålmodigt, professionellt arbete, som dessutom ofta förutsätter växelverkan mellan olika yrkeshistoriker? Att det är den sortens arbete till sist brukar utmynna i en uppfattning som de flesta respekterade historiker i både Ryssland och väst i stort kan omfatta?

Bägge exemplen är klassiska fall av faktaresistens, men också av något annat. Alla krav på 'källor' och 'bevis' som en massa debattörer nu kastar omkring sig är ett sätt att vända bort uppmärksamheten från det faktum att det finns vissa grundläggande sakförhållanden och historiska fakta vars existens vi inte borde lägga ned tid på att dividera om."

Att Ivan IV var fruktansvärd ska vi alltså inte ens diskutera. Och att vilja göra det vore  - faktaresistens.

Att stänga av debatten är att vara öppen för fakta, att diskutera är att vara resistent mot fakta. Finns inte något orwellskt över den logiken?

Att bygga bilden av Ivan på en  massaker - den i Novgorod 1570 - är väl ungefär lika intelligent som att döma ut Erik XIV som folkmördare för att han bar ansvar för massakern i Ronneby 1564.

Om Laurén bara ville maka sig att läsa Maureen Perries "The Image of Ivan the Terrible in Russian Folklore" skulle hon snart förstå hur mycket av legenderna om Ivan IV som klistrats på honom av hans motståndare. För övrigt lånades många av skrönorna rakt av från gängse kanon om greve Drakula! 

Laurén förstår inte att den mycket omfattande historiska debatten i Ryssland, långt utanför akademiernas väggar, är ett av de särdrag som gör Ryssland till en stor kulturnation, som vi andra - i synnerhet vi som kommer från så lågbrynta fångstkulturer som den svenska och den finska - kan lära av.


Som korrespondent vore det faktiskt rimligt (hon gillar ordet) att kräva att Laurén  försökte spegla de debatter som pågår i Ryssland. Det "tataro-mongoliska oket" som tidigare upprepades som ett axiom håller exempelvis på att monteras ned. Kanske var det inte den stora olycka som det har framställts som? Skapade Gyllene Horden kanske i något avseende förutsättningarna för det ryska imperiets framväxt?

Avslutningsvis ger Laurén en genomfalsk bild av Finlands krigsmål i fortsättningskriget som att det handlade om att ta tillbaka förlorat territorium. Handlade det inte om att hjälpa Hitler i Barbarossa, att vara med och krossa Sovjetunionen och förinta den slaviska rasen - lika undermålig som den judiska - och driva resterna av den bortom Ural.

Lauréns historiefilosofiska utläggning landar trist nog i ett vanligt storfinskt självrättfärdigande.

Det är sådana raster som gör henne oförmögen att skildra utvecklingen i Ryssland på ett ärligt sätt. Omedvetna rasister som hon ställer idag till mycket större skada än de medvetna.

Stefan Lindgren

10 kommentarer :

  1. Den danske kungen Kristian den Gode kallar vi svenskar Kristian Tyrann .

    SvaraRadera
  2. Laurén inledde sin journalistbana som Hufvudstadsbladets Moskvakorrespondent, en tjänst som inte kan erhållas om man inte omfattar myterna om både Finlands och Rysslands historia. Det skall till hennes försvar sägas att hon de första åren skrev fräscha artiklar om sina upplevelser av ryskt vardagsliv. Men det var då det nya kalla kriget var ett okänt fenomen. I takt med att väst börjat utmåla Ryssland som de nya hotet i termer som tidvis får 50-talssenatorn Joseph McCarthy att framstå som moderat, har Laurén glidit ner i träsket och lär där förbli. Bidragande faktorer är att dagens journalister har en alldeles för tunn utbildning för sitt krävande uppdrag och att de komna till Moskva landar i de marginella liberala kotterierna.
    Vad gäller hennes uppfattning om Finlands historia talar vi om ingenting mindre än en modern statsreligion. Ingen tjänst är så obetydlig att den inte är stängd för personer som inte omfattar denna. Speciellt under de tre senaste presidenterna Ahtisaari, Halonen och Niinistö har ortodoxin antagit proportioner som förkväver all kritisk nationell självprövning. Landets två främsta historiker Juhani Suomi och Heikki Ylikangas är nästintill persona non grata för det finska etablissemanget.

    SvaraRadera
  3. Ivan IV tog såvitt jag vet itu med bojarerna, som motsvarade den högadel i Sverige, visserligen decimerad av Kristian ("tyrann"/"den gode"), som Erik XIV hade att tampas med. Det är klart att det krävde ordentligt hårda nypor. I det avseendet var nog kung Gösta och hans son Erik inte mindre hårdhänta. Och tredje sonen Karl IX lär ha pinat hovfolket att äta även ryuggbenet på strömmingen. Det var en del av nationsbildandet. Högadeln däremot såg till sitt eget och var fosterlandslös. Som dagens hertigar, som sålt sig till EU.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag utgår från att Stefan Lindgrens artikel har skickats till Anna-Lena Laurén på DN!
      Anna Hollander

      Radera
  4. Lauren funderar på om koncentrationslägren som finländska armén grundade utanför Petrozavodsk var försvarliga. Dessutom hon påstår att Finland gick med i tyskarnas anfall mot Sovjetunionen för att ta tillbaka förlorade områden.

    Petrozavodsk har aldrig tillhört Finland. Vad hade finska armen där att göra om de bara ville ta tillbaka områden som förlorades i Moskva freden?

    En ren faktaresistans hos Lauren är att skotten i Mainila Stalin fabriserade för att kunna anfalla Finland. Jag har för finska historikers begäran unbdersökt frågan i ryska arkiv och jämfört resultatet med det som göms utan publicitet i finska krigsarkiv. Slutsatsen är att det förkom inga provocerande skott i Mainila. Jag ska skicka materialet till henne.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Sven-Eric Holmström29 januari 2017 kl. 18:50

      Intressant det här med Mainila. Kan du utveckla lite mer. Står det inte alls omnämnt i sovjetarkiven och de finska arkiven? Det här innebär ju att både den sovjetiska och den finska versionen är falsk. Vad kan vara anledningen till att båda gett falsk information?

      Radera
    2. Även den påstådda falskflaggen vid Gleiwitz var uppdiktad och i det fallet var det ett samarbete mellan Britter och amerikaner efter krigsslutet. Deras sinne för humor gjorde att dom för uppdraget valde fd SS-officeren Naujocks => Now jokes.

      Radera
    3. Rätt fråga SEH

      I ryska arkiv finns bara uppgiften från gränsen att de hade hört om skoten i radio, men det att inte hade hänt något. På den finska sidan får man många vittnesmål - men efter att TASS har meddelat. Skotten skulle ha gått 16.00 och meddelandet från gränsen kom vid midnatt.

      Helt klart att inga skott.

      Men det intressanta är vad menade parterna med dessa falska uppgifter. Sovjet ville att finnarna skulle dra kanoner 30 km från den sovjetiska gränsen, för att inte kunna skyta i Leningrad.

      Finska sidans motiv är oklara för att man hittade på att ryssarna hade skjutit sig själv och därför kriget var oundvikligt.

      Radera
    4. Sven-Eric Holmström31 januari 2017 kl. 08:03

      Det sovjetiska motivet låter logiskt men jag kan inte få ihop det vad finnarna trodde sig kunna vinna på det. Har du nån teori själv?

      Avslutningsvis helt kort en annan sak. Har du hört talas om ett dokument i de ryska arkiven med ett utkast till total ockupation av Finland 1944? Det har nämnts i ett antal sammanhang tror jag.

      Radera
  5. Vill bara lyfta på hatten för Stefan Lindgrens initierade och briljanta inlägg. Polemik upphöjd till konst! Och en angelägen avklädning av Lauren.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.