Vad ska vi göra nu?

Skall invandrarpolitiken vara inriktad på att att försvenska landets invandrare eller skall den tvärtom vara inriktad på att främja deras möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen, frågar Bo
Persson i Piteå.

Ja, det är två frågor som SOM-institutet regelbundet ställer i
sina undersökningar av våra invandrarattityder. Och svaret på dem
är sedan länge ganska konstanta. Runt 80 % besvarar den första
frågan jakande och runt 20 % besvarar den andra frågan jakande.



Och det är ju ganska uppseendeväckande med tanke på att den officiella politiken sedan mitten på 1970-talet just är att främja invandrarnas möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen Ja, den ambitionen är sedan dess till och med grundlagsfäst och det med den motiveringen att en sådan politik skulle skapa många ny kulturmöten , möten som skulle göra Sverige särskilt innovativt. Vilket i sin tur har motiverat att Sverige sedan fyra decennier haft en extremt liberal invandringspolitik.

Det vill säga för ett år sedan kraschade hela detta system och idag är det väl bara vår förre statsminister som fortfarande tror på det och fortfarande håller på att Malmö är framtidsstaden . Men jag undrar nog om ens han skulle kunna läsa Lars Åbergs nya bok om Malmö, som just heter "Framtidsstaden", utan att bli skräckslagen.

Så vad gör vi nu? Ja, det kan man verkligen fråga sig, Men först skall vi kanske reda ut hur en enig riksdag i mitten på 70-talet kunde grundlagsfästa det märkliga system som nu havererat. Tio år tidigare hade det ju inte ens varit möjligt att ställa frågor av det slag som jag inledde med.

Då var folkhemmet med dess institutionaliserade klasskamp (Saltsjöbadskompromissen! ) fortfarande systemet för dagen. Så vad hände under de tio åren som följde.

Ja, om det har statsvetaren Mats Wickström vid Åbo Akademi nyligen skrivit en doktorsavhandling som han dessutom själv sammanfattat i en artikel i den finlandssvenska tidskriften Ny Tid (nr 6/7, 2015).

Och kortfattat kan man säga att det var en liten grupp minoritetsnationalister som i tio år argumenterade så skickligt för sin sak att riksdagen till slut köpte deras paket rakt av och till och med grundlagsfäste det. Och om man i den nämnda minoritetsnationalistiska gruppen skall framhålla någon så blir det väl David Schwarz som 1966 var redaktör för boken "Svenska minoriteter ".

Och sedan har det alltså bara rullat på. Riksdagens minoritetsnationalism skapade förstås så sakteliga sin motpart . Alltså en majoritetsnationalism. En majoritetsnationalism vars ledande företrädare idag är Sverigedemokraterna. Och den riksdag som under folkhemsperioden var delad i en högersida och en vänstersida har nu gått samman i ett slags kulturkrig i vilket Sverigedemokraterna är den andra sidan.

Så vad ska vi göra nu? Ja, förutom de två alternativ som SOM-folket arbetar med enligt ovan finns ju ett tredje och det är att invandrarpolitiken varken skall försvenska invandrarna eller främja deras möjligheter att bevara och utveckla den egna kulturen.

Det vore kanske något att pröva och i vilket fall som helst skulle det då bli uppenbart för alla att de två parterna i dagens kulturkrig bara är de två sidorna av samma nationalistiska mynt.

Bo Persson, Piteå