Seppo Isotalo resonerar kring filmen och tycker sig ana ett försök att göra om Finlands blodiga inbördeskrig till ett "frihetskrig" mot ryssen.
Tidigare har den vita sidan sagt att kriget började genom att Folkkommissariatet tänd en röd lykta i Arbertarhusets torn. Det hände sent på söndagkvällen den 27 januari.
Det var emellertid bara tecken på att Folkkommissariatet hade tagit över kommandot från den borgerliga senaten. Det rådde dubbelmakt, som ofta förekommer när ett tidigare maktcentrum försvinner.
Dubbelvälde är inte alls det samma som krig, men i Finland börjades samtidigt ett krig av Mannerheim. Han hade av den borgerliga senatens ordförande Svinhuvud fått uppgiften att samla de vita skyddskårerna till "Finlands armé".
Den började krigshandlingarna på måndagen den 28 januari.
Den allra mest öfverhängande faran, den att måsta slåss med poukko o. knölpåkar i brist på gevär o. framför alt ammunition hoppas jag att i morgon är överstånden, åtminstone på någon tid
Mannerheim till sin bror 17/01/1918
Motståndaren hade Mannerheim valt där anfallet gjorde störst nytta, dvs. vapen till fortsatt krigföring. I den nya filmen visas att detta var krigets början, och man frågar: vilket krig, hur ska det kallas?
Detta var beviset att Mannerheim förde ett "frihetskrig" mot Ryssland. Den vita sidan återgår idag till den gamla benämningen som har splittrat det finska folket. För oss på vänsterkanten och allt mera allmänt, var det ett blodigt inbördeskrig. Nu återvänder den vita sidan till en propaganda som inte har haft anhängare i Finland eller utomlands.
Igen kommer man till att alla andra utom anhängare av ”frihetskrig” tiger om vilket krig det var som utkämpades. Däremot skildras följderna av Mannerheims krig ingående.
Helsingin Sanomat satsar stort. Olika personer beskriver krigsförloppet. Analys saknas, den är fortfarande vita sidans privilegium.
Filmmakarna visade filmen först för en specialpublik i Österbotten - som förberedelse för självständighetsfirandet 6/12. På vanliga biografer har Tammisunnuntai visats några gånger, men det finns få oberoende recensioner. Helsingin Sanomat tiger om filmen och övriga borgerliga media tiger om dess innehåll.
Under ett år har det gjorts reklam för att denna film ska komma, men resultaten är man tydligen besviken på. Vänsters Kansan Uutiset nickar förstående, men skriver att epilogen var fel. Ingen argumentation förs mot den politiska konflikt som filmen väcker till liv igen.
Samtidigt är teatrarna mycket aktiva, med nyskrivna pjäser, i första hand i Tammerfors, där de blodigaste striderna gick. Lokala teatrar har författat egna lokala pjäser.
Hur ska man föra argumentationen om Mannerheims krig? I januari 1918 var Finlands läge mera problematiskt än på hösten 1944 när Marski - marskalk Mannerheim - i landets ledning styrde Finland till fred efter två förlorade krig och pågående krig mot Tyskland. Då balanserade han. För folket var det inte så lätt att begripa vad klockan hade slagit. Mannerheims armé hade kämpat sedan1939 mot ett fiende som då var ond, men som nu måste kunna lita på Finland och Mannerheim. Men Mannerheim lyckades. Detsamma kan man inte säga om året 1918.
Finland hade blivit självständigt formellt 1.1.1918 och Mannerheim började kriga 28.1 mot Rådsryssland som hade givit Finland denna frihet.
De rådsryska trupperna hade inte hunnit lämna landet, 125 000 soldater var kvar med full utrustning för att slåss mot tyskarna. Ojämlikheten inom samhället var mycket större än i Sverige. Ingen polis fanns kvar. Vita och röda grupper hade bildats för att hålla ordning, inte för att slåss mot varandra. De hade inte heller vapen för att strida mot varandra.
I detta läge agerade Mannerheims med ett eget mål för ögonen, att slå ner Lenins nya regering. Hans chansning hade kunnat resultera i att det kom en order från Petrograd att hålla ordning i landet.
I första hand skulle den ryska tsarens trogna vapendragare då ha oskadliggjorts. Då hade vita och röda ordningsvakterna kunnat kämpa för ordningen i landet, utan att kriga med varandra eftersom då hade den ryska styrkan, som hade alla vapen, kunnat lugna ned kämparna.
Mannerheims angrepp mot sina egna - ryska - soldater hade kunnat vända dem mot honom. Då hade inbördes kriget uteblivit. Orosmakaren Mannerheim hade omhändertagits av ryssarna som lydde under Lenins regim.
Seppo Isotalo
Intressant. Dags att benämna det skedda med dess rätta beteckning, finska revolutionen?
SvaraRaderaDe vitas uppgörelse med dem som gav dem friheten och Mannerheims privata kampanj mot Ryssland/Sovjet ändade i nederlag på nederlag. Hans order om att skapa ett Storfinland 1918 sökte han förverkliga både en och två gånger med hjälp av tyska stövlar. Attacken mot revolutionens högborg och sovjetiska industriernas hjärta Petrograd när den röda armén var som mest pressad på alla kanter kunde ha lyckats. Men ryska exilregeringen i Paris sade nej till den frihet Lenin gett Finland så finske regeringen stoppade Mannerheims armé spm inte vbar många mil från Petrograd. Se fortsatte lite storfinska krig i Östkarelen en tid. Med invasionen av Östkarelen och Mannerheims anspelning på sin order från 1918 om Storfinland återigen i skydd av tyska stövlar visade sig den finska fascismen från sin rasistiska sida med etnisk rensning och koncentrationsläger för ryssen samt misslyckade komiska försök att omvända finsktalande ortodox befolkning till den sanna lutherska tron.
Nåväl, om jag minns rätt får man ändå ge Mannerheim den förtjänsten att han menade att det var fel att inte förhandla med ryssen om bättre försvarsdjup och ändrade gränser kring Leningrad och därtill att det hjältemodiga försvaret mot sovjets invasion 1939 är bara att gratulera till. Men det fanns ett krossande av finska revolutionen som kraftigt eskalerade ömsesidig terror under inbördeskriget med internationellt ingripande i Ryssland och 1941 med nordiska rasistisk expansionspolitik. Att prata om det som inbördeskrig menar jag pekar på extrem feghet hos finska folkrörelser som inte vågar försvara varken torparnas och arbetarnas revolution 1918 eller den fortsatta nödvändigheten av att bilda en klassallians mellan landsbygdens naturbrukare och stadens löntagare. Snuttefilten staten i all ära men att frikoppla den underliggande globala klasskampen från hur den yttrar sig i ett särkilt land är ett misstag, inte minst när det tar sig så extrema uttryck som i Finland. Den demokratiska staten som massmördade tiotusentals rödgardister efter de hade förlorat och satte hälften av ryska civilbefolkningen i Östkarelen i koncentrationsläger och gav dem för lite mat så de dog i masskala. Att finnar inte inser att de har nyckeln till att krossa den liberala självgoda världsbilden genom att ta sitt eget lands brott mot mänskligheten som exempel på hur falskt myten om goda demokratier och alla andras ondska är.