Maria-Pia Boëthius inte imponerad

Ovan: Det indragna finska euromyntet. Rödgardister
avrättas på fläcken.

Det har på sistone skrivits ovanligt mycket om Finlands historia och de fyra krigen; Inbördeskriget 1918,  Vinterkriget 1939, Fortsättningskriget 1941 och kriget mot tyskarna 1944.

DNs skribenter; Anna-Lena Laurén och Ola Larsmo har imponerats av mängden av litteratur, men inte Maria-Pia Boëthius. Inte heller jag, som försöker reda ut varför det blev så många blodiga krig i Finlands historia.

Seppo Isotalo fortsätter här diskussionen om Finlands 1900-tal:

Det finns ett samband mellan de fyra krigen och det är Gustaf Mannerheim, som ledde Finland i samtliga dessa krig. Ett annat karakteristiskt drag är att krigen var blodiga, speciellt kriget -18. Om vad krigade man egentligen?

Boëthius vill lyfta fram språkfrågan, som Laurén förnekar. Laurén satsar på att det var en klasskrig mellan arbetare och bönder.  Är det verkligen så som hon menar? Arbetare och bönder slogs under Mannerheims ledning mot sina egna landsmän, som leddes av socialdemokratisk regering.

Inom socialdemokraterna fanns två falanger, Mannerheims ledningsgrupp dominerades av svenska officerare. Att tala om klasskrig är en förenkling.

Totalt var det bara ett par procent av Finlands befolkning som hade vapen i sin hand. Min pappa, kommunist och fackligt aktiv, påpekade att han inte var ”rödgardist”-  Punakaartilainen.

Ledningen  bakom bägge fronterna var tudelad. När kriget börjades 28 januari försökte den borgerliga senaten hindra anfallet. Senaten ville  komma överens med Lenin om hur 125 000 ryssar skulle komma hem med alla sina vapen. Även tyskarna krävde detta i fredsförhandlingar i Brest-Litovsk.

Den enda nya filmen om kriget-18 i Finland - Januarisöndag-Tammisunnuntai 1918  - visar att det var under Mannerheims ledning som kriget inleddes måndagsmorgonen den 28 januari i Vasa genom att angripa  7 000 sovande ryssar - för att ta deras vapen.  Han visste inte att en arbetarregering i Helsingfors hade tagit makten i hela landet genom en symbolhandling: En lampa hissades på söndagskvällen i Arbetarhuset torn.

Filmen och en dominerande del av sociala media anser att Finland på detta sätt började ett ”Frihetskrig” mot Ryssland. Någon allmän benämning för kriget -18 existerande inte.

Här finns förståelsen varför kriget blev så kort och dess följder så blodiga. Vapen gavs inte till utbildade soldater utan till bönder, som såg byns socialistiska skräddare som sitt fiende. Väinö Linna gav redan 1960 den sanna bilden om dessa händelser.

Kriget på fronten klarades under ledningen av i Tyskland utbildade finska jägare, rikssvenska officerare och i sista hand av 15 000 tyska soldater. Det fanns ingen återhållande kraft på Mannerheims sida och därför kallar vi honom  ”Huvudslaktare” (Päälahtari)

I mitt barndoms kök satt en grupp arbetare med sin obetalde ombudsman, för att pappa bjöd på ”Brännvin och Ädel brännvin” (Pöytäviina ja Jaloviina). I radion refererades Marskens begravning den 4 februari 1951. Kommentator beskrev hur hundratusentals åskådare  visade sin vördnad genom att lyfta på hatten (Paljasti päänsä). I köket var meningen istället att de borde istället visa sitt nakna bakdel (Paljastaa perseensä).

Detta hände efter kriget -41 som Mannerheim fick slut på.

Seppo Isotalo