Debatten om kärnvapenförbud rasar vidare på bl.a. Knut Lindelöfs blogg och här. Jan Myrdal menar att det är ett krav att arbeta brett för och inte bara ena en "vänster".
Men han får mothugg av clartéister som Margareta Zetterström och Dan Israel. JM svarar här och även i kommentarerna efter hans föregående artikel.
Margareta Zetterström liksom Clarté har talat väl om kärnvapenförbud. Men det är med denna Margareta Zetterströms goda vilja som med Clartés. Varken den ena eller den andra är beredd att omvandla den goda viljan till praktisk politisk handling.
Det är en övergripande nödvändighet för fredsarbetet att Sveriges riksdag bekräftar Sveriges röst i Förenta nationerna. Inom tre riksdagspartier finns en kärnvapenfientlig opinion. Inom den socialdemokratiska fraktionen borde den vara på väg att bli majoritet. Inom vänsterpartiets fraktion torde den vara majoritet. Inom den sverigedemokratiska kan den bli det. Därtill finns inom de andra partierna olika ledamöter som har stark beslutsångest. Uppgiften för fredsarbetet är alltså att verka för att denna möjliga riksdagsmajoritet enar sig till att formellt bekräfta att Sverige som stat ansluter sig.
Margareta Zetterström och Clarté liksom större delen av allmänna "vänstern" vill inte arbeta för detta. De föredrar av politiska "renlighetsskäl" att NATO genomdriver sin linje i Sveriges riksdag framför att de själva vill bidra till att sverigdemokraterna nu enar sig om att Sverige formellt skall bekräfta sin röst i Förenta nationerna.
Inte undra på att jag som var politiskt aktiv mot Hitlertyskland under Andra världskriget när mycket olika och mot varandra stående politiska organisationer och stater tvangs ena sig i kamp mot Tredje riket anser att de håller på med en farlig trotskistisk fraktionsverksamhet.
Jan Myrdal
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.