Efter gårdagens framträdande i SVT-Aktuellt av Bert Sundström kan man bara konstatera att ännu en korrespondentsaga är all.
Har man som han uppfattningen att det inte finns någon demokrati i Ryssland saknas ju förutsättningar att se några som helst nyanser i det som sker i vårt största grannland och SVT bör se till att snarast byta ut honom.
Psykologiskt kan jag förstå Sundström. Det tär på krafterna att sitta i ett land som man kanske inte alls gillar, långt borta från släkt och vänner och där i Moskva kanske omges av den sedvanliga typen av gnällande västjournalister som egentligen bara vill hem, slippa köerna i tunnelbanan, propparna på Moskvas vägar och det ändlösa tjattret på den ryska rotvälskan.
Men i samma stund som dessa mörka tankar tar över är det dags för en korrespondent att sluta. Mister han eller hon förmågan att se saker och ting ur befolkningens synpunkt blir ju deras rapportering irrelevant.
Sundströms narrativ har sedan en tid uteslutande varit en loop av påståenden om Putin som diktator och om en söndagsskoleren utomparlamentarisk opposition som slås ned, tystas och fängslas.
Till och med SvD:s analytiker som skriver från hemmaplan hamnar mera rätt när hon idag säger att fattigdomen är Rysslands problem som nu driver på presidenten att röra om i grytan. De stora statliga satsningarna på nationella projekt har inte gett utdelning. Och Putin satte i sitt tal till nationen genast fingret på ödesfrågan demografin - om människors villkor försämras ytterligare är framtidsutsikterna för den ryska nationen ovissa.
Men hur ska man då se på den författningsreform som Putin aviserar? Sundström glömde att säga att Putin föreslår en folkröstning om saken och han framställde det istället som att saken avgörs av Putins kompisar.
Om Putin hade föreslagit ökade befogenheter för presidenten hade Sundström kraxat: diktator! Nu föreslog han ökade befogenheter för parlamentet, men Sundström kraxar likväl: Diktator! Han vill bara försvaga den som kommer efter...
Med den sortens journalistiska Moment 22 blir ju rapporteringen helt onödig. Svaret är alltid givet.
Sundström påstod också att Putin strävar att hålla sig kvar vid makten efter 2024 och det skulle han göra genom att sitta kvar i säkerhetsrådet. Sundström har tydligen inte observerat att ordförande i säkerhetsrådet enligt författningen - ord som upprepades av Putin igår - är den sittande presidenten, inte herr Putin.
Vad gäller den nya premiärminister Michail Misjustin avfärdade Sundström honom som en "grå byråkrat" och glömde att tala om att samme Misjustin 29 juli korades till världens bästa skattechef av Financial Times. Han är världsbäst på att "samla in skatter från de fattiga", ironiserade en representant från kommunistpartiet.
Men enligt Sundström är även partiernas åsikter ointressanta eftersom Putin tydligen inte tillåter några "riktiga partier". Att den politiska kulturen i Ryssland är en annan och ännu är långt från skapelsens krona - det svenska partiväsendet, medges. Men en korre i Ryssland borde vara öppen för att människorna där ser saken annorlunda och inte alls strävar efter att bli som vi.
Stefan Lindgren
Sundström och Carina Bergfeldt, Svensk Public Services stjärnprofiler från Moskva respektive Washington (i CB:s fall till för några dagar sedan – stort hallaballoo på SVT om hennes återkomst till Zwäden. Man kan nästan tro att det var självaste Marie Curie som återuppstod)!
SvaraRaderaFrån dem båda genom åren en konstant ström av enahanda klichéer som inte gett oss någon som helst insyn i eller förståelse för vad som verkligen pågår vare sig i Ryssland eller i USA. För att få en begriplig analys och nå en insikt om vad som sker i dessa båda länder nödgas vi vända oss till den alternativa blogg- och nyhetsvärlden!
Och att detta pajaseri bara har kunnat fortgå, trots alla de livremmar och hängslen som är satta på Public Service med regelkrav om saklighet, allsidighet och balans antyder en annan uppdragsgivare än den som betalar kalaset, alltså några annan än Sveriges skattebetalare trycker på! Oberoende, baaah! Det finns inte minsta finess i framtoningen.
Carina Bergfeldts tillvaro har till på köpet 2018 kryddats med titeln hederdoktor vid Umeå universitet. För vad? För USA-rapporteringen, förstås! Alltså för att hon till svenska har översatt CNN:s nyhetsflöde? Säger i sin tur väl också allt om standarden på dagens svenska universitet och högskolor, där det främst gäller att publicera sig en masse. Med kortstrunt – och då främst på engelska!
Den helt värdelösa rapporteringen från Ryssland alla år har helt klart präntat in alla möjliga märkliga idéer om landet hos gemene man här i Sverige.
RaderaNågon Rysslandskorrespondent publicerar ett foto från en alldaglig matvarubutik i landet. Bland kommentarerna syns saker som "det ser ju modernt ut, är det verkligen representativt?" - något som direkt avslöjar vad det är för skev bild av landet som förmedlats.
När Marie Lehmann från SVT var i Ryssland under fotbolls-VM 2018 och rapporterade med foton och annat om alla möjliga (för svenskar) okända städer och hur det såg ut, vad folk höll på med, vad som fanns att äta ute m.m. så ledde det till härdsmälta hos flera. Då kom istället anklagelser om att hon "ursäktade diktaturen" eller t.o.m. var betald av den för att skriva friserat om saker och ting.
...Dessa två exempel sammanfattar det hela, tycker jag. Alla vet ju att Ryssland är så pass hemskt och miserabelt att en vanlig, fräsch matvarubutik måste vara ett undantag. Om någon visar flera fräscha saker, vanligt folk som har det vanligt gott, då är det någon slags Potjomkinkuliss så klart, och människan som berättar ska skämmas för att vara diktaturen till lags.
Det är helt fantastiskt, egentligen. Höjden av ironi måste nästan vara när svensk media får någon slags kollektiv hjärnblödning när rysk dito (som faktiskt i regel är väldigt positivt inställd till Sverige) skriver något om det ökade bombvåldet i förorterna här. Då skrivs det spaltkilometer om hur läskigt folk från "främmande makt" överdriver det negativa osv.