gerundium

14 mars 2020

Aggressionen i klimatdebatten

Galileo Galilei demonstrerar de nya astronomiska teorierna vid universitetet i Padua.
Det ingår i marxismens verktyg att förklara konflikter och motsättningar i klasstermer. Men alla konflikter och motsättningar har inte sin grund i klassmotsättningar, skriver Anders Persson.

1959 höll den brittiske filosofen C.P.Snow ett anförande om "de två kulturerna" som sedan kom ut i bok, också i Sverige. Det handlade, förenklat uttryckt, om de icke-klassbaserade motsättningarna mellan "humanister" och "naturvetare", åtminstone i de intellektuella skikten.
Fastän många naturvetare kan tillgodogöra sig, helt eller delvis, humanistiska kulturbidrag (t.ex. en avhandling om Ibsens scenkonst), har väldigt få humanister möjligheter att tillgodogöra sig naturvetenskapliga resultat (t.ex. nya rön om Golfströmmens dynamik). Problemet är att det senare kräver någon, åtminstone elementär, kunskap i matematik, vilket inte är nödvändigt för att förstå Ibsens scenkonst.

En som i början av 1960-talet antog utmaningen var den svenske fysikern Tor-Ragnar Gerholm som i "Fysiken och människan" till stor del lyckades förmedla kunskaper i klassisk och modern fysik till icke-naturvetare. Det är en bok som fortfarande kan läsas med behållning.

I klimatdebatten kan bara en del förstås utan matematiska kunskaper. Att extremväder i form av fler värmeböljor följer i ett varmare klimat är lika lätt att förstå som att en ökad medelålder ger fler 100+are.

Men en ökning av extrema stormar och skyfall följer inte lika lätt. Det är lätt att vilseledas av retoriskt smidiga resonemang. En varmare atmosfär är mer energirik, men det krävs en viss kunskap i geofysik, som delvis är matematisk, för att förstå att "väder" oftast beror av energikontraster i vertikal och/eller horisontell led, inte energins absoluta storlek.

Motsättningen mellan humanister och naturvetare visar sig bl.a. också i synen på Galileo. De flesta av oss baserar nog vår uppfattning om honom som astronom, som motarbetades av Vatikanen, på humanistiska skildringar typ Bertolt Brechts drama.

Men Galileos observationer av Jupiters månar och Venus faser gav bara god grund för hypotesen att jorden går runt solen och snurrar kring sin axel. Men de var inga bevis. Galileos stora anseende inom fysiken grundar sig istället på hans upptäckt av mekanikens matematiska rörelselagar.

Det var i början på 1600-talet helt omöjligt för Vatikanen att offentligt stödja Galileos hypotes. Inte bara att den inte var bevisad, den ställde följdfrågor som varför vi inte märker att vi med jordens rotation kring sin axel färdas österut med några hundra meter per sekund, att vi i dess kretslopp runt solen färdas med 30 km i sekunden! Att Galileos hypotes stred emot Bibelns ord var inget problem. Bibelställena var lättviktiga och kyrkan hade god erfarenhet av att (bort)tolka bibelcitat.

I sin satiriska pjäs "Erasmus Montanus" visar den dansk-norske 1700-tals dramatiken Holberg vilka problem prästerskapet eller de lärde skulle ha haft med vanligt folk om de gick ut med detta budskap. Det gällde inte bara katoliker, Martin Luther var lika mycket eller mer emot de nya idéerna*.

Det var först med hjälp av Newtons lagar som man på 1740-talet, efter Newtons död, fick fram bevis på jordens rotation genom att mäta dess avplattning på grund av centrifugaleffekten. 1804 kom nästa bevis med avdriften av fallande föremål, 1838 genom stjärnparalaxen och 1851 genom Foucault pendelförsök.

Galileos eget bevis, att tidvattnet berodde på oceanernas "skvalpande" när jorden roterade kan låta övertygande när man läser det i hans schvungfulla prosa. Men det krävs bara elementär kunskap i geofysik, med lite matte, för att inse att förklaringen är fel. Dels skulle den bara ge en ebb/flod per dygn, istället för två, dels skulle de göra solen huvudansvarig för tidvattenfenomenet, och inte månen.

Det är nämligen inte de två himlakropparnas dragningskraft som är avgörande utan dragningskraftens variation mellan jordens fram- och baksida.

Det är inte naturvetarna som i nördighet utestänger humanister från att delta fullt ut i klimatdebatten, det är Naturen själv, vilken som Galileo sade, talar med matematikens språk.

Anders Persson, Storvreta 13 mars 2020

* Ni som läser detta kan förresten roa er med att gå fram till närmaste naturvetare och oskyldigt fråga: -Hur kommer det sig att vi inte märker av den centrifugalkraft som borde bli följden av jordens rotation kring sin axel? I nio fall av tio får ni (det felaktiga) svaret att den är för svag. Men då kontrar ni och säger att ni hört att den är 15 millimeter per sekundkvadrat. Ni får då i nio av tio fall svaret att friktionen mot marken gör att den accelerationen bromsas. Men ni envisas och säger att curling spelas i stort sett utan friktion och där borde det märkas, ja kunna ge några meters avdrift! Så det är inte enkelt att än idag förklara att Kopernikus hade rätt!!!

2 kommentarer :

  1. 0.015m/s^2 jmf med 9.81m/s^2 betyder att friktionskoefficienten my skulle behöva vara mindre än 0.15% för att en stillastående Curlingsten skulle påverkas.
    Men jag är osäker på hur det blir med en curlingsten i rörelse och det är ju det intressanta. Enligt uppgifter på webben är den kinetiska my på is ~1.7%
    Och då är isens bromskraft alltså ung 10ggr större än kraften från jordrotationen. Och det borde ha betydelse för hur man orienterar Curlingbanor. Nord-sydlig riktning skulle eliminera problemet om mitt
    tänkande råkat snubbla rätt....
    I norr skulle man curla i sydlig riktning för att få bästa glid och tvärtom på södra halvklotet

    SvaraRadera
  2. Nja,fullt så enkelt är det kanske inte. Dels säger klimatfysiker att systemet är så komplicerat att endast ett teamarbete kan ge resultat. Naturvetare utan specialkompetens eller naturvetare som möjligen kan matematik men inte orkar göra bruk av sin förmåga kan mycket väl omfatta alarmismen. Och alla humanister är inte nödvändigtvis alarmister bara för att de inte behärskar matematik.

    Någon auktoritet måste man åberopa och då hänvisar jag till statsvetaren Kishore Mahbubani som betonar den västliga dystopins samband med den västliga dominansens ofrånkomliga tillbakagång. Väst har dominerat världen och tänkandet under tvåhundra år, kanske litet längre på vissa områden, men nu går denna epok mot sitt slut.

    Därför är det kanske inte skiljelinjen mellan humanister och naturvetare som gör sig påmind utan ett bredare kulturellt fenomen där den kultur vi befinner oss i känner marken gunga under fötterna och detta leder till olika nya dystopiska trender. Slutet på dominansen börjar se ut som att hela världen går under.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.