Ryska posten

22 september 2020

EU:s verkliga ansikte (II)

 


Med Västtysklands införlivande av DDR 1989-90 har EU förändrats i grunden. Med 30 procent av EU:s BNP utgör Tyskland dominerande kraft och i framtiden kan EU bara betraktas som den senaste inkarnationen av det Heliga romerska riket av tysk nation.

Här fortsätter  Dr. Vladislav B. Sotirovićs nedslag i EU:s historia. Läs hela artikelserien på engelska  här.

På 60-talet, när Storbritannien två gånger försökte komma in i EEC/EG, hade historikern Sir Arthur Bryant förgäves utfärdat en varning som inte följdes:

"Väl inne i den gemensamma marknaden kommer vi att vara en minoritet i en organisation där majoriteten kommer att ha makten att genom sina beslut binda minoriteten, inte bara under några år utan teoretiskt för alltid."

Sir Arthur Bryant kunde inte ha valt ett mer passande ord än "binda". Även om Storbritannien två gånger räddades från sin egen dårskap av den franske presidenten Charles de Gaulle på 1960-talet, gick landet 1973 inte så mycket med, utan snarare anslöt sig till den gemensamma marknaden och gick med på att följa Romfördraget 1957.[i] Även vid den tiden visste grundarna - men tydligen inte Storbritannien – att den gemensamma marknaden (idag den europeiska inre marknaden) inte bara var en klubb man kunde ansluta sig till eller ett frihandelsområde (EFTA) som man kunde associera sig med, utan var början på en superstat. Bland grundarna rådde inga tvivel om detta, även om de brittiska politikerna inte var medvetna om - eller inte vill erkänna – grundarnas slutmål. När han förberedde Europeiska kol- och stålunionen 1950 hade Robert Schuman, sagt:

"Dessa förslag utgör den första byggstenen för den Europeiska federationen".

Artikel 189 i Romfördraget 1957 visar helt tydlig vad det handlade om:

"Förordningar [...] är bindande i alla avseenden och är direkt tillämpliga [...]." ”Direktiven är bindande för alla medlemsstater […].” ”Beslut ska vara bindande i alla avseenden […].”[ii]

Tyvärr läste inte fler människor Romfördraget 1957 än som hade läst Adolf Hitlers Mein Kampf före andra världskriget (efter kriget var det för sent), och många som borde vetat bättre accepterade försäkringar om att anslutning till EEC inte skulle innebära någon suveränitetsförlust. När vi ser tillbaka kan vi bara ångra att de inte förstod bättre vad det hela handlade om. Efter ett kvarts sekel, under vilket EEC först förvandlades till EG och sedan till EU, borde erfarenheten ha lärt oss vad marknadsmotståndarna misslyckats med att lära ut.[iii]

Komplotten för att förstöra medlemsstaternas suveränitet
Vad är den verkliga karaktären och syftet med detta slags förenade Europa? Det kan lätt visas att det bakom den respektabla europeiska masken i själva verket döljer sig en plan med yttersta målet att förstöra medlemsstaternas verkliga suveränitet (självständighet) och att totalt förändra maktbalansen över hela världen.[iv] 

Man bör komma ihåg att Europas föreningsprocess ökade farten vid en tidpunkt då hela Atlantalliansen tvangs ta hänsyn till USA:s relativa tillbakagång, både som en världsekonomisk makt och som ledare för väst. Europeiska unionen (EU, grundad 1992/1993) med sin centrala motor, den fransk-tyska axeln, blev en ny stormakt inom världspolitiken. Därför var USA inte längre i stånd att diktera och genomföra sin globala politik på samma sätt som under kalla kriget. Efter skapandet av EU, har den amerikanska regeringen eftersträvat samarbete med EU i flera heta konfliktområden i Europa som till exempel f.d. Jugoslavien eller Ukraina.

Amerikas generositet mot världen har tärt på dess rikedomar och tvingat fram en allvarlig omvärdering av landets globala strategiska åtaganden. Handelsfriktioner mellan USA och Västeuropa har länge varit ett faktum och har flyttat från jordbrukssektorn till avancerade tekniska områden. Tvivlen har ökat om tillförlitligheten av det amerikanska ”kärnkraftsparaplyet” när det gäller att skydda Västeuropa, och minskningen av de amerikanska styrkorna efter de ryska truppernas tillbakadragande från kontinenten i samband med på Sovjetunionens kollaps har ökat krav på en egen enbart europeisk självförsvarskapacitet. En europeisk armé och en europeisk polis är redan en bra bit på väg att realiseras.

Det måste noteras att det i århundraden har varit britternas mest grundläggande rätt att rösta in hundra procent av de parlamentsledamöter som ska styra deras land eller att rösta bort dem om ledamöterna inte hållit vad de lovat.

”Till exempel den grundläggande principen att du kan välja ett nytt parlament och sedan få en ny lag, det är demokratins kärna och denna saknas i EU och i den konstitution som vi nu bygger” [Jens-Peter Bonde, dansk parlamentsledamot].

Det europeiska enandet som paraply för att åter göra Tyskland till en stormakt
Tyskarna har haft idén att de är arvtagarna till det Heliga romerska riket av tysk nation och därmed bör styra Europa. Detta har pågått i århundraden ända in i nutid, det låg bakom första världskriget, idén gällde efter Otto von Bismarck och andra världskriget, den fanns hos första världskrigets kejsare och hos Adolf Hitler under andra världskriget. Samma idé har dominerat den tyska historien, att de har rätt till total makt över Europa och att hela Europa bör lyda dem, och de tänker än idag i samma riktning, särskilt när det gäller makten inom EU. Här måste det särskilt understrykas: det enade Tyskland blev efter 1989 återigen en global stormakt, men förklädd till Europeiska unionen!

Oder-Neisse
Betydelsen av termen stormakt(-er) avser sedan början av 1500-talet och framåt de mäktigaste och därför mest inflytelserika staterna inom systemet för internationella relationer (IR). Med andra ord räknas som stormakter bara de stater som bestämmer världspolitiken, sådana stater som vid envar tid Portugal, Spanien, Sverige, Frankrike, Storbritannien, det enade Tyskland, USA, Sovjetunionen, Ryssland eller Kina. Under det kalla kriget (1949−1989) fanns det supermakter [v] som de amerikanska och sovjetiska myndigheterna kallade sina egna länder och efter det kalla kriget till och med en hypermaktstat - som USA kallas i en del akademisk litteratur.[vi] Ett centralt kännetecken för varje stormakt är att den kan befordra det egna nationella (stats-)intresset inom ett globalt (fram till 1900-talets europeiskt) system genom att föra en offensiv (”forward”) politik.

Termen global politik (eller världspolitik) hänger samman med internationella relationer av världsomspännande karaktär, en politik förd av en eller flera aktörer som har en global inverkan, ett globalt inflytande och en global betydelse. Därför kan global politik förstås som politiska relationer mellan alla slag av politiska aktörer, både icke-statliga aktörer och suveräna stater som har global betydelse. I vidaste bemärkelse är global politik en synonym för ett globalt politiskt system som utgör ett ”globalt universum av aktörer som nationalstater, internationella organisationer och transnationella företag och summan av deras relationer och interaktioner”.[vii]

Efter att Tyskland besegrades under andra världskriget trodde ingen att landet hade någon större chans att återhämta sig, men Västtyskland hade fortfarande en ledare, han kallades Strauss och var på sin tid en klok tysk som trodde att Tyskland redan hade försökt med krig - tre gånger men varje gång besegrats, sista gången - värsta av alla, och därför istället såg den tidens europeiska enhetssträvanden som den rätta lösningen för tyskarna att komma tillbaka på både den europeiska och globala arenan. Med andra ord, under paraplyet Europas enande skulle Tyskland uppnå två mål: 1) enandet, och 2) stormaktsstatus.

Tyskland efter andra världskriget. Hur USA fick halva Berlin i slutet av världskriget.
Vilka är då de viktigaste egenskaperna hos en stormakt? Ursprungligen, på 1700-talet, relaterade termen stormakt till alla europeiska stater som var verkligt suveräna eller oberoende. I praktiken gällde detta bara de stater som självständigt kunde försvara sig mot aggression från någon annan stat eller grupp av stater. Men efter andra världskriget används termen stormakt för de länder som anses vara de starkaste inom det globala systemet för internationella relationer. Dessa länder är bara de vars utrikespolitik är offensiv och därför anses stater som Brasilien, Tyskland eller Japan, som har betydande ekonomisk styrka, idag inte som stormakter av den enda anledningen att de saknar båda politisk vilja och den militära potentialen för stormaktsstatus.[viii]

Ett av de grundläggande kännetecknen och historiska särdragen hos varje medlem av stormaktsklubben var, och är, att dess stat på den internationella arenan beter sig enligt sina egna antagna geopolitiska koncept och mål. Med andra ord agerar dessa ledande moderna och postmoderna nationalstater ”geopolitiskt” inom den globala politiken, vilket på ett avgörande sätt skiljer dem från alla andra stater. Realistiskt sett är den globala politiken eller världspolitiken inget annat än en kamp för makt och överhöghet mellan stater på olika nivåer, den regionala, kontinentala, interkontinentala eller globala (universella) nivån.

Det var en förändring av den tyska strategin, bort från det aggressiva kriget till en långsiktig, vänlig, politik för att få människor att börja tänka att tyskarna har ju nu blivit trevliga människor vars konversationer man gradvis kan att börja lyssna på och vars komplimanger man kan falla för. På det sättet kommer de att få fransmännen, som historiskt hatat tyskarna, att börja gilla dem, och detta är precis det som skett genom utvecklingen av det europeiska enandet efter andra världskriget. Istället för att som tidigare vara aggressiva valde tyskarna motsatt väg, så att de till slut accepterades av fransmännen i Europeiska unionen som ledare för ytterligare enande, de lyckades bli vän med Frankrike, och tyskarna och fransmännen har därefter gått hand i hand i EU. Men det tysk-franska närmandet medförde att Tyskland på nytt blev en global stormakt och i själva verket EU:s politiska, ekonomiska och finansiella ledare.

Tyskland har från bildandet av det Heliga romerska riket av tysk nation (år 962) alltid genom varje tysk härskare, varje ledare, haft målet att erövra Europa på olika sätt, men idéerna syftade längre och det är därför tyskarna idag inte är nöjda med EU i dess nuvarande form - Europeiska unionen. Tyskland försöker införa en ny konstitution för EU, som så småningom, om den accepteras av alla medlemsstater, kommer att göra dessa till isolerade enheter utan någon egen suverän makt, utan frihet, utan egna lagar, utan egna parlament, delar i en superstat som styrs av Tyskland med Frankrike som en klientstat som inte riktigt förstår att fransmännen bara blivit ett verktyg i tyskarnas händer i dessas historiska geopolitiska hegemoniprojekt för Europa.

Men Tyskland har inte kunnat starta ett sådant globalt geopolitiska projekt på egen hand, tyskarna hade inte själva tillräckligt med pengar ens för att starta första världskriget, Kaisern finansierades delvis av de amerikanska bankerna. Dessutom hjälpte pengar från Amerika, från amerikansk-tyska källor Adolf Hitler att komma till makten, och en av de främsta familjerna som nämns i sammanhanget är Amerikas rikaste – familjen Rockefeller, fakta finns som visar att familjen var med om att hjälpa Hitler finansiera andra världskriget, så idén är inte bara att göra Europa till en superstat, utan också att samtidigt förvandla Amerika från ett demokratiskt land till en superstat som så småningom tillsammans med Europa ska skapa en världsstat för och en global regering med världens mäktigaste och rikaste personer som ledare.

Efter varje krig är det normalt att länderna nedrustar, men det gjorde aldrig Tyskland. Efter första världskriget undertecknades ett fördrag som förbjöd Tyskland att ha mer än 100 000 soldater, men det som inte var känt var att Tyskland slöt hemliga avtal om militärt samarbete med de sovjetiska myndigheterna 1921−1922.

I artikelserien i Oriental Review finns en del III och en del IV av dr. Sotirovićs artikel. Del III behandlar den tysk-franska axeln och del IV EU:s framtid som superstat. Artikelserien avslutas så här:

Slutkommentar

Den europeiska integrationen efter 1945 har byggt på ett sofistikerat koncept för delat ledarskap för att hantera den inneboende spänningen mellan stora och små länder - något som EU delar med alla federala organisationer.

 I synnerhet tre mekanismer bevarade den grundläggande principen om jämställdhet mellan medlemsstaterna, samtidigt som de större fick en dominerande roll:

1.      Systemet med viktade röster i Europeiska rådet.

2.      EU:s överstatliga institutioners roll och sammansättning.

3.      Det roterande ordförandeskapet.

Efterföljande utvidgningar har gjort dessa mekanismer allt mindre anpassade till Europeiska unionens funktionssätt. Eftersom antalet småstater har ökat mycket snabbare än antalet stora stater, har de institutioner som garanterat jämställdhet mellan stater verkat allt mindre försvarbara för de större staterna. När Europeiska konventet (Författningskonventet) 2001 behövdes en ny uppgörelse om att förena principerna om jämlikhet mellan stater och proportionell demokratisk representation i EU.

Det är känt att Tyskland alltid velat dominera över Europa och det är ett faktum i våra dagar att det förenade Tyskland är den bestämmande makten i Europeiska unionen som bara utgör ett paraply för Berlins traditionella projekt Mitteleuropa och Drang nach Osten som på alltifrån heliga romerska rikets tid till Europeiska unionen.

Slutligen har den europeiska föreningen efter andra världskriget gått från ett antal europeiska gemenskaper till dagens EU med den ultimata geopolitiska uppgiften att inom en nära framtid bild ett Europas Förenta stater.

 Dr. Vladislav B. Sotirović

Läs artiklarna in extenso liksom andra artiklar av Vladislav B. Sotirović här.

Noter:

[i] 1973 blev Storbritannien tillsammans med Irland och Danmark medlem av Europeiska gemenskapen.
[ii] Sir Arthur Wynne Morgan Bryant (1899–1985), var en engelsk historiker, krönikör för The Illustrated London News och affärsman [Wikipedia].
[iii] Se mer i M. J. Artis, Frederick Nixson, The Economics of the European Union: Policy and Analysis, 2001.
[iv] Begreppet suveränitet avser ett tillstånd av juridisk autonomi (oberoende) hos stater, vilket i praktiken innebär att bara den egna regeringen har befogenhet inom statens gränser och rätten att vara medlem i det internationella politiska samfundet. Därför kan termerna suveränitet, autonomi och oberoende användas som synonymer.
[v] Termen supermakt myntades ursprungligen av William Fox 1944 som ansåg att en sådan stat måste ha stor makt följd av stor maktmobilitet. På sin tid argumenterade han för att det bara fanns tre supermaktstater i världen: USA, Sovjetunionen och Storbritannien (”de tre stora”). Som sådan kunde de fastställa villkoren för Nazitysklands kåpitulation, spela den centrala rollen vid upprättandet av FN, och de var mestadels ansvariga för den internationella säkerheten omedelbart efter andra världskriget [Martin Griffiths, Terry O'Callaghan, Steven C. Roach, International Relations : The Key Concepts, andra upplagan, London − New York, Routledge, Taylor & Francis Group, 2008, 305].
[vi] Kina, med sina enorma ekonomiska och mänskliga potentialer följt av dess ökande militära förmåga, kommer snart att framstå som den mest inflytelserika stormakten i världspolitiken och överta rollen som enda hypermakt från USA. 2000-talet är redan Kinas århundrade men inte USA:s som var 1900-talet.
[vii] Richard W. Mansbach, Kirsten L. Taylor, Introduction to Global Politics, andra upplagan, London − New York: Routledge, 2012, 577.
[viii] Israel är det enda undantaget från denna definition, eftersom denna stat har som sin "Västbank". Med andra ord, när vi talar om USA i samband med internationella relationer, talar vi de facto om Israel och den sionistiska lobbyn i USA.
[ix] Europeiska unionen (EU, grundad 1992/1993) blev, med sin den fransk-tyska axeln som sin centrala motor, en ny stormakt inom världspolitiken. Därför är USA inte längre i stånd att diktera och genomföra sin globala politik som under det kalla kriget. Sedan EU skapats, söker den amerikanska regeringen gemensam handling med EU i flera heta konfliktområden i Europa som f.d. Jugoslavien eller Ukraina.

2 kommentarer :

  1. Intressant, även om jag tycker att skribenten överskattar Tysklands roll och underskattar USA:s. Tysklands vasallaktiga beteende är närmast chockerande med hänsyn till hur odiplomatiskt USA genomdriver sin överhöghet. Den fortsatta militära ockupationen med Tyskland som nav i USA:s militära operationer, det omfattande industrispionaget, avlyssningen av tyska politiker ända upp till den underdåniga kanslern.

    Irakkriget var ett undantag som den nya kanslern Merkel bad om ursäkt för. Hon hade aldrig begått "misstaget" att gå emot USA. USA:s relativa ekonomiska makt kan ha minskat men EU har inte på minsta vis demonstrerat egen vilja och har fallit till föga hittills i Iran-frågan. Ukraina-krisen var främst ett amerikanskt projekt: "fuck the EU". EU-ländernas företag åderlåts genom miljardböter för att de inte till punkt och pricka följt USA:s lagar som USA gör anspråk på att äga global giltighet.

    SvaraRadera
  2. Instämmer helt med Jan om att förf överskattar Tysklands roll.
    Man kan tex påminna om Udo Ulfkottes avslöjanden.
    Men förf's underskattning är mycket värre för han är helt vägledd av brittiska vittnesbörd vilket garanterar stor desinformation.
    Inte därför att alla brittiska politiker är falska men därför att den verkliga makten aldrig är koncentrerad till dom efemära folkvalda.
    Deras roll är att underhålla den illusion som britterna lyckats invagga i oss om deras verkliga roll i världen.
    Och om det är någon som vet det mesta om den nya världsordningen där EU ingår så är det britternas djupa stat.
    Allt kommer därifrån och sen början av 1900-talet tog denna djupa stat dessutom genom bla Pilgrim Society's medlemmar ett starkt grepp om Usa.
    Usa blev just den manipulerbara koloss som britterna önskade.
    Och till det kombinatet föreligger EUs vasallställning.



    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.