EU:s verkliga ansikte

En staty i Reykjavik till den sista byråkraten.

Redan när EU bildades var målet att bilda en federal superstat. Men detta mål har under resans gång maskerats men framträder nu allt tydligare.

Dr Vladislav B. Sotirović vid samhällsvetenskapliga universitetet i Vilnius anlägger kritiska perspektiv på EU:s historia. Detta är den första i en serie artiklar om EU.

Europeiska unionen (EU) kännetecknas av en målmedveten stärka den politiska makten hos överstatliga och mellanstatliga institutioner. Baserat på idén om delat ledarskap förlitar sig EU på en känslig institutionell balans som ska bevara en proklamerad jämlikhet mellan dess allt mer olika medlemmar och hantera potentiella och verkliga spänningar mellan de mer och mindre folkrika staterna. Sådana spänningar förekommer i alla federala konstruktioner och har varit ett centralt problem sedan de ”ursprungliga sex” länderna grundade (Väst-) Europeiska kol- och stålunionen (EKSG) 1951 (Benelux, Västtyskland, Frankrike och Italien).

De formella fakta och EU:s officiella propaganda om sig själv är något vi alla känner till och vi är överens om att det är ett beundransvärt och fantastiskt koncept, att alla dessa olika människor (27 medlemsstater idag) från sådana färgrika länder beslutat att leva tillsammans med huvudmålet att bygga ett stort och enat samhälle som strävar efter att försöka leva i fred och komfort och att njuta av de utvecklade hälsovårds- och utbildningssystemen. Detta är vad vi alltid får läsa i pressen och ser på TV, däremot ser man aldrig några offentliga meddelanden om ett enda felaktigt eller tvivelaktigt beslut eller åtgärd som EU vidtagit.

 Så, vad är nu mera intressant: låt oss ta en titt på några olika åsikter. Jag vill inte skriva om ”verkligheten” eftersom verklighet är ett subjektivt och tvivelaktigt begrepp, utan vill anlägga ett kritiskt perspektiv på studiet  av EU och av den europeiska integration som sker under EU:s ekonomisk-politiska paraply.

Vad är EU?
Alla teoretiker som sysslar med det europeiska enandet under de europeiska gemenskapernas paraply efter andra världskriget (idag EU) betonar fyra viktiga punkter i denna process:

* Enandet kommer att göra slut på det tusenåriga krigandet mellan de europeiska stormakterna.

 * Ett enat Europa kommer att ge världssystemet en polycentrisk struktur genom sin ekonomiska och tekniska styrka och sitt kulturella och politiska inflytande (förmodligen tillsammans med de uppstigande Stillahavsstaterna).

 * EU kommer att hindra dominansen av en hegemonisk supermakt, trots USA:s fortsatt militära och teknologiska överlägsenhet.

 * Det europeiska enandet är en viktig källa till institutionell förnyelse som kan ge en del lösningar på nationalstatens kris.[I]

I själva verket byggde det europeiska enandet efter andra världskriget på att flera alternativa visioner bakades samman, motstridiga intressen mellan nationalstater och mellan olika ekonomiska och sociala aktörer. Själva begreppet Europa, baserat på en gemensam identitet, är mycket tveksamt. Ändå konstruerades den europeiska identiteten, historiskt sett, utifrån ras mot "de andra", "barbarer" av olika slag och olika ursprung (araber, muslimer, turkar och idag ryssar) och dagens enandeprocess är i denna mening inte annorlunda. Enandet baserades på en rad försvarspolitiska projekt kring vissa inbillade gemensamma intressen hos unionens ingående nationalstater (till exempel det ryska ”hotet” efter det kalla kriget 1.0 och särskilt Krimkrisen 2014).

Enandeprocessen syftade därför till att försvara medlemsländerna mot upplevda ”hot”; i alla dessa fall var det slutliga målet i första hand politiskt och skulle främst nås med ekonomiska medel. Faktum är att det europeiska enandet efter andra världskriget redan från början stod under Natos nödvändiga militära paraply.

Tre riktningar
Den europeiska debatten om de konkurrerande visionerna kring integrationsprocessen tog tre riktningar:

* Teknokraterna som lade upp ritningen för ett enat Europa (särskilt fransmannen Jean Monnet) drömde om en federal stat, vilket i praktiken innebar att ett betydande inflytande och makt lades i händerna på den europeiska centrala byråkratin i Bryssel, Strassburg och Luxemburg.

* President Charles de Gaulle (1958−1969) ansåg däremot att överföring av suveränitet skulle ske i den form som kom att kallas mellanstatligt samarbete och placerade därför det europeiska beslutsfattandet i Europeiska rådet (”EU-toppmötena”, ej att förblanda med Europarådet / Ö.a.) som består av regeringscheferna från alla medlemsstaterna. De Gaulle försökte hävda den europeiska självständigheten gentemot USA och det är därför Frankrike två gånger, 1963 och 1967, lade in veto mot den brittiska ansökan om att gå med i EEC eftersom fransmännen ansåg att Storbritanniens nära band till USA skulle äventyra europeiska självständiga initiativ.

* Storbritannien representerade faktiskt den tredje visionen om europeisk integration med tyngdpunkten lagd på utvecklingen av ett frihandelsområde utan att medlemmarna lämnade ifrån sig någon nämnvärd politisk suveränitet. När Storbritannien gick med i EG (tillsammans med Irland och Danmark) 1973, efter de Gaulles avgång, blev denna ekonomiska vision om den europeiska integrationen (i själva verket = EFTA) dominerande i ungefär ett decennium.

Superstat var planen
Ändå var det Jean Monnets ursprungliga plan redan från början att skapa en federal europeisk överstatlig stat – Europas Förenta Stater, där majoriteten av de europeiska länderna, inklusive det hela tiden extremt euroskeptiska Storbritannien som nu lämnat EU (Brexit), skulle slås samman. Denna nya superstat, populärt kallad det Förenade Europa, skulle ha ett parlament, en domstol, en gemensam valuta (euron), en enda regering (idag kallas Europeiska rådet med sin ”politbyrå” i form av Europeiska kommissionen), ett medborgarskap och en flagga som tecken utåt på att man är en stat. Det har varit planen hela tiden. De som stöder allt detta visste emellertid att den överväldigande majoriteten av Europas folk aldrig skulle acceptera ett europeiskt samgående i en sådan form. De skulle aldrig frivilligt ge upp sina friheter och nationella identiteter för att bara bli en provins i den europeiska superstaten som i själva verket är ett geopolitiskt projekt som ursprungligen riktades mot Sovjetunionen och dess östeuropeiska satellitstater under det kalla kriget 1.0. Så, vad gjorde de proeuropeiska politikerna för att förverkliga sin geopolitiska plan? De gick helt enkelt samman för att dölja sanningen från folken.

 Nu blev den centrala frågan: Vad är sanningen bakom Europeiska unionen?

Målet doldes
Behovet av att förena Europa växte förståeligt nog fram ur den förödelse som två katastrofala världskrig lämnat efter sig. Det finns tydliga bevis, både i de på varandra följande europeiska fördragen själva och i uttalanden från de blivande arkitekterna av Europa, att Europeiska unionen från början var tänkt som ett gigantiskt bondfångartrick som så småningom skulle fösa samman Europas nationer i en ekonomisk, socialt, politisk och religiös union, oavsett om folken gillade det eller inte. 

Det slutliga målets verkliga karaktär - en federal superstat i form av Europas Förenta Stater – hölls medvetet dolt och eller förvrängdes. Sanningen om slutmålet skulle bara släppas fram i små doser så att de, som aldrig skulle ha accepterat det, skulle förstå vartåt det lutade först när det var för sent att vända hela processen eller att på något grundläggande sätt förändra den.

Kort historisk bakgrund
1946 höll den före detta brittiska krigsministern, Sir Winston Churchill, sitt berömda Zürich-tal där han krävde upprättandet av Europas Förenta Stater. Men hans idé om enat (väst-) Europa uteslöt dock hans eget hemland - Storbritannien.

Vid den tiden såg han fram mot ett Västeuropa av oberoende, fria och suveräna stater som skulle stiga upp från askan efter andra världskriget och försöka hitta fram till en ny harmoni och demokrati. Neutrala Schweiz, med dess århundraden gammal harmonisk samexistens av fyra språk och kulturer (och internationella penningtvättbanker), skulle bli ritningen för ett flerspråkigt och mångkulturellt Europa som aldrig mer skulle se några galna diktatorer och överstatliga demagoger tvinga på sin vilja på medlemsnationerna.

Ursprungligen tycktes W. Churchills vision gå framåt enligt planen. De tidigare nazistiska Tyskland och fascistiska Italien decentraliserade den politiska makten och blev parlamentariska demokratier. Nazism och fascism var diskrediterade i hela Europa, liksom kommunismen i dess västra del.

Steg mot kommandoekonomi
Men snart tog händelserna en annan vändning. Schuman-planen från 1950 föreslog en övernationell sammanslagning av den franska och tyska kol- och stålindustrin som ett sätt att skapa en europeisk ekonomisk enhet (EKSG 1951 genom Parisfördraget). De två ekonomierna var nu så sammanvävda att ett nytt krig mellan dessa traditionella fiender blivit praktiskt taget omöjligt.

Europeiska ekonomiska unionen (EEC), som inrättades 1957 genom Romfördraget, förde in också Italien och de tre Beneluxländerna i den nära unionen mellan Frankrike och Tyskland och representerade ytterligare ett steg mot en alleuropeisk ekonomi genom att knyta den ekonomiska utvecklingen till Rom.[ii] Man kan också se att Romfördraget också gav Europa en känsla av överstatlig religiös enhet som gav den romersk-katolska kyrkan skydd mot det verkliga hotet från att kommunismen skulle kunna spridas också utanför Östeuropa.

1962 var året för den gemensamma jordbrukspolitiken som resulterade i skapandet av en gemensam marknad (1993 förvandlad till den europeiska inre marknaden) med prisreglering - ytterligare ett steg mot ekonomisk enhetlighet och, faktiskt, ett steg mot kommandoekonomi, ett slags ekonomi som annars samtidigt kritiserades skarpt av de västerländska liberala demokratierna när det gällde de så kallade realsocialistiska ekonomierna. Samma år 1962, såg en del väst-teknokrater EG som ett projekt som enkelt och ekonomiskt skulle kunna ena Europa med kommentarerna att fascismen i Europa höll på att komma tillbaks i respektabel affärsdräkt, och Romfördraget från 1957 skulle då äntligen kunna genomföras fullt ut. Några av dem såg drömmen om att det medeltida heliga romerska imperiet av tyska nation (962-1806) skulle komma tillbaks för att dominera och styra västvärldens så kallade kristna mänsklighet, förverkligas. Sådana idéer fanns faktiskt fortfarande kvar och dess spöken fladdrar fortfarande genom maktens korridorer i alla det kontinentala Västeuropas nationella huvudstäder och visar sig i form av beslutsamheten hos den gemensamma marknadens ledare att återupprätta det heliga romerska riket av tysk nation med allt vad det innebär.[iii] Förvisso såg Västtyskland, begränsat i sin internationella roll och inflytande efter 1945, det europeiska enandet som en mycket bekväm internationell plattform för att driva sin egen utrikespolitik.

Europeiska unionens sammansättning
Att ordet ”ekonomisk” togs bort från EEC:s officiella namn 1967 till förmån för Europeiska gemenskapen (EG) var olycksbådande och innebar att integrationsprocessen nu fick en tydligare politisk inriktning, något som bekräftades 1979 när det första direktvalet till Europaparlamentet i Strasbourg organiserades. Till och med den tidigare Europeiska församlingen döptes om till Europaparlamentet för att betona en tydlig riktning mot skapandet av en överstatlig politisk enhet – en stat.

Utvidgningspolitiken fortsatte med att Grekland gick med 1981 och Spanien och Portugal 1986, och samma år undertecknades den Europeiska enhetsakten för att förbereda EG för omvandlingen till EU - en högre nivå av ekonomisk, finansiell, social, juridisk, lagstiftande och framför allt politisk integration. Med andra ord innebar den europeiska enhetsakten en gradvis överföring av verkställande, lagstiftande och rättsliga befogenheter från medlemsstaterna till de centrala myndigheterna i EG och sedan 1993 EU. Följaktligen kunde EU göra ständigt allt fel inbrytningar i medlemsstaternas nationella suveränitet och konspirationen London-Dublin försökte tvinga det brittiska folket på Nordirland att bakvägen och med hjälp av terror ansluta sig till ett enat Irland under det europeiska styre, medan arroganta och ryggradslösa politiker i Westminster fortsatte att artigt spela fiendens spel, eller, som Dr. Paisley en gång metaforiskt uttryckte saken, att "mata odjuret istället för att slakta det".

När det (ö-)kända Maastrichtfördraget om Europeiska (politiska) unionen undertecknades i februari 1992 (för att träda i kraft i november 1993) med det yttersta målet att omvandla EG till en federal superstat - nu väsentligt ommaskerad som Europeiska unionen (EU) – föll många av de politiker som valts till Bryssel, inklusive de från Storbritannien, pladask för bondfångeriet.

Vladislav B. Sotirović är doktor och undervisar vid Samhällsvetenskapliga universitetet i Vilnius. Han medarbetar regelbundet i Globalresearch.ca och OrientalReview.org

Noter:

[i] Featherstone K., Radaelli C. M., The Politics of Europeanisation, N.Y.: Oxford University Press, 2003; Cini M., European Union Politics, N.Y.: Oxford University Press, 2004.

[ii] I själva verket var det två avtal som slöts I Rom 25 mars 1957: 1): 1) ett om Euratom, för att koordinera kärnenergipolitiken, den nya strategiska industrin, och 2) ett om skapandet av EEC, inriktat på att underlätta handel och investeringar och en politik för att steg för steg kunna gå vidare mot den europeiska superstaten.

[iii] See more in [Professor Arthur Noble, “The Conspiracy Behind the European Union: What Every Christian Should Know”, Lecture delivered at the Annual Autumn Conference of the United Protestant Council in London on Saturday, November 7th, 1998].